Två

Det finns inget i världen som gör mig så rakt igenom lycklig som att se mina fina barn leka, busa och gosa med varandra. Och det gör de ofta just nu. Varje morgon börjar med att de kryper nära varandra i vår dubbelsäng, knuffas lite och fnittrar. "God morgon lilla mannen, vad söt och mjuk du är!" säger Salma och trycker ner näsan i Leos nacke.

Hela dagarna pratar Salma med Leo, sjunger för honom och har små uppträdanden som får Leo att kikna av skratt. I Leos värld finns det ingen som är så rolig som Salma, han skrattar åt allt hon gör, viftar exalterat med armarna och flämtandas när hon kommer in i rummet, följer henne som en liten hund och kastar beundrande blickar efter henne.

Ibland är det krig, såklart. Men just nu är de i en period då de har så himla kul, då de fnittrar förtjust åt att vara tillsammans, mest hela tiden. Och jag är så glad, så glad att de har varandra.


Salma har bestämt att hon är Törnrosa och Leo är Den Onda Fen:) "Åhhh neeej, taaaa mej inte!" skriker Salma. Leo fäktar vilt med armarna och låter wä-hä-hä-hä!


Onda Fen till attack!


Brottningsmatch:)

När leken är slut vill båda klättra upp i fönstret och vinka till Helal som går till jobbet

Puss på lillebror!

Underkänd

Igår var det tiomånaders-kontroll för Leo. Läkaren som genomförde den dödens viktiga kontrollen hade aldrig hört talas om begreppet "individuell utveckling". Hon blev alldeles förfärad när det avslöjades att Leo ännu inte klappar händerna. "Tyvärrrr! Jag kan inte godkänna honom helt, det är ju det här med handklappningen..." sa hon och skakade bekymrat på huvudet.

Vojne vojne. Leo är naturligtvis alldeles förkrossad, ja nästan apatisk av sorg över denna dom. Själv vet jag inte riktigt hur jag ska kunna gå vidare i livet. Finns det någon stödförening för föräldrar med icke-handklappande bäbisar?


Helt förstörd är han, stackarn;)

Nu

Snön vräker ner. Jag sitter med kaffekoppen i handen och gos-Leo i famnen. Han trycker sin kind mot min och mumlar wow-wow-wow i mitt öra. Från köksfönstret smygfotograferar jag Helal och Salma som bygger snögubbe på gården.

Strax ska jag ut och söva Leo i vagnen. Gå en lång promenad i snö och solsken och bli lite gladare.

Rys

På måndag har jag bokat en tid hos studievägledaren för att prata om hur jag ska återuppta mitt pluggande...Rys. Borde jag inte se fram emot detta med lite glädje, lite iver? Det gör jag verkligen inte. Jag ser bara det där satans ekorrhjulet framför mig, det eviga pusslandet, stressen, saknaden efter barnen.

Igår fick vi dessutom ett brev där det stod att Leo fått förskoleplats. Jag började nästan grina. Dagis?! Han är ju min bäääääbis ju! Varenda cell i min kropp protesterar vilt mot att sätta en ettåring på dagis, Helal vill det inte heller. Men att ha honom hemma och ändå hinna med jobb och plugg innebär ett helvetespusslande. Åh fy. Nu tänker jag vara negativ och jääävligt otacksam precis hela dagen.

Salma uppfostrar grannen

Vi promenerar hem från dagis och svänger in på gården utanför vårt hus. Där står en arg pappa och skäller på sin lilla dotter allt vad han orkar. "Jisses" tänker jag...men Salma spänner ögonen i honom och ropar:

"Grannen! Sluta genast prata med sådär hög och dum röst! Man ska prata med sin snälla röst, annars är det inte så treeevligt! Och du väcker min lillebror och det får du absolut inte!"

Word.

Hopp hopp!

Jodå. Min ambition är att vara en någorlunda konsekvent mor. Inte helt genomtänkt då kanske att ena dagen mässa "i soffan sitter man still" med min tråkigaste tjatröst för att nästa dag säga "visst får du hoppa i soffan med mina gummistövlar på gullunge!" Men vad fan. En idé som presenteras med så ivrig röst och glittriga ögon kan man bara inte säga nej till.

Vattenpölar

Igår köpte jag gummistövlar till mig, så nu kan jag äntligen gå bananas i vattenpölarna med Salma. Och det har vi gjort idag, i många timmar. Och letat ekorrar i skogen. Och hittat monsterspår i snön. Och gått en lång plaskig promenad med stora steg och små steg och baklängessteg och snurrsteg och hoppsteg och dinosauriesteg. Och byggt en liten koja under en gran.

Nu ska jag göra något eventuellt smått sinnessjukt. Åka på Birka Paradise-kryssning. Ensam. Sova och läsa och höra vad jag själv tänker. Och sova. Låsa min lilla hytt och bara frossa i tystnad. Och sova, nämnde jag det?

Nu

Tid för vatten

Solen glittrar och snön smälter. Vi går till lekparken alla fyra. Salma är förtjust över allt smältvatten, vadar runt i pölarna och sjunger. Fyller en hink med vatten, häller ut. Fyller med vatten, häller ut. Igen och igen. Det fanns en tid när jag blev stressad av sådant minns jag. Under min första föräldraledighet stod jag ofta och stampade och tänkte att en dag måste innehålla mer än att hälla vatten i och ur en hink. Att vi måste gå vidare, att vi måste hinna med...ja, något.

Nu slår jag snabbt bort den lilla impulsen att locka med Salma vidare till gungorna eller klätterställningen eller rutchkanan. För just nu vill hon bara hälla vatten i och ur en hink. Hur länge som helst. Och jag njuter. Av Salmas nynnande och vattnets strilande och alla pyttesmå detaljer som man bara ser när man inte är på väg någon annanstans.

Jag har en plan

Jag tittar aldrig på TV längre. Dels för att jag blir vansinnigt rastlös och dels för att jag ändå alltid blir avbruten. Men mest för att det bara visas genuin skit på TV. Men ikväll ska jag parkera i soffhörnet, barnen ska sova underbart sött och jag ska vila mina trötta ögon på Gael Garcia Bernal i "Dålig uppfostran". Ja det ska jag.

Definitivt.

Sisådärja

Köpte asbilliga tråkiga ekbord på Rusta. Målade och svor. Men nu så. Vitt och fint och alldeles underbart. Helal deklarerade nästan reflexmässigt att han hatar vitt. Inte så att jag hamnade i chock-koma över den reaktionen direkt. Jag känner honom och vet att mina projekt uppskattas på sikt. Eventuellt på väldigt lång sikt.

Dagens lyckorus var av materiell karaktär. Fick syn på två orange-rosa lampor i en second-hand-butik. O ljuva kärlek. Köpte sen billiga au naturella fotoramar på Panduro och målade även dessa i Helals älsklingskulör. Nu sitter jag här och pöser av stolthet över att det bara tagit mig TRE ÅR att rama in mina egna barn.

På rutin

Vissa konstiga grejer blir snabbt rutin när man har småbarn. Som när Helal sjunker ned i soffan, trycker på fjärrkontrollen, ingenting händer, han mumlar "Jaha. Slem. Igen.", hämtar hårtorken, plockar isär kontrollen, blåstorkar bort bebisdreglet. Som han gjort hundra gånger förut. Det är något så fint med dessa små rutiner, tycker jag. Den dag vi inte har bebisdregel i fjärrkontrollen längre kommer vara en sorgens dag.

Mmmm...

Hemma igen

Så kom Helal äntligen hem. Vackert solbränd och doftande av vattenpipa och okända kryddor. Leo spärrade upp sina blå när han hörde Helals röst ropa från hallen, kröp försiktigt dit, tvärstannade och bara stirrade en lång stund. Sen kröp han fortare än någonsin, glädjeflämtandes, upp i Helals famn och lindade knubbiga armar hårt om hans hals. Och hängde sedan där resten av kvällen. Salma var ömsom fnittrig, lite blyg, kramig, skeptisk och allvarlig.

Hela kvällen hade Helal famnen full...

Sent på kvällen sitter Salma länge länge och bara känner på sin pappas ansikte. Så frågar hon allvarligt "pappa, ska du stanna här på Trädgårdsvägen med oss länge nu?" Lilla gumman.

Helal lovar att han bara bara bara ska vara hemma nu...

Deal! Salma somnar gott.

Och jag med. Tänk att man kunde sakna det där snarkande kudd-egot trots allt. Men jo, det var ganska ljuvligt att få somna med hans skägg mot mitt öra igen. Och det var overkligt trevligt att ligga kvar under täcket följande morgon medans han gick upp med barnen:)

Äntligen snö!

Åh vad härligt med all snö! Salma är överlycklig och jag är nästan lite hysterisk i min ambition att ta vara på varje efterlängtad snösekund innan slasket är ett faktum. Igår var vi ute massor av timmar. Rullade och krälade i snön, åkte pulka, gjorde snögubbe, hoppade i snöhögar. Ikväll uppstod ett litet glapp mellan bolibompa och läggning. Ut i snön! Det var mörkt ute, men med snögnistret som lyste upp backen var det ändå perfekt för några varv med pulkan och sen underbart att stoppa rödrosiga barn i säng.

Sjutton dagar...

Helal har pratat med Salma många gånger om att han ska åka iväg med flygplan till ett annat land, hälsa på Salmas farmor och vara borta många dagar. "Kommer du hem imorgon?" frågade Salma innan han åkte. "Nej habibi, man måste räkna till sjutton dagar...sen kommer jag hem!" svarade Helal.

När han varit borta i tre dagar var Salma ovanligt tyst av sig. Jag såg att hon satt i soffhörnet och mumlade något för sig själv. "Vad gör du?" frågade jag och Salma tittade upp med stora ledsna ögon. "Mamma, nu har jag räknat till sjutton sååå många gånger, men pappa kommer inte hem iallafall!" Aj där brast mitt hjärta.

Sedan dess har hon pratat flera gånger med sin pappa i telefon och varit glad. Och jag tycker att hon beter sig precis som vanligt. Förutom att hon är förvånande snabb med att avsluta samtalen med Helal och att hon inte gärna vill prata om att han är bortrest. När jag tänker efter vill hon nästan inte prata om honom alls. Lite fundersam blir jag. Antingen tar hon det riktigt bra, har fattat upplägget och ser ingen vits att älta det. Eller så känner hon sig ganska sviken och förbannad. Ibland är det svårt att veta med Salma.

Leo är lättare. Helt klart i en lämpligare (mindre intelligent) ålder. Han gurglar höga glädjeläten när han hör Helals röst i telefon och tar säkert emot honom med öppna armar och blöta pussar när han kommer tillbaka. En knapp vecka kvar nu.

Dagens

Dagens sämsta: Storhandling ensam på Willys med två halvgnälliga ungar, ett slagskepp (syskonvagn) och usel lokaltrafik. Inte en av mina mest glänsande idéer. Salma rymde i affären, Leo blev hungrig och vrålade, jag fick styra skeppet med ena handen och bära tre kassar i den andra, det blev femtio minuters väntan på svinkall hållplats innan vi fick plats på någon buss och så var det som vanligt inte en jävel som var villig att hjälpa till med att få upp vagnen i bussen. Dagens mentala anteckning: ta körkort.

Dagens konstiga: På väg ut från Willys springer jag nästan rakt in i en tjej som gjorde mitt liv pissigt i ettan på gymnasiet. Vi är båda osminkade och småsvettiga och båda har vi två ungar i vagn. Men det bara rasslar till och de där elva åren som gått känns som ingenting. Vi stirrar på varandra och jag minns allt glasklart. Och önskar att jag hade vetat då vad jag vet nu. Inte gjort allting så stort och förtvivlat. Allt man trodde betydde så mycket. Intriger och jordens undergång. I slutändan står vi ändå på Willys med ungar vi älskar och matkassar vi hatar och har förmodligen mer gemensamt än många andra. Tack gode gud att jag inte är femton längre och aldrig kommer bli det igen.

Dagens bästa: La Familia på besök, melodifestival, fruktsallad, amarettokaffe, glada speedade barn.

Status

Nu har Helal varit i Bagdad en vecka. Han lever som en kung där med dygnet-runt-uppassning av alla överlyckliga släktingar. Helal är första sonen. Han har fem äldre systrar. Han har varit borta i tjugo år. Ja, ni fattar väl ungefär hur bortskämd han blir. Vilken brutal upplevelse det kommer bli för honom att återvända till Svenneland och jämställdheten, haha! Ehum, jag har nog tur om han masar sig tillbaka...;)

Denna ensamvecka med barnen har rullat på så bra. Fast ensam är jag ju heller inte, med min fina La Familia så nära. Lite körigt på nätterna när man ska nässpreja den ena och mardröms-trösta den andra på samma gång. Men å andra sidan fantastiskt mysigt på morgonen när två barn slingrar gosiga varma armar runt bara mig:) De är så fina. Världens finaste faktiskt. Och Salma har inte gett Leo en endaste snyting/dansk skalle/thaikick på hela veckan - halleluja, kanske värstingfasen ändå är övergående?

Skohylleprojektet expanderade och nu finns risken att jag målar alla möbler vi äger vita. När jag ändå håller på liksom. Halva nätterna sitter jag och grundar, slipar, målar och svär. Jag är sannerligen inte bra på det, men roligt är det. Nu sängen. Eller penseln.

Jag och ungarna i Bergianska Trädgården för någon vecka sedan.

Ryck

Åh dessa midnattsryck. Min specialité. Klockan 23.10 slänger jag upp en skohylla på matbordet och börjar grundlacka den. Ungarna ligger och snörvlar i varsitt rum och jag VET att det kommer bli ett alldeles fantastiskt halli hallå om någon ynka timme när båda inser hur förkylda de är och börjar yla. Då kommer jag inte vara glad över att jag grundlackade en skohylla vid midnatt istället för att sova. Jag kommer vara mycket arg på mig själv. Jag kommer eventuellt vilja slita av mig mitt hår som straff. Men jag älskar mina ryck just när jag får dem, det gör jag.

Kalas

Födelsedagsmorgon. Salma väcker oss. Vi bär tillbaka henne till hennes säng och vinglar in med frukostbricka en stund senare. Jag sjunger, Helal filmar. Tre ljus på chokladbollen. Salma glad och alldeles generad. Öppnar andäktigt sina paket. Leo ylar och sträcker sig efter presenterna. Salma fräser "men gå ifrån! Det är MIN födelsedag!" Chokladbollen börjar brinna.

På födelsedagskvällen kommer mormor, morfar, mostrar + John, Gunilla och gammelfarmor. Dinosaurie-freaket Salma har såklart fått en dinosaurietårta:) Bakom tårtan skymtar Leilas cupcakes med hallonfrosting. Ute på balkongen ligger en plåt aska. Som skulle ha varit chocolate chip cookies. Salma visar hur stor hon blivit nu när hon fyllt tre.

Idag var det kalas igen, för vänner och barn. Roligt och alldeles galet. Salma var så slut när gästerna gått att hon slocknade i skrivbordsstolen. Pia stannade kvar och kollade Melodifestivalen med mig. Nu sova. Sova. Sova. Sova.

Och. Helal har ringt från Bagdad. Allt bra. Lättnad.

Hejdå

Idag gick tiden fort. Helal läste sagor för Salma, byggde tågbana, busade med Leonard och kramades lite med mig i soffan. Sen gick han och vi stod i fönstret och vinkade. Imorgon eftermiddag ska han höra av sig ifrån Bagdad. Och plötsligt går timmarna väldigt långsamt.

Gonatt treåring

Då. Vid den här tidpunkten för tre år sedan låg Helal och jag i en stor säng på Södra BB och vågade inte röra oss, vågade inte somna. Mellan oss låg lilla pyttemänniskan Salma med knutna nävar, rosiga kinder, fosterfett i håret och andades fjäderlätta andetag. Vi var alldeles betagna, såklart, av den lilla varelsen som just börjat sitt liv med oss. Våra liv var också helt nya där och då.

Nu. Finaste dotter. Du som utmanar mig som ingen annan och gör mig alldeles tokig av ilska och kärlek. Jag trodde när jag låg där bredvid dig och lyssnade på dina nyfödda andetag, att större än såhär blir det inte. Såhär starkt kommer jag aldrig att känna igen, trodde jag. Men Salma. Just den känslan. Den sprängande stoltheten och andlösa kärleken. Den sköljer över mig igen och igen och kommer aldrig ta slut.

Orka

Salma fyller tre år om några dagar och det...ehum...märks. Det ska erkännas att jag vissa stunder, ja ganska många stunder, inte orkar med henne. Det brusar i huvudet och jag biter ihop käkarna så hårt att de värker. Ibland är det ytterst nära att jag bara ställer ut henne i trappen. Pust. Jag som alltid tyckt att jag varit hyfsat bra på att förhandla och avleda och hålla fast vid någon slags positiv energi - nu misslyckas jag varje gång.

Salma vill bestämma allt. Varje steg jag tar ska vara korreograferat av henne. Hon vrålar. Hon sparkar. Hon slåss. Hon ritar på väggar och golv. Hon klär inte på sig. Hon klär inte av sig. Hon vill inte sova. Hon vill inte äta. Hon vill inte gå ut. Hon vill inte vara inne. Hon håller för öronen när jag pratar. Hon besvarar varje uppmaning med älsklingsfrasen "aldrig i liiiivet". Och hon är värsta sortens storasyster som slår Leo, skriker åt honom, sliter saker ur hans händer och smäller igen dörren framför ansiktet på honom.

Jag blir så trött på alla dessa skrikiga kaosdagar att jag bara vill klösa mig ur mitt eget skinn ibland. Och den enda i hela världen som är tröttare på Salma än jag är - Salma själv. Hon orkar inte alls med sitt lilla liv just nu och står ofta alldeles handfallen inför sina egna utbrott, tycks inte alls veta vad som händer när det bubblar över. Och inte får man trösta henne heller. Hon stampar iväg och vrålar "jag vill vara själv och ifred, låt mej vara bli!!!" Och sen somnar hon. Var som helst, alldeles utmattad.


Efter ilskan 1.


Efter ilskan 2.

Ikväll stoppade jag Leo isäng tidigt så att jag skulle få vara ensam med Salma och ha myskväll. Vi satt uppkrupna i soffhörnet, Salmas mjuka armar som en boa kring min hals. Bara viskade spännande historier och masserade varandras pannor. Lite lugn äntligen. En chans för oss båda att ladda om med kärlek och energi. Inför morgondagen.

Rätt uppfattat

Den eviga tandborstfajten. I två sekunder går det utmärkt. Sen går det inte alls. Lilla munnen knips ihop. Lilla pannan rynkas. Lilla huvudet skakas. Små armar i kors över bröstet. Små ilskna fötter som sparkar sparkar sparkar på tvättmaskinen. Och jag andas in genom näsan och ut genom munnen, blundar för en sekund och lutar huvudet mot dörrkarmen.

Salma: Mamma? Tänker du på hur du ska lösa dethär nu?

Rätt uppfattat, älskade skitunge.

Elin och ungarna

Min fina syster Elin gosar och busar med underbarungarna!

En ny darling

Jo, ungarna har ju dängt min digitala systemkamera i golvet. I bästa fall är det "bara" objektivet som blivit vanställt. I väntan på en diagnos sitter jag här och kikar på små smidiga darlingar på nätet - jag kan inte vara utan kamera längre! Herre min je, nu är det ju_massor_av dagar i Leos liv som flugit förbi helt odokumenterade!

Funderar på denna - CANON IXUS 870 IS. Någon som vet något om denna, kanske någon som har den i sin ägo?

Undantag

Salma och jag går på bio. På en fredag. Innan vi går in i salongen frågar jag om Salma vill ha godis...

Salma: Men mamma! Äääär det lördag idag?!

Jag: Ehhm, neeej...men när man går på bio så kan man få äta lite godis fast det inte är lördag.

Salma *funderar* : Är det ett undantag, mamma?

Flingor, form och farligheter

Igår låg snön på marken en stund under kvällen. Så klockan 20.30, helt klart efter läggdags, var jag och Salma ute och åkte pulka som galningar. Man måste passa på som fan i dessa klimatkatastrof-tider. Idag har hubbabubbastora flingor fallit och smält bort, och pulkan har vilat mot husväggen.

Idag skulle mamma och jag vara extremhurtiga och åka och träna tillsammans. Man packar, man laddar, man lämnar ungarna hos morfarn, man åker till gymmet - och blir ståendes i slasken utanför entrén för att brandlarmet gått på gymmet. Spontant ser jag detta som ett tecken. Någon högre makt vill inte ha mig i beach 09-form. Men annars går det bra. Jag äter kopiösa mängder ägg och fisk och får inte längre akut blodsockerfall av att passera godishyllorna i butiken. Det finns hopp.

Helal har bokat flygbiljetter till Irak som snart ska hämtas ut. Efter 20 år ska han åka hem till huset där han växte upp, mitt i Bagdad, och träffa sin mamma, alla systrarna och sin bror. Och jag andas tio lugna och säger att det är okej. Sen sitter jag i hemlighet och lusläser UD:s hemsida och har ont i magen. Jag vill ju så gärna att han ska få åka, men jag önskar att det var över. Att han var lyckligt hemma hos oss igen. Nu. Men det är många veckor kvar tills dess och mer ont i magen lär jag få. Den trettonde februari åker han.

Babbel

Fyra dagar utan socker. Tonfisksallad istället för ostmackor. Nötter istället för Marabou. Multivitamin istället för ostbågar. Vatten istället för...ehh Baileys?;) Åh åh åh så kul jag har det.

Och för att maxa roligheterna i mitt liv har jag börjat träna också. Inledde starkt på gymmet igår med att trampa snett och ramla av crosstrainern. Det har jag dessutom lyckats med förut i mitt liv. Så lite kul måste jag ju tycka att det är. Undermedvetet. Fast inte lika kul som den gången när jag ramlade ur gynstolen. Nåväl. Imorgon blir det ett baspass med pensionärerna istället. Lagom realistiskt.

Men annars har vi det bra. Mycket roligt har vi gjort på sista tiden. Vänner har varit här på lunch, ett antal lekland har avverkats med barnen och kompisar, vi har besökt Bergianska Trädgården med tant Pia, ätit upp sista julmaten hos mama&papa, svischat i pulkabacken, varit på 22-årskalas hos syster Julia, bakat paj på de sista 08-hallonen i frysen och gått långa härligt kalla promenader. Dessutom har jag gått på bio två gånger. Först "Australia" med mama&papa&systrar. Härligt sällskap, ganska kass film. Sen "De ofrivilliga" med Pia. Underbar film, ganska kasst sällskap. Åh guuuud jag är så rolig.

Och så har jag ätit sushi för andra gången i mitt liv. Första gången tyckte jag att det var onämnbart vidrigt. Nu var det jättegott. Sedär - jag mognar och utvecklas och åldras i skrämmande fart.

Ikväll har jag legat på divanen och kollat Let´s Dance. Inte rört en fena. Eller jo, när Blondinbella pratar är jag tvungen att sträcka mig efter fjärrkontrollen och stänga av ljudet. Men annars inte en fena. Helal har rullat runt på golvet och killat två skrattskrikande ungar tills de alla tre stupade i säng. Och nu ska även jag rulla i den riktningen. Måste ju ladda inför pensionärsjympan.

Och några nya bilder blir det inte på ett tag här på bloggen. Eller överhuvudtaget. Ungarna har med gemensamma krafter demolerat kameran. De har sina sämre idéer, de där två.

En klassiker?

Idag roade jag och Helal oss med vad jag misstänker är en bråk-klassiker i småbarnsfamiljer, nämligen vem-har-egentligen-sovit-minst-bråket. Helal måste ju ha en grymt aktiv förträngningsmekanism som inte inser att jag vinner sova-minst-bråket alla kategorier. Hallå liksom. Vem var det nu som lekte levande mjölkbar dygnet runt i åtta månader? Hmm. Och inte är det jag som vill sov-bråka heller. Nej det är Herr- jag-får-hela-min-nattsömn-totalförstörd-av-en-hostning-Helal. Suck.

Det finns morgnar när jag är helt obeskrivligt jävla skittrött. Men jag gnäller inte. Jag_avskyr_ gnäll. Iallafall långvarigt gnäll med tillhörande djupa suckar och hasande steg. Hua. Om jag verkligen måste gnälla så gör jag det kortfattat. Sen ställer jag mig bakom en dörr och vansinnesskrattar en stund. Sen häller jag i mig en halvliter kaffe och startar dagen. Och är glad nästan jämt. För det hör ju till. Nattamning och napp-tapp och vattenservering och monsterdrömmar. Och det finns många, många som bara drömmer om att få uppleva kaosnätter och nattvak med barn. Så. Från och med nu dissar jag gnäll i allmänhet och sömn-gnäll i synnerhet från Helal.

Been there. Done that. Doing it again.

Imorgon är det exakt 6 månader kvar tills jag och Helal firar (krigar?) fem år tillsammans. Jag tänker inte vara fet då. Eller. Jag tänker iallafall inte vara såhär fet då. Så imorgon gör jag ett ryck. En av mina världsberömda omstarter. Trots att det är en tisdag. Man får ju egentligen inte alls göra en omstart på en tisdag. Det måste ju vara en måndag. Helst första dagen i en månad också. Allra helst första dagen på ett nytt år såklart. Och så ska ju motivationen vara på topp, solen ska skina, och precis varenda liten detalj i vardagen ska flyta problemfritt så att jag verkligen kan fokusera på mitt uppdrag. Gud så märkligt att jag aldrig lyckats med min viktnedgång. Jag fattar inte?

Men nu. Mission-bli-mindre-fet börjar om åtta minuter. Förihelvete Hanna!

Tiden flyger

Klas-Hassan växer läskigt fort. Föräldraledigheten med Salma kändes evighetslång - men tiden sedan Leo kom har bara flugit. Idag var vi så illa tvungna att sitta och planera hur vi ska få ihop det i sommar när både jag och Helal ska jobba. Jag ska visserligen inte jobba mycket - men ändå. Det är ju slutet på en era. En underbar tid. Ja, den allra bästa. Men sen är sen och nu är nu. Och än har vi väl några fina vinterdagar framför oss, och sen en vacker och ledig vår. Och Salma får fortsätta vara hemma med oss hur mycket hon vill. Det är ju en fantastisk fördel med föräldraledigheten med Leo - att jag får en andra omgång ledighet med Salma!

Leo är ett solsken med vassa tänder och hårda men kärleksfulla nypor. Han kryper och klättrar och står. Proppar gärna lilla munnen full med blomjord, och gurglar av skratt när han får hålla oss i händerna och promenera med höga knän. Han sover hela nätterna, äter som en mellanstor ponny och producerar overkliga mängder bajs. Han är sådär gulligt åttamånaders-blyg och dyker ned med ansiktet mot min hals när vi ska hälsa på människor han inte sett på ett tag. Varje kväll ligger han och trycker på mina fingertoppar, en i taget tills han somnar. Och jag brukar tänka, att även om det snart är dags för jobb och plugg och det berömda livspusslet så kommer jag ändå få somna precis såhär. Ganska länge till. Hoppas jag. Med Leos fingertoppar tryckta mot mina.

Tänk om det var så

Salma och jag sitter nybadade, insvepta i en filt för att mysa och titta på Let´s Dance. Salma tittar dock mest på våra nakna fötter och vickar förtjust på sina små tår.

Salma: Men titta mamma vilka söta fötter jag har!
Jag: Ja-aa! Åh vad söta de är, jag skulle också vilja ha såna små söta fötter!
Salma: Mmmm, men du har bara mellanstora och inte så söta...
Jag: Ja precis...*suckar lite sorgset*
Salma: Men när jag blir en mamma och du blir en Salma så får jag mellanstora fötter och du får små och söta! Vilken tur va?!

Jag älskar det där tänket som små barn har. Att allt bara går runt runt. Att när hon blir stor så blir jag liten. Tänk om det var så.

Vägen till lilla hjärtat

Konversation vid matlagningen:

Salma: Vad lagar du för nåt mamma?
Jag: Spagetti och köttfärssås...
Salma: Ahaaa...Men vad häller du i såsen nuuu då?
Jag: Kidneybönor....
Salma: Men! Varför häller du kiddybönor i såsen då?
Jag: För att du älskar kidneybönor...
Salma: Men åhh mamma! Vad snäll du e! Jättesnäll! Jag käääärar dig!

Och så fyrar hon av ett gigantiskt leende och ger mig en stor smackande puss. Ja jisses. Vägen till Salmas hjärta äro outgrundlig. Ibland kämpar man som en gnu och är ändå inte vatten värd. Och ibland räcker det med lite bönor i färsen för att kärleken ska flöda:)