Men hallå?

Nu sitter jag här i mitten av vecka 16 och nojjan börjar så sakteliga få sitt grepp om mig. Varför känner jag inga sparkar?! När jag väntade Salma kände jag det första fladdret i vecka 14, och tydliga små buffar i vecka 15. Åh nej Å nej - är det något som är fel?

Tycker inte att magen växer sådär värst mycket heller. Det enda som påminner mig om att jag överhuvudtaget är gravid är morgonillamåendet och foglossningen. Annars nada.

Buhu. Kotten - ge mig ett livstecken nu! /Mama

Salma pratar om Salma

Ja, nu har sötungen börjat prata om sig själv i tredje person:) Dessvärre har hon stora problem med bokstaven L, så det låter ungefär Saaj-ma när hon presenterar sig. Ljuvligt gulligt hursomhelst.

För övrigt bara sprutar det ord ur henne nu. Det var veckan innan dagisinskolningen som det hemliga språket plötsligt övergick i fullt begripligt vuxenprat och nu snackas det nonstop från morgon till kväll. Trevande börjar hon stapla upp både tre och fyraordsmeningar och så lyser hon som en sol när hon får ur sig ett budskap precis som hon vill ha det. "Komma mamma sitta dää" sa hon igår och pekade på en stol. " Pappa åka bil brum!" säger hon när Helal åker till jobbet. Rätt avancerat va? Mamma-stoltheten jäser.

Och varje kväll innan hon ska sova ligger hon i mörkret och rabblar halvt viskande upp namnen på alla hon känner. "mamma, pappa, Ia, Luna, Joolja, Ellln, mojmoj, fafa, Budi, Gunijja, Pia, nalle..." sen suckar hon nöjt och somnar. Jag blir alltid lite rörd, för det är som om hon vill avsluta dagen med att påminna sig själv om alla hon tycker om och som tycker om henne. Söta lilla.

En av alla tusen roliga saker Salma gör: när något står i vägen för henne spänner hon ögonen i objektet och ryter "akta!". Så står hon där och väntar på att stolen eller matbordet eller soffan ska flytta på sig, haha!

Helal funderar

Trött och sur kommer jag hem efter en jobbig skoldag, slänger på en 5-minuters-ansiktsmask och sätter mig i duschen och pustar ut.

En stund senare får Helal syn på den tomma ansiktsmask-förpackningen.

helal: har du haft en sån här...eh..mask?

jag: ja. jätteskönt.

*Helal tittar länge och skeptiskt på förpackningen*

helal: är det inte jobbigt att ha jordgubbar och en massa blad på ögonen?

*hahahaha*

Jag skrattade så mycket att både tröttheten, surheten och en del av foglossningen bestämt försvann:)

Tjejlunch

Idag bar det av hela vägen ut till Ingarö för att hälsa på hos födelsedagsbarnet Linnéa! Himla trevligt var det - det är ju inte så ofta man ses nuförtiden.
Nyblivna 25-åringen! Ser ni hur föråldrad och sliten hon ser ut? Tur att det är hela två veckor kvar innan jag går samma öde till mötes;)

Malin och hennes mini-me Tilda:)

Tjejerna mumsar pastasallad...

och ungarna Pontus och Salma avnjuter korv med bröd. Söta minimänniskor!

Tårta någon? Förresten - jag läste precis en smärtsam artikel där det påstods att de extra kalorier en gravid kvinna behöver uppgår till en pyttig extra smörgås om dagen. Hum, jag tror jag håller fast vid det gamla hederliga uttrycket "äta för två":D

Myslördag

Ni har väl alla sett reklamen där den snoriga mannen klagar: "ni tjejer snackar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld"

Ja, det stämmer in rätt så bra på mannen här i huset. Visserligen medger han aldrig att han faktiskt är sjuk, men såfort han blir det minsta krasslig så är det som om ett moln av gnäll sänker sig över vår lilla lägenhet. En konversation med älsklingen låter då ungefär såhär:

Jag: gomorron!

Helal: gnäll gnäll gnäll

Jag: oookej. Vad ska vi hitta på denna lediga lördag då?

Helal: gnäll gnäll gnäll

Jag: då drar jag och Salma in till stan då. Krya på dig!

Helal: gnäll.

Mama-dotra-dagen på stan blev iallafall helt underbar. Mamman shoppade ansiktsmask, dottern shoppade mini-ryggsäck och nya hårspännen. Sen lekte vi på Barnens Rum på Kulturhuset tills vi var vrålhungriga och då gick vi och lunchade på restaurang! Och när vi sitter där mittemot varandra på varsin vuxenstol och Salma äter så fint med sina små bestick och bubblar ur sig ivriga ord mellan tuggorna, så slås jag av hur stor hon har blivit. Hon är faktiskt ingen bebis längre, utan min alldeles fantastiska stora tjej!

När vi kommer hem vill Salma genast ha nya ryggsäcken på ryggen och alla nya hårspännen i håret. Så spatserar hon omkring och åmar sig och vill höra gång på gång hur jättefin hon är:) Och just när hon tror att kvällen inte kan bli bättre så dyker mormor, morfar och moster Elvira upp och busar ända fram till sovdags. Lyckliga unge.

När tänderna är borstade dansar vi tryckare till en Katie Melua-sång som vi båda blir härligt sömniga av. Pluttan somnar i min famn och jag bäddar ner henne bredvid Budi och viskar godnatt.

Woops!

På ett ytterst klantigt morgontrött vis tappar jag en hel skål youghurt på min nytvättade kjol.

"Jävlar!" säger mamman.

"Jäääälar!" upprepar dottern med eftertryck.

Måste_sluta_svära_nu.

Hej Budi!

Här är han. Salmas bästa kompis! En urcharmig utlänning som kommit hela vägen från Argentina som present från Pia och hamnat i Salmas ömma vård på Trädgårdsvägen:)
Budi heter han och lever sannerligen ett trevligt liv här där han blir ompysslad dygnet runt. Budi ska äta, Budi ska sova, Budi ska bajsa och Budi ska tvättas. Budi ska, kort sagt, göra precis allt som Salma gör. Det Budi inte gör, det gör inte Salma heller.

"Titta Budi!" säger Salma och pekar på tv:n om det är något intressant att se. "Schhh Budi!" säger Salma när det är dags för Budi att sova och "Tyst Budi!" ryter hon strängt när hon tycker att han väsnas för mycket:) Imorse ägnade Salma en hel timme åt att mata Budi med clementiner, och nu ska han ut på gården och gungas.

Ibland kväver jag en suck när Salma kräver att Budi ska ha en egen stol att sitta på vid middagsbordet. För att inte tala om vilken vild diskussion som uppstod då jag skulle förklara för Salma att Budi inte är något vattendjur och inte har något hår att tvätta. Men när de sitter och kramas i soffan och är såhär gulliga - då smälter jag!

Salma berättar

Dä. Toa. Lamla. Pang! Ajaj. Ojoj.

Så låter det när Salma med allvarsam min och stora gester berättar om dagens missöde.

Det började med att dottern snodde mammans nya mascara och kletade ut_hela_innehållet över ansikte, armar och mage. "Titta mamma!" skrek hon stolt och snurrade några varv framför mig för att riktigt visa upp hela konstverket. "Ja men det var väl jättefint" muttrade jag något sammanbitet och placerade ungen på toalocket och vred på kranen. Så stod vi där en bra stund och skrubbade. För en mikrosekund vänder jag mig bort för att få tag i en handduk och just i samma mikrosekund dyker Salma från toalocket med huvudet före rakt ner i stengolvet, rullar ett varv och kraschar in i badkaret.

Alltså - vad ÄR det med små människor och tajming?!

Inga bestående men so far, men det ska ju bli lagom kul att lämna pluttis på dagis imorgon med ett flertal blåmärken och en gigantisk bula i huvudet.

Ofrånkomligen får man ju skitdåligt samvete, och inte blir det bättre av att Salma spänner ögonen i mig och noggrant går igenom hela händelseförloppet sisådär en gång i kvarten. Buhu.

Tillbaka i skolbänken

Jag kan inte ens sätta ord på hur j-ä-v-l-a skönt det är att praktikperioden är över! Nog för att de tunga skolböckerna staplas på hög och alla seminarier, inlämningsarbeten och salstentor känns oändliga, men jag är överlycklig ändå! Inga fler 05-17-dagar då jag nästan bara får se Salma i sovande tillstånd. Det var helt värdelöst att ha det så.

Redan första skoldagen var det dags för examinationsseminarium, och organiserad som jag är så hade jag förberett mig i tadaa: en hel kvart på pendeltåget på väg till skolan. Men så är det att vara en slö, svårstartad tidsoptimist. Först när hotet hänger tungt över mig så lägger jag i den högre växeln och klarar mig på något märkligt vis igenom de besvärligaste situationerna.

Nu är Salma redigt förkyld och nätterna är jämmer och elände. Hon blir så förtvivlad när hon inte kan andas med näsan och så blir hon så explosivt förbannad om man försöker nässpreja henne. "mamma, mamma, mamma" gråter hon och vill bara ligga på min mage och borra ned ansiktet mot min hals. Fy vad synd det är om sjuka knytt, och vad taskig man känner sig när man inte kan göra något briljant åt saken.

Nä, tillbaka till "Lagar och förordningar vid läkemedelshantering". Låter det inte upphetsande så säg? Sen ska jag skynda mig hem och gosa med husets sjukling och därefter sträckläsa sista delen i min spännande styckmordsbok. Vem, vem, vem är mööördaren?

Vattenpölen

En tidig kall höstmorgon. Salma klättrar nyvaken upp i soffan och spanar ut genom fönstret. Raskt får hon syn på den stora vattenpölen som bildats under natten mitt på parkeringsplatsen och hennes lilla ansikte skiner upp!

Vi hoppar jämfota ned för trappan och springer ut på gården. Jag spanar upp mot övriga hyresgästers fönster och konstaterar att varenda kotte ligger och sover precis som man ska en söndagmorgon. Ifall man inte har det viktiga uppdraget att inspektera en mystisk vattenpöl vill säga.

Salma beundrar den blanka vattenytan en stund, och petar lite på löven som flyter omkring. Sen stoppar hon försiktigt ned en sko i vattnet och tittar frågande upp på mig. Nej nej nej, säger jag. Här ska vi inte alls blöta ned de alldeles nya skorna. Salma blänger besviket på mig och jag ändrar mig på en kvarts sekund. Kommer plötsligt ihåg hur fantastiskt roligt det var att plaska i vattenpölar. Särskilt med nya skor.

Frihet, ballongskräck och mostrar på visit

En regnsolig fredag som hade kunnat bli rätt så bister eftersom jag muttrandes ställt in mig på att hasa upp ur sängen klockan 05 imorgon och åka till praktiken. Men hallelujah - Jukka da man tog sitt förnuft till fånga och lördagen ligger numera framför mig som ett oskrivet blad*

Jublande lycklig över min återvunna frihet skyndade jag mig hem till älsklingsungen - men stannade till vid affären som hastigast och köpte ett gäng ballonger med mig hem. Ja, vi skulle ju fira:) När jag blåst ballonger så att jag är alldeles vimmelkantig visar det sig att dotter är hysteriskt rädd för just ballonger. Vart kom det ifrån? Med darrande underläpp pekar hon på dem och säger "bort! usch! bort!"

Betydligt mer populärt är det att två av Salmas mostrar kommer på visit och kollar IDOL med oss. Hon blir alldeles till sig när vi får sånt roligt besök och genast ska hon visa alla sina tricks, leksaker och göra de häftigaste dansstegen. Inte förräns klockan 23.05 dunsar hon i säng och snarkar innan huvudet nuddar madrassen:)

Nu lite midnatts-tid för mig. Planerar starkt att krypa upp på divanen med min Minette Walters-bok. Lite styckmordslitteratur såhär innan sovdags är ju alltid ett klokt val...

Trevlig helg!

*ja, om man bortser ifrån allt skolarbete jag borde ägna mig åt. Men hey - petitesser.

Två söta mostrar och så mitt lilla mobilfreak till unge

Suddigt och fnissigt:)

Here we go again...

Ikväll spände Helal ögonen i mig och sa:

"Hanna. Vi måste bestämma vad bebin ska heta. NU. Jag vill verkligen att du börjar fundera på det omedelbart. NU alltså"

Hm. Ett sådant uttalande lämnar inte mycket utrymme till förhalningar.

Men jag fattar ju varför han är stressad. När Salma föddes var namnfrågan ett enda kaos. Vi softade oss igenom graviditeten, sneglade stundtals på namnlistor men tänkte att "äsch, det ser vi väl när hon kommer ut vad hon passar att heta!"

HA! Ungen kom ut och plötsligt fanns det inte en enda bokstav värdig nog att ingå i NAMNET. Veckorna rusade iväg, vi öste namnförslag över varandra och upptäckte till vår stora chock att vår namnsmak inte enar sig på en enda satans punkt. Tillåt mig nämna att Helal ville att vårt bedårande barn skulle heta RITA.

Sååå. Han dissade alla mina förslag. Jag dissade alla hans. Till slut satt vi bara och stirrade tomt på varandra, alldeles utmattade och i det närmaste hjärndöda. Familj, släkt och vänner började ju givetvis undra om vi tänkt låta svenska staten tvångsge ungen ett namn - och det var väl på vippen kan man säga. Tre månader och en vecka efter Salmas ankomst lyckades vi äntligen få iväg papprena, och vid den tiden levde vi med ljudet av skattemyndighetens otåligt trummandes fingrar som ett soundtrack i vårt lilla ambivalenta liv.

Och tro inte att vi pustade ut i våra fåtöljer efter denna pärs. Oh nej. Vi fortsatte nämligen ha namnångest i ytterligare ett par månader eftersom det är helt jädra omöjligt att känna sig bekväm med ett beslut som varit så laddat och kaosartat.

Och nu sitter jag här, en timme efter Helals milda uppmaning, och jag kommer på mig själv med att tänka att det inte finns NÅGOT namn som är lika fint och perfekt och underbart som SALMA. Helt ironiskt med tanke på hur osäker jag var på det namnet och vilken gigantisk vånda det orsakade. Men nu finns det inget vackrare namn - eller ens något namn som spelar i samma liga, och man vill ju inte att lill-kotten ska få ett mindre vackert namn än stor-kotten!

Kan vi kalla henne Salma2? Det är nämligen mitt enda förslag. Och lyckas jag inte presentera något lämpligare än så för Helal så är RITA ett faktum. Ni kanske inser vidden av katastrofen?

Förslag?!

Snälla människa!

Den evighetslånga praktiken är snart slut och jag funderar varje dag på hur detta underbara faktum ska firas. För firas måste det. Visst har det varit kul och lärorikt, men på tok för långa dagar och massor med pyssel att få allting att gå ihop. Jag har aldrig någonsin varit så mycket ifrån Salma heller och längtar något oerhört efter att få lägga upp mina dagar mera fritt och barnvänligt igen.

Fredag skulle alltså vara min absolut sista dag. Men. Så har jag missat en enda liten fjuttig menlös dag av alla dessa sex veckor, och nu menar min handledare att jag måste ta igen detta förfärliga glapp i min utbildning. Genom att ta ett pass på lördag morgon! Är han inte klok någonstans?! Jag ser hans lilla förhatliga mun röra sig när han ger mig beskedet men jag kan liksom inte riktigt uppfatta orden som kommer ur den. Det är alltför absurt för att vara verkligt.

Jag vägrar! Lördagsmorgnar är heliga gos-med-Salma-stunder. Å andra sidan. Den där lilla finska handledarmannen har ett bultande maktbegär utan dess like och skulle lätt kunna få för sig att underkänna mig totalt om jag inte dyker upp. Å, jag sliter mitt hår. Vad göra?

Vecka 13

Jaha, så är man helt plötsligt mitt i trettonde graviditetsveckan! Otroligt så fort det har gått jämfört med förra gången då varje minut de första tolv veckorna kändes som ett halvsekel. Men gud så mycket tid man hade då. Tid att bara gå omkring och klappa sig på magen och anteckna i sitt lilla block minsta känsla och reflektion. Tid att stå och skruva på sig framför spegeln och analysera de eventuella förändringarna av midjemåttet som skett över natten. Tid att sitta på bibblan och plöja varenda graviditetsbok och hålla koll på exakt vad som händer med bebisen i magen dag 67. Ja jisses.

Denna gång känns det som att det enda jag hunnit observera är plusset på stickan och att jag hux flux blivit misstänkt lik en knubbsäl. I övrigt har jag knappt noterat mitt tillstånd. Ännu mindre skrivit in mig på MVC - kanske borde ta tag i den lilla petitessen snart?

Helal tycks däremot anse att graviditeten fortskrider alldeles förfärligt långsamt. Igårkväll när vi satt halvsovandes i tv-soffan drar han plötsligt en lång mycket tung suck och mumlar tjurigt för sig själv: "det är 27 veckor kvar..." Haha, någon som har lite tålamod att skänka till en behövande?;)

Fakta

När jag inte är gravid så äter jag dessertostar max tre gånger om året.

När jag är gravid så kan jag inte tänka på annat än stora feta brieostar! Varje dag!

Förbjudna frukter smakar bäst, eller hur var det? Ack ack...

Bra saker

1. Det är HELG!
2. Busskortet och bankkortet är upphittade!!!! Salma hade faktiskt inte kastat dem, utan bara gömt dem i bilbarnstolen:)
3. Igår kväll var mamma, pappa och syskon här och kollade på IDOL med oss. Mysigt!
4. Ikväll slutar Helal jobbet klockan 18, så vi har hela kvällen tillsammans:)
5. Mina fötter har, 20 månader efter Salmas födelse, krympt tillbaka till sin normala storlek. Tjoho!
6. Igår var vi på inskolningssamtal på Salmas dagis. Föräldrarna var supernojiga, men Salma marscherade in som om hon ägde avdelningen. Skööönt!

Och så en rolig sak: imorse vaknade jag inte av att Salma med ett fast grepp om mina ögonfransar lyfte upp mina ögonlock (hennes dagliga rutin annars) Nej, jag vaknar till ljudet av Nyhetsmorgon. Förvirrad masar jag mig ut i vardagsrummet och där sitter dotter, uppkrupen i soffan med en filt över benen och fjärrkontrollen i handen. Undrar just om hon hade tänkt väcka mig överhuvudtaget eller om hon hade planer på att reda sig själv denna lördag?;)

Trevlig Helg!

Helt jävla perfekt!

I en mycket trött sekund orkar jag bara inte tjafsa med Salma om huruvida hon får leka med min handväska eller inte. Förnöjt börjar hon plocka ur dess innehåll....

Fem minuter senare är både busskort och bankkort (som låg i handväskan) spårlöst försvunna.

Jag: "Salma, vaaaar är mammas kort?!"
Salma: "KASTA!"

Jag har precis knutit ihop soppåsen och helt oåterkalleligt slängt den i nedkastet i trapphuset.

Varför? Och låt oss inte glömma den ännu viktigare frågan: VARFÖR?!!!