Orka

Salma fyller tre år om några dagar och det...ehum...märks. Det ska erkännas att jag vissa stunder, ja ganska många stunder, inte orkar med henne. Det brusar i huvudet och jag biter ihop käkarna så hårt att de värker. Ibland är det ytterst nära att jag bara ställer ut henne i trappen. Pust. Jag som alltid tyckt att jag varit hyfsat bra på att förhandla och avleda och hålla fast vid någon slags positiv energi - nu misslyckas jag varje gång.

Salma vill bestämma allt. Varje steg jag tar ska vara korreograferat av henne. Hon vrålar. Hon sparkar. Hon slåss. Hon ritar på väggar och golv. Hon klär inte på sig. Hon klär inte av sig. Hon vill inte sova. Hon vill inte äta. Hon vill inte gå ut. Hon vill inte vara inne. Hon håller för öronen när jag pratar. Hon besvarar varje uppmaning med älsklingsfrasen "aldrig i liiiivet". Och hon är värsta sortens storasyster som slår Leo, skriker åt honom, sliter saker ur hans händer och smäller igen dörren framför ansiktet på honom.

Jag blir så trött på alla dessa skrikiga kaosdagar att jag bara vill klösa mig ur mitt eget skinn ibland. Och den enda i hela världen som är tröttare på Salma än jag är - Salma själv. Hon orkar inte alls med sitt lilla liv just nu och står ofta alldeles handfallen inför sina egna utbrott, tycks inte alls veta vad som händer när det bubblar över. Och inte får man trösta henne heller. Hon stampar iväg och vrålar "jag vill vara själv och ifred, låt mej vara bli!!!" Och sen somnar hon. Var som helst, alldeles utmattad.


Efter ilskan 1.


Efter ilskan 2.

Ikväll stoppade jag Leo isäng tidigt så att jag skulle få vara ensam med Salma och ha myskväll. Vi satt uppkrupna i soffhörnet, Salmas mjuka armar som en boa kring min hals. Bara viskade spännande historier och masserade varandras pannor. Lite lugn äntligen. En chans för oss båda att ladda om med kärlek och energi. Inför morgondagen.