En begeistrad moders bekännelser

Ja herregud. Man har ju verkligen blivit en såndär mamma som är totalt jävla begeistrad av sin unge. Precis hela tiden. Jag kommer liksom på mig själv med att sitta och titta på Salma med huvudet på sned och ge ifrån mig små beundrande suckar i tid och otid. Och när jag beundrat och suckat en hel lång dag och den lilla stjärnan somnat för natten - vad gör jag då? Jo, jag sitter och tittar på foton av henne, med huvudet på sned och jag suckar beundrande åt dem också.

Ack detta moderskap. Man blir ju helt galet enkelspårig i huvudet. Måste ju nästan klassas som någon form av störning detta. Visst har jag alltid gillat barn. Alltid tyckt att de är söta och roliga, och jag var beredd på att det skulle bli sött och roligt att ha barn själv. Men denna ändlösa fascination hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag kan, helt på allvar, ägna en hel dag åt att uteslutande tänka på hur fantastiskt vacker, klok, underbar, smart, glad och bäst min dotter är. Inga problem!

Man får sannerligen passa sig så att övriga delar av hjärnan inte blir så understimulerade att de tynar bort. Jag borde läsa lite filosofi. Jag borde börja prenumerera på nån vetenskaplig tidskrift. Jag borde hålla bättre koll på vad som händer i världen. Jag borde lösa sudoku. För i ärlighetens namn känner jag att det skett kraftiga intellektuella nedskärningar här sedan en viss liten dam anslöt sig till mitt liv.


Den vackraste, klokaste, underbaraste, smartaste, gladaste och bästa ungen i heeeela världen!

Hämnden

Idag klantade sig Helal. Sen drabbades han av akut manlig stolthet och vägrade erkänna sin miss. Istället skällde han ut mig, och stormade sedan iväg till jobbet. Pust!

Några timmar senare besinnade han sig och ett sött sms plingade till i min mobil. Men då var det förseeent, moahaha! Då hade jag nämligen redan hunnit hämnas genom att i ilska åka och köpa en filt som jag vet att Helal kommer att avsky från djupet av sitt hjärta. Men så går det. Jag har iallafall varit kär i denna filt ett bra tag och Helals utbrott i kombination med 50 % av reapriset gjorde helt enkelt shoppingen alldeles oemotståndlig:)

När jag nu ändå befann mig på Åhlens lät jag de sista slantarna rulla och köpte lyktan jag länge velat ha. Och ett romantiskt glas att ställa med ett vitt ljus i inuti lyktan. Det blev riktigt fint tycker jag! Lyktan passar dessutom ypperligt bra på muren som gränsar mellan vardagsrummet och matplatsen. Oh yes, Hanna är nöjd.

Salma har varit en fundersam och mysig liten typ. Vi har bara suttit nära nära och matat varandra med apelsinklyftor hela kvällen. Då och då sträcker hon ut handen, klappar lite på mig och mumlar "mamma, mamma, mamma" Mitt lilla gos!

Sova?

Jag klagar inte. Jag bara konstaterar att det råder löjligt mycket sömnbrist i denna lilla familj.

Salma-ungen är, för att uttrycka det milt, uppe en hel del och svirar på nätterna. Och hennes två slavar har nog lagt upp sina liv lite väl optimistiskt för vi snittar på en sisådär tre timmars sömn per dygn. I bästa fall.

Klockan fem på morgonen ringer min lilla förhatliga väckarklocka och jag raglar ut på gården, häver mig upp på cykeln och trampar halvblundandes de 7 kilometrarna till jobbet. Vid fyratiden på eftermiddagen kommer jag hem och då är det fullt ös med dotter tills hon behagar stupa i säng vid niotiden på kvällen. Sen är det tentaplugg fram tills tvåtiden på natten - och ja, sen ringer klockan igen.

Helal är i Salmas ljuva makt hela dagen och åker till jobbet i samma sekund jag kommer in i hallen. Sen kommer han hem igen någon gång på småtimmarna och blir väckt av Salma ett par ynka timmar senare.

Konstigt nog känner jag mig ändå helt okej. Och det är just det som gör mig lite spänd. Förr eller senare måste väl effekten av denna sömnbrist kicka in? Ska bli hemskt spännande att se när, var och hur detta kommer att ske. Bäst av allt skulle vara om både Helal och jag vansinnes-flippar samtidigt.

Be aware, be very aware.

Båtar, tyskar och oväder

Stockholm är invaderat av segelbåtar. Och tyskar. Jag, mamma, pappa och Salma åkte in till Hufvudstaden för att beskåda dessa spektakel och båda visade sig vara sanna i allra högsta grad. Båtarna var mycket vackra och tyskarna pratade alldeles för mycket. Inte för att svenska är något vackert språk, men tyska spelar helt klart i en liga för sig. Till och med finska, som annars ligger rätt så taskigt till på min lista, låter som skönsång i jämförelse. Men som sagt, båtarna var iallafall mycket vackra. Och när vi promenerade längs stadsgår´n lyste solen riktigt varmt på våra axlar.

Salma gick så fint mellan sina anfäder och höll dem båda två i handen:) Och jag tappade bara bort dem vid två ynka tillfällen!


Pappan/morfarn som alltid gör sig så fantastiskt bra på bild;)

Planen var att vi, efter att ha spatserat längs hamnen, skulle besöka sommarmarknaden i Kungsträdgården. Men det blidde inget med det då ett oväder utan dess like bestämde sig för att dra in över oss. Med nöd och näppe hann vi in under tak vid en tunnelbanestation, och där fick vi stå länge. Vattnet stod som en mur mot rännstenen, mäktigt svarta moln svepte över himlen och åskan mullrade. Skadeglatt leende stod vi sedan och betraktade alla stackars människor som klätt upp sig till tänderna för att röja loss denna lönehelg men som istället förvandlades till högst ofrivilliga blötdjur på Stockholms gator. Hihi.

Drömreceptet!:)

Detta skrämmande enkla recept resulterar i drygt 30 st drömmar, i tre olika smaker.

Du behöver:
120 gram rumsvarmt smör
2,5 dl socker
0,7 dl matolja
4 dl vetemjöl
0,5 tsk hjorthornssalt
vaniljsocker/kanel/kakao

Do it like this:
1. Vispa det rumsvarma smöret lite fluffigt med elvisp
2. Blanda ner socker, matolja, vetemjöl och hjorthornssalt.
3. Dela degen i 3 delar.
4. Smaksätt varje del med en egen smak (vaniljsocker, kanel, kakao) Ta typ 2 tsk av varje smak. 5. Rulla till bollar och lägg på plåt med bakplåtspapper.
6. Grädda i 150 grader i 10-15 minuter. Öppna icke ugnsluckan under tiden!

Ät!:)

Städhjälpen:)

För en sekund vänder jag mig bort från dotter då jag skurar golven, och vips så står hon och tvättar håret med grönsåpe-skum!

Drömmar i kakform

Lite spontan-bakning idag eftersom dotter inte är intresserad av att umgås med sin mor utan hellre dansar nonstop i vardagsrummet till Rhiannas "Umbrella". Så då plågade jag mig själv med att svänga ihop ett gäng Drömmar med choklad, vanilj och kanelsmak - trots att jag bantar och inte får smaka en endaste liten smula...men slicka skålen räknas väl inte?;)

Kakor fas ett. Ser hyfsat trista ut.

Kakor fas två. Mumma!

Kakor fas tre. Nerstoppade i glasburk för att bli liten present till mina föräldrar som jag planerar att våldgästa ikväll. Igen:) Men de får skylla sig själva som varit på semester utan mig i två långa veckor. Den naturliga följden är ju såklart att jag trakasserar dem mer än vanligt nu när de äntligen masat sig hem. Konsekvenser, konsekvenser...

Min Alldeles Knäppa Unge!

Världens roligaste lek just nu enligt Salma: att blunda! För det första så tror hon stenhårt att hon är osynlig när hon blundar, och för det andra så är det tydligen hur spännande som helst att vingla omkring blundandes och se vad som händer. Detta har hon ägnat sig åt hela dagen och jag bara skrattar ihjäl mig när hon går omkring med hårt ihopknipna ögon och dunsar in i väggar, sen skrattar hon bara och vinglar vidare. Helt knäpp är hon. Och helt underbar!

Underbart är kort?

Denna lilla familjs semester är nu slut, åtta dagar efter att den börjat. Folk faller nästan i trans av medlidande då de får veta hur kort tid vi semestrar, men det känns faktiskt okej. På åtta dagar hinner man ändå med många många små ögonblick att leva länge på. Som våra ljuvliga kvällspromenader ned till sjön då de höga träden susar och gräset sveper fram och tillbaka i guldfärgat ljus.

Ett Litet Pytte

Så äntligen blev det dags för mig, Salma, Pia och Lilli med sonen Pontus att åka ut på landet och hälsa på Malin och hennes Lilla Pytte! Den lilla familjen har blivit föräldrar och husägare i samma andetag och Malin målade i princip husväggar från förlossningssängen;)

När vi satt där långt ute i den susande skogen, på den solvarma uteplatsen och fikade - ja då tänkte jag för en millisekund att "hmm, det kanske skulle vara trevligt att ha ett eget hus". Sen tittade jag mig omkring och insåg att det skulle vara_väldigt_jobbigt att klippa en sådan gräsmatta, så då skulle jag bli tvungen att anställa någon. Och eftersom jag är så fattig så skulle det isåfall bli fråga om något slags olagligt barnarbete. Och det kändes inte helt rätt så jag drog snabbt ett mentalt streck över hela husplanen.

Pytte-Tilda var gudomligt söt och mycket lik sin mama! Jag såg ganska snabbt till att hon låg i min famn och så låtsades jag tyst för mig själv (alldeles i hemlighet) att det var min bebis. Bredvid Tilda såg Salma plötsligt ut som en fullvuxen gigant och mina äggstockar hojtade ett par väl valda ord till mig;) Lite extra högt hojtade de när Tilda gjorde såna där underbara bebisgrimaser och spretade med de skrynkliga små tårna.

Salma och Pontus lekte fint även om Pontus tycktes använda Salma som nån slags hantel vid ett par tillfällen;) Efter en stund blev det alldeles tyst och ungarna var försvunna. De hade gått in i huset och bäddat ned sig i sängen, och där låg de och skrattade så sött! Kanske kan bli nånting mer av det där i framtiden?;)

Simskola vid Grisslinge Havsbad:)

En dag då solen strålade fick jag den briljanta idén att stoppa lilla familjen i bilen och åka ut till Grisslinge Havsbad. Det visade sig dock att Värmdö är fullsmockat av briljanta människor med snarlika tankegångar som jag, haha. Jisses, det var så smockat med folk så jag har nog aldrig sett värre!

Salma har hittat badstilen hon gillar allra bäst. Tårna och fingertopparna i vattnet och resten av kroppen på torra land. Badkrukemamman är full av förståelse. Och ungen kan verkligen sitta i timmar och doppa de små fingrarna och tårna i vattnet, och så sjunger hon lyckliga små ramsor för sig själv och tycker att livet är underbart.

Dagens höjdpunkt var att Helal lärde sig simma! Växer man upp mitt i Bagdad så är det inte direkt prio ett att gå på simskola. Och under resten av sitt vuxna liv har han knappt badat utomhus en enda gång förrän han mötte mig. Förra och förrförra sommaren stod jag på strandkanten ett par gånger och hejaklackade medans han övningssimmade med skitsnabba små hysteriska simtag, stirrig blick och näsan knappt över vattenytan *skratt* och han var gudomligt gullig! Men nu, vid Grisslinge, lossnade det alltså och han simmade lyckligt fram och tillbaka, fram och tillbaka med bryggorna på säkert avstånd:)

Voila! Ett bigpack med soldyrkande svennar!

Den enda rätta badstilen.

Glad nysimmad älskling skrattar åt mig när jag för hundrade gången misslyckas med att ta ett stripp-foto på den pryda människan;) Attans vad snabb han är med handduken!

Mamma-noja

Ibland bara händer det. Det liksom knäpper till i skallen på mig och så nojar jag loss å det grövsta. Detta hände mig igår kväll mitt i tv-zappandet. Helt plötsligt började jag fundera på att Salma minsann druckit_väldigt_mycket den senaste veckan och kissat som den mest ihärdige hanhund. Dessutom har hon varit ganska trött. Och KABOOM så tornar ordet DIABETES upp sig för min inre syn. "Skärp dig Hanna" tänker jag. Två sekunder senare sitter jag framför datorn och googlar hej vilt på allt som har med barndiabetes att göra och två timmar senare har jag lusläst alla vetenskapliga artiklar, alla nya forskningsrapporter, alla symptomlistor och förmodligen all fakta som någonsin satts på pränt om just barndiabetes.

Efter detta kastar sig ångesten över mig och jag kan inte alls sova. Vid midnatt står jag istället på knä i köket och skurar ugnen. Sen rensar jag ur alla köksskåpen, städar under diskhon, sorterar plastburkar, polerar lister. Sen slänger jag i en maskin tvätt (sorry grannarna!) och när jag fortfarande inte kan somna så skurar jag resten av lägenheten också. När Helal kommer hem framåt småtimmarna till ett glänsande hem spärrar han upp ögonen och frågar "VAD har hänt? Ska någon dö?" Oh he knows me so well. Det är nämligen bara vid riktigt ångestladdade tillfällen som jag får städryck av detta slag.

Jag tittar allvarligt på honom. "Salma har diabetes" säger jag med lätt tårfyllda ögon. "Så är det" Helal rynkar pannan. "Hur vet du det?" säger han. "Jomenalltså jag har ju läst på Internet" förklarar jag med darrande stämma. "Hon har ju värsta symptomen. Dricker extremt mycket, kissar extremt mycket och är ovanligt trött. Så det är kört. Hon har diabetes"

Sååå imorse blev det en akuttid hos läkaren och Salma fick både kissa i en påse och avnjuta ett stick i fingret. Och det dröjde inte länge innan vi fick veta att dottern är frisk som en nötkärna i sitt esse. Helal mumlade någonting om att jag är ganska så dramatisk av mig, och jag påminde honom raskt om den gången han propsade på att åka till akuten för att Salma kräktes en smula och hade en kvarts grad feber. Sen gick vi ut och åt på restaurang och firade hela familjens goda hälsa:)

Ett kvickt litet äventyr alltså, men nog så uppslitande. Herran Jumala vad många tankar man hinner tänka inom pyttetid. Iallafall jag. Jag såg redan Salma framför mig med en såndär insulinpump på magen och jag hade redan hunnit börja ifrågasätta hur sjutton jag - som är så hejdlöst icke-organiserad - skulle klara av det ansvar som det innebär att vara mamma åt ett litet barn med diabetes. Alla dessa sockerkontroller och viktiga matrutiner, jag skulle ju vara världssämst på det och bara glömma bort nån asviktig diabetespryl och så skulle Salma döden dö och det skulle vara mitt fel och så vidare i det oändliga.

Mamma-noja är icke att leka med, kan jag konstatera. Riktigt vidrigt är det. Och aldrig hade jag väl kunnat ana att jag skulle kunna vara så orolig för någon, innan Salma kom.

Vi firar 3 år!

Helal och jag firade vår 3-årsdag fredagen den trettonde (såklart!) genom att ta med oss vår avkomma och åka på en romantisk weekend till Paris...nejjagmenar Rom...nejjagmenar Singapore...nej_jag_menar ESKILSTUNA!:)

Mirakulöst nog lyckades vi inte hitta på en enda sak att bråka om (vilket annars är tradition på årsdagar, födelsedagar, alla hjärtans dag, julafton och andra högtider;) Hela den lilla resan var mycket trevlig, det utlovade regnet uteblev och Eskilstuna badade i solsken och grönska. Salma sov som en söt stock hela vägen både dit och hem och var sprudlande lycklig däremellan.

Huvudprojektet denna helg var att gå på Parken Zoo. Det blev en mysig utflykt med glass i handen och kameran i högsta hugg och Salma konstant promenerandes åt motsatt håll som föräldrarna. Men vad var det då som var allra mest intressant i den stora spännande djurparken? Jo - djuraffischerna, djurvykorten, djurinformationsskyltarna, djurstatyerna och gosedjuren i souvenirbutiken. De riktiga verkliga djuren ägnades bara en snabb förströdd blick av vår dotter.

Salma klappar tiger-affischen:)

och rider på Tiger-statyn

Jag har också nöjet att meddela att vårt barn, vid 17 månaders ålder, gjort premiär som snattare. När de intet ont anandes föräldrarna skulle packa in sitt barn i bilen upptäcktes det att hon helt tyst och väldigt skurkaktigt nappat åt sig en liten mjukis-tiger i souvenirshopen och gömt den i vagnen. Det ska börjas i tid?

Eskilstuna är faktiskt en himla fin liten stad! Och hotellet som vi bodde på var verkligen underbart! Vill ni bo fint och äta ihjäl er så rekommenderas detta boende varmt. För oooohhh vad vi har ätit! Middagsbuffén som dukades upp på kvällen dignade av läckerheter och avslutades med en vansinnig kex-och-ost-orgie. Och av allt himmelskt gott som fanns att äta så valde Salma att frossa i...*trumvirvel* bönor.

En viss dam hade lugnt kunnat ägna åtskilliga dygn bara åt att springa i hotellkorridorerna:)

Helal mumsar sill och färskpotatis! Det finns minsann en liten svenne djupt därinne;)

Salma matar Helal, haha

Efter middagen bar det iväg till Relax-avdelningen...och där stannade vi:) Salma bubblade i jacuzzin tills hon var alldeles skrynklig och jag och Helal turades om att sitta i bastun och dricka öl från tappkranen:) Det var verkligen ljuvligt avkopplande och en härlig utsikt över vattnet från de stora fönstrena. Timmarna bara rullade iväg och vi var förmodligen de allra sista gästerna som återvände till hotellrummet den kvällen.

Helal och jag var sådär skönt trötta och redo att stupa i säng, men Salma hade visst något litet reservlager med energi och studsade runt i hotellsängen i ytterligare någon timme. Helal och jag slog alla rekord i romantik och kollade på sport, haha. Men det var ganska underhållande att se en stackars finländare kasta spjut på en stackars fransman. Aj?

Sent på kvällen kom en liten regnskur mitt i solskenet och denna vackra regnbåge uppenbarade sig...
Följande dag fick vi sovmorgon!!! Helal och jag kunde inte tro att det var sant och på riktigt när vi vaknade före vår dotter. Ljuvligt! Jag upptäckte till min förtjusning att det är fullt möjligt att äta en gigantisk frukost trots att man är proppmätt sedan dagen innan:) Salma var sysselsatt med att öppna alla knepiga små smörpaket så vi fick frossa i behaglig takt.

Efter att ha checkat ut från hotellet promenerade i runt Eskilstuna å och lekte i en fin park vid vattnet. Sen åkte vi vidare till Helals moster och kusiner och där fortsatte hetsätandet:)

Moster Fadila slet fram grillen i samma sekund vi plingade på dörren och sen grillade hon med en sällan skådad entusiasm mat så att hon lätt kunnat göda samtliga invånare i Eskilstuna kommun. Och jag åt och jag åt och jag åt. Jag vill faktiskt inte ens veta hur mycket jag åt. Och när jag till sist lutade mig tillbaka i stolen, alldeles utmattad, så tittar Fadila på mig, skakar sorgset på huvudet och säger "flickan äter ju inte".


Moster Fadila och Salma. Visst är de ganska lika?!

Ja, det var en riktigt fin och skön helg, detta! Idag har vi bara vilat, plockat blommor och blåst såpbubblor. Ikväll blir det tidig sänggång för Salmiakki och hyrfilm för hennes eviga tjänare:)

ps: det första Helal gjorde när vi kom hem efter Den Stora Mat-Resan var att ställa sig vid spisen och laga middag. När jag tittade frågande på honom slog han ut med armarna och utbrast "man blir faktiskt hungrig av att äta!" Ett helt underbart citat om ni frågar mig:) ds