Igår låg snön på marken en stund under kvällen. Så klockan 20.30, helt klart efter läggdags, var jag och Salma ute och åkte pulka som galningar. Man måste passa på som fan i dessa klimatkatastrof-tider. Idag har hubbabubbastora flingor fallit och smält bort, och pulkan har vilat mot husväggen.
Idag skulle mamma och jag vara extremhurtiga och åka och träna tillsammans. Man packar, man laddar, man lämnar ungarna hos morfarn, man åker till gymmet - och blir ståendes i slasken utanför entrén för att brandlarmet gått på gymmet. Spontant ser jag detta som ett tecken. Någon högre makt vill inte ha mig i beach 09-form. Men annars går det bra. Jag äter kopiösa mängder ägg och fisk och får inte längre akut blodsockerfall av att passera godishyllorna i butiken. Det finns hopp.
Helal har bokat flygbiljetter till Irak som snart ska hämtas ut. Efter 20 år ska han åka hem till huset där han växte upp, mitt i Bagdad, och träffa sin mamma, alla systrarna och sin bror. Och jag andas tio lugna och säger att det är okej. Sen sitter jag i hemlighet och lusläser UD:s hemsida och har ont i magen. Jag vill ju så gärna att han ska få åka, men jag önskar att det var över. Att han var lyckligt hemma hos oss igen. Nu. Men det är många veckor kvar tills dess och mer ont i magen lär jag få. Den trettonde februari åker han.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det KOMMER ATT ORDNA SEJ. Både med formen och med hans resa. Sköt om er!
Skicka en kommentar