Få det gjort

Alltså. Mina ambitioner att vara en någorlunda snygg/välvårdad kvinna sjunker drastiskt med åren. Jag tycker bara att det är så jobbigt att raka benen/noppa bryn/färga håret/sminka mig. Å andra sidan tycker jag ju inte att det är hysteriskt kul att se ut som en vandrande bedrövelse heller. Å, om det bara kunde sköta sig själv, det jävla utseendet.

Nu har jag som vanligt gått och stirrat surt på hårfärgsförpackningen här hemma i en månad. Det är så tråkigt att färga håret, så galet galet tråååkigt. Men nu är det banne mig gjort. Och ansiktsmask har jag också. Så nu gäller det bara att hålla sig vaken tills skiten ska sköljas ur. Det skulle inte vara bra på något sätt om jag slocknade i soffan nu. Nej.


Jag försöker iallafall hålla humöret uppe! *pust*

Hurra för mamma!

Igår fyllde bästa mamman år! I present av oss barn fick hon foppa-tofflor och pärlörhängen, haha. Glamour och antiglamour. Av Klas-Hassan fick hon ett härligt kontaktleende:)

Vi åt jordgubbstårta ute på altanen i eftermiddagssol, flaggan hissades, Salma plockade blommor i trädgården och syrrorna turades om att kånka runt på Klas-Hassan. En mysig kväll, det är alltid så fint när mamma fyller år. Solen skiner varje år och allting blommar.



En så fin bild av mamma, tycker jag. Hoppas verkligen att jag ärvt generna som gör att man är såhär snygg när man fyller femtiosju:)

Nu är det klippt!

I minst en veckas tid har jag förberett Salma inför dagens klippning. Och hela denna vecka har hon varit odelat positiv. "Jaaaa, klippa håret, roooligt" har det låtit.

Men, surprise surprise. Idag när det då var dags att faktiskt sätta sig i stolen hos frisören lät det annorlunda. Ungefär såhär: "NEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJ!!!!!!"

Andas in, andas ut och inse att mutornas tid är här.

Jag: Salma, om tanten bara får klippa dig en liiten liiiten stund så får du en stooor goood glass sen!

Salma: *funderar* Åkej.

Sen sitter ungen tvärtyst med ilsket rynkade ögonbryn under hela klippningen. Rör inte en muskel och inte en min. Säger inte ett ord förräns klippningen är över. Då stirrar hon med sin svartaste blick både på klipp-tanten och mig och fräser "glass!".

Kamma mera...

Klas-Hassan har legat däckad i soffan hela kvällen. Laddar väl inför nattens party...tjoho.

Salma och jag har haft skönhetskväll:) Badat, klippt naglar, kladdat med bodylotion...Sen satte vi oss i soffan, åt fruktsallad och kammade varandras hår. När jag kammat klart utbrast Salma "Åhh, det är så skööönt! Kamma meeera mamma!" Så jag kammade vidare i en timme till:) Och fick en liten klump i halsen när jag tänkte på frisör-besöket jag bokat till lilla fröken imorgon.


Undrar just om jag är ett extremt blödigt stycke förälder som inte klippt Salma någonsin? Bara tanken på att hennes söta små lockar ska falla till golvet gör mig...ja, blödig. Fast Helal är faktiskt värre. Han är livrädd att jag ska låta frisören kapa av för mycket imorgon och han ringde nyss hem från jobbet bara för att säga "två centimeter Hanna, inte mer!!!" Haha!

De ljuvliga två

lördag, söndag, måndag

En härligt solig helg blev det. Lördagen inleddes med sandlådelek, såpbubbel-blås och godisshopping. Sen åkte jag, Klas-Hassan och min pappa långt ut på vischan för att gå på auktion på Didriksdals Gård. Underbar plats, och auktionen hölls i en gammal sliten lutande lada fullproppad med riktigt gamla läckra grejer.

På lördagskvällen försökte jag hålla lite koll på schlagerspektaklet, men det var inte det lättaste då Klas-Hassan körde igång ett smått hysteriskt bajs-race. Men men. Jag hann iallafall sucka över Sveriges skittrista bidrag, och njuta av Israels otroligt vackra sångare..jag menar låt;)


Sötfröken lagar sand-pannkaka till mamma...

och mumsar lördagsgodis på parkbänk.

Den mysiga auktionen i ladan.

Som sagt. Israel hade bästa låten:D

På söndagen hälsade vi på vänner och grillade hela eftermiddagen, och på kvällen mors-dags-fikade vi hos mina föräldrar. Och nu är det måndag igen och 100% av mina barn är förkylda. Blir en intressant natt det här...

Grattis Klas-Hassan!

En månad idag! Äter och äter och äter. Börjar ge ögonkontakt, smilar och låter aa-oo-nnn...

Älskade unge.

Hehe. Dagen till ära måste jag ju bjuda på en härligt vindögd bild också. Hoppas att han inte tar alltför illa upp när hans mor mest sitter och skrattar åt honom. Han ser ju för jädra rolig ut:)

Två sorters balans

Med två barn är det knepigt att få till en balans som känns bra, har jag upptäckt. Har man inte dåligt samvete mot den ena så har man det mot den andra. Ibland känns det som att Salma hamnar alldeles för mycket i skymundan och bara får vänta och vänta medans jag ammar och ammar. Andra stunder sticker det till i hjärtat när Bebbs får ligga ensam i spjälsängen och stirra i taket för länge medans jag försöker underhålla Salma.

Framförallt är det svårt att hitta tillfällen att umgås med bara Salma nuförtiden. En viss liten ätmaskin vill ju såklart ha mjölkbaren i närheten hela tiden. Men det känns viktigare än någonsin att få de där små stunderna då det bara är hon och jag, och bästa läget är tidigt på morgonen när Klas-Hassan är fulltankad och jag kan sticka iväg en stund.

Då promenerar vi på den lilla vägen mot skolan där Salma ska börja gå varje morgon med en liten ryggsäck om ynka fyra år *snyft* Salma vill provsitta på varje sten längs vägen , och så har hon börjat balansera på allt. Trottoarkanter, staket, murar, väglinjer...Superkoncentrerad är hon, och det tar tydligen på krafterna. Imorse sjönk hon ner vid vägkanten efter en timmes balanserande och utbrast "nu orkar jag inte mer mamma - det är sant!" Gullungen.

Helgens lilla drama

Kröp helt oskyldigt ned i sängen i lördags. Och så plötsligt var det som om någon ställde sig och hoppade på mitt bröst. Skärande smärta i hela bröstkorgen och astungt att andas. "Jaha, hjärtinfarkt" tänkte jag och fick panik. Helal kastade sig på telefonen och ringde först ambulans och sedan mina föräldrar som susade hit på en nanosekund. Vad skulle man egentligen göra utan dem?

Ambulansfärd, EKG, hundra blodprover. Fick blodförtunnande intravenöst och då lättade det värsta. Sen blev det evighetsväntan bakom ett skynke på akuten. Hela stället var ju fullproppat av fjortisar som överskattat sin alkoholtolerans. Efter sju timmar flippade Helal och stormade iväg mot receptionen där han skällde ut all befintlig personal (jag gömde mig just då mycket noggrant bakom skynket) Till slut kom en läkare och sa att de misstänkte en propp (!!!) i lungan och så skickades jag iväg på skiktröntgen. Fy vad trött och less och orolig jag var vid det laget. Men mest saknade jag Klas-Hassan så att jag höll på att bli tokig. Det känns fel i hela kroppen att vara ifrån en så liten bebis...

Tyvärr klantade sig någon vid röntgenundersökningen så att bilderna blev otydliga. Kanske syntes det proppar i utkanten av lungorna, kanske inte. Jag blev kvar över natten för observation och Helal åkte hem och hämtade Bebbs till mig - äntligen! Vi hade det ganska bra där på sjukhuset, Bebbs gillade att sova i sin lilla plastlåda och jag fick nog mer sömn än någonsin sedan han föddes:)

På måndagen fick jag åka hem med tre olika möjliga diagnoser och uppmaning att vara beredd på att det kan hända igen. Känns ju..ehh...halvspännande.

"Ingen fara mamma..."

Det finns många små ögonblick nuförtiden som gör att jag bara måste gömma mig bakom en dörr och snyfta i några sekunder. Kvällens ögonblick:

Klas-Hassan börjar skrika inne i sovrummet. Genast hör jag hur Salma flyger upp ur soffan och springer till honom med både napp och filt i högsta hugg. "Ingen faaja mamma! Sajma hjälper lillebror!" ropar hon i farten. När jag kommer in i sovrummet har hon klättrat upp på spjälsängens långsida och hänger lutad över lillebror. "Kanske fryser han? Sajma fixar" mumlar hon och bakar in hans små fötter ordentligt under filten.

Andra dagar är hon visserligen inte främmande för att banka en fjärrkontroll i huvudet på denna lillebror, men vad gör det när hon ändå för det allra mesta är så hjärtskärande underbar mot honom?

Min stora fina tjej. Världsbäst.

Det tar vi!

Lilleman har såklart ännu inget namn och jag börjar bli lätt desperat. Surfade in på en namnsajt där man skulle fylla i föräldrarnas namn och sedan få ett bra namnförslag åt bebisen. Förslaget blev INGOLF. Haha. Ja. Det tar vi.

Annars går Bebbs under namnet Lille Herr X. Eller Klas-Hassan. Nattetid kallas han kort och gott Terroristen. Namnförslag av mer normal karaktär mottages tacksamt.

Ungarnas pappa

Helal. Stor och stark. Stolt. Envis. Dramatisk. Otålig. Lite väl macho. Lite väl besvärlig. Men världens bästa pappa till våra ungar:) De är hans allt. Och jag smälter varje gång jag ser hur han tittar på dem, varje gång jag hör honom prata hemligheter med Salma och varje gång han trycker näsan mot Bebbs nacke och bara sitter och luktar på honom med slutna ögon. När han outtröttligt kastar Salma i luften så hon tjuter av skratt, igen och igen. När han smyger upp på natten och kollar att de andas. Men mest när han tittar sådär på dem. Oslagbart.

Mjölkstockning

En erfarenhet jag helt klart kunnat vara utan. Fy fan vilken tortyr. Helt svimfärdig i två dagar, 41 graders feber och ett helt groteskt uppsvullet, knallrött, dunkande vänsterbröst. Satt uppe hela jäkla natten och grinade, ammade, grinade, masserade, grinade, handmjölkade osv osv. Hade någon erbjudit mig en tutt-amputation i det läget så hade jag lätt tackat ja. Lätt.

Nu tror jag dock att det börjar ge med sig. Tack tack tack.

Humörsvängningar:)

Före amning. Hungrig bebis stirrar ilsket på sin mor...

Efter amning. Proppmätt bebis däckar med ett leende på läpparna:)

Syskon

Det är så märkligt. Salma har ju träffat bebisar förut, men aldrig brytt sig märkvärt om dem. Men när vi kom hem med lillebror så var det som om hon direkt kände att detta är speciellt. Hon tittade så kärleksfullt på honom och utbrast lite fnittrigt stolt "Sajmas lillebror!" som om hon verkligen förstod innebörden av detta. Att de hör ihop.

Dagarna går och hon är så fin med honom. Klappar så försiktigt och puttar in nappen när han gråter. Studerar honom noggrant och konstaterar att "lillebror har inga tänder...kan inte tugga tuggummi" och "åhh, lilla bejbis har sååå gulliga fingrar!" Min fina fina tjej som blev så stor helt plötsligt. Och så liten. För visst har hon det jobbigt också i allt det nya. Trotsar, skriker, slåss. Vill allt och ingenting. Vrålar ofta åt mig att jag ska gå bort, gå ut. Men om jag ändå stannar kvar så blir ilskan till ledsenhet och hon vill bara kramas och kramas. Stackars lilla unge. Men jag tror det lättar, bara vi inte gör alltför stor affär av lillebror.

Här är bilder från första mötet mellan Salma och Bebbs:

Vi ställer ner babyskyddet framför Salma som tittar och tittar...

Ser ni hennes blick? Sååå underbar!

Salma känner försiktigt på lillebrors fingrar...

och när han börjar gallskrika ger hon honom en mjuk kram. Aj mitt hjärta. Världens finaste barn har jag.

Party

Hmm. Lille herrn i huset tycks inte alls inse värdet av en schysst dygnsrytm. Det är party varje natt mellan 01.30-05.30. Tjoho. Varför sova när man kan äta? Och äta? Och äta? Tur för honom att han är så gudomligt söt när han ligger i min famn mitt i natta alldeles klarvaken och tittar med stora ögon och viftar med knutna små nävar:)

Jag är så trött, så trött. Och så kär, så kär...


Jodå, han sover. På dagen;)

Just nu

Mina killar. Så fina.

Fyra i familjen