Undervisning i toakön

Jag och Salma köar till toaletten på ett lekland. Framför oss i kön står en (väldigt snygg) man i min ålder. Salma tar raskt kontakt.

Salma: Du pojken!
Snygging: Eh..ja?
Salma: Är du kissnödig?
Snygging: Ehum - ja.
Salma: Är du BAJSNÖDIG också?
Snygging: *host host* Neej...
Salma: Glöm inte att du måste torka dig först fram och sen bak!
Snygging: Åååkej...

Tack älskade dotter för dessa gyllene ögonblick.

Unge!

Leonard råkar ju vara världens bästa unge - men herre min lilla gud vad man får passa honom! Salma har aldrig varit i närheten så uppfinningsrikt självmordsbenägen som denna lilla man. Hon satt mest på en filt och pillade med något stillsamt när hon var bebis.

Leo stoppar pärlor i halsen, fipplar med eluttag och klättrar runt i lägenheten som en speedad lemur. Nonstop. Han har nån slags radar evigt inställd på vassa föremål, kemiska medel och höga höjder. Och galet smidig är han också, sin sumokropp till trots, för han kommer fasen upp överallt. Och när han någon gång misslyckas så är Salma kvickt där och hjälper honom med att dra fram en pall, omtänksam storasyster som hon är...

Jag_sliter_mitt_väldigt_tunna_håååår!

Här står lilla jag och trummar och sjunger helt oskyldigt!

Nej? Vaddå nej? Vad menar du mamma?

Amen vaddå? Jag ska ju bara kasta lite glaslykta?

Tjuvlyssnat

Salma leker på sitt rum och babblar som vanligt högt för sig själv om allt möjligt. Plötsligt hör jag henne utbrista:

"Programmet presenteras av Markslöjd och SB12!"

Haha! Jo, Let´s Dance är Salmas favoritprogram:)

Uuuunderbart!

Platsen där man allra allra helst vill hitta sin bebis. Eller inte. Tur att någon är helt överlycklig iallafall:)

God morgon?

Vi har ett litet familjeråd just nu, jag och sonen. Om huruvida det är okej eller inte alls okej att gå upp klockan 05 en lördagsmorgon. Förhandlingarna känns hittills ganska misslyckade. Ingen kompromiss i sikte. Gäsp.

Ingen tid på dygnet är för tidigt för en korvmacka, menar sonen.

Hurraaa för Helal!

Jo, Helal fyller ju år idag! 41. Helst vill han att detta faktum ignoreras, men lite måste man ju fira ändå, för baaarnens skull. Och för att det är enda dagen på året då jag plötsligt känner mig hejdlöst ung och fräsch, haha!

Salma var såklart supertaggad och bestämde snabbt att hon ville rita en teckning, köpa råååsa prinsessablommor och ge frukost på sängen. Problemet med sängfrukosten var att Helal går till jobbet halv fyra på morgonen. Och ungefär där går gränsen för hur romantisk jag är.

Salma var inte precis nöjd med den uteblivna sängfrukosten och när Helal kom hem från jobbet stod hon redo. "Pappa! Nu ska du genast gå och lägga dig och vi ska komma och sjunga för dig och säga hurra och ge dig frukost och en blomma och en teckning och det är hemligt!!!"

Och så blev det. Helal "somnade", vi sjöng och hurrade, presenterna samt "frukosten" bestående av kaffe och baklava levererades av Salma med lysande ögon. Och Helal tyckte nog att det var lite mysigt att bli firad ändå.

Salma visar vad hon ritat. En svart orm, en läskig sol och bokstaven H. Leo stirrar hoppfullt på baklavan och får smaka en pyttebit. Blir sedan galen av ilska när det goda plockas undan. Vad trodde vi?

Tomtefredag

Idag slog Salma upp sina bruna klockan 06 och meddelade att hon skulle bära tomteluva hela denna vårsoliga fredag.

Vi går för att handla, Salma kliver in på Vivo med stora steg och vrålar "HEJ ALLA GALNINGAR, HÄR KOMMER TOMTEN OCH MIN MAMMA ÄR EN BAJSKORV!"

Trevlig helg!

Hos La Familia

Vi hänger ju hos La Familia ganska många gånger i veckan, jag och barnen. I huset som min farfar byggde. Där har jag ju varit titt som tätt under hela min barndom och det kommer alltid att kännas som hemma, hur utflyttad jag än är. Jag är så glad för att vi fortfarande bor så nära och träffas så ofta. Det är så fint att se hur mycket barnen älskar sina morföräldrar och mostrar, hur nära de står varandra och hur självklart allting är mellan dem!


Hoppsan. Mor och dotter har visst gjort samma "fynd" på Ica Maxi, hahaha! Vi har dock svurit ed på att inte visa oss tillsammans såhär utomhus:)



Hmm. Det är något bekant med min sons halvgalna uppsyn...



Aha! Någon är lik sin morfar tror jag:)



Peace!

Däckade efter Let´s Dance:)

Två

Det finns inget i världen som gör mig så rakt igenom lycklig som att se mina fina barn leka, busa och gosa med varandra. Och det gör de ofta just nu. Varje morgon börjar med att de kryper nära varandra i vår dubbelsäng, knuffas lite och fnittrar. "God morgon lilla mannen, vad söt och mjuk du är!" säger Salma och trycker ner näsan i Leos nacke.

Hela dagarna pratar Salma med Leo, sjunger för honom och har små uppträdanden som får Leo att kikna av skratt. I Leos värld finns det ingen som är så rolig som Salma, han skrattar åt allt hon gör, viftar exalterat med armarna och flämtandas när hon kommer in i rummet, följer henne som en liten hund och kastar beundrande blickar efter henne.

Ibland är det krig, såklart. Men just nu är de i en period då de har så himla kul, då de fnittrar förtjust åt att vara tillsammans, mest hela tiden. Och jag är så glad, så glad att de har varandra.


Salma har bestämt att hon är Törnrosa och Leo är Den Onda Fen:) "Åhhh neeej, taaaa mej inte!" skriker Salma. Leo fäktar vilt med armarna och låter wä-hä-hä-hä!


Onda Fen till attack!


Brottningsmatch:)

När leken är slut vill båda klättra upp i fönstret och vinka till Helal som går till jobbet

Puss på lillebror!

Underkänd

Igår var det tiomånaders-kontroll för Leo. Läkaren som genomförde den dödens viktiga kontrollen hade aldrig hört talas om begreppet "individuell utveckling". Hon blev alldeles förfärad när det avslöjades att Leo ännu inte klappar händerna. "Tyvärrrr! Jag kan inte godkänna honom helt, det är ju det här med handklappningen..." sa hon och skakade bekymrat på huvudet.

Vojne vojne. Leo är naturligtvis alldeles förkrossad, ja nästan apatisk av sorg över denna dom. Själv vet jag inte riktigt hur jag ska kunna gå vidare i livet. Finns det någon stödförening för föräldrar med icke-handklappande bäbisar?


Helt förstörd är han, stackarn;)

Nu

Snön vräker ner. Jag sitter med kaffekoppen i handen och gos-Leo i famnen. Han trycker sin kind mot min och mumlar wow-wow-wow i mitt öra. Från köksfönstret smygfotograferar jag Helal och Salma som bygger snögubbe på gården.

Strax ska jag ut och söva Leo i vagnen. Gå en lång promenad i snö och solsken och bli lite gladare.

Rys

På måndag har jag bokat en tid hos studievägledaren för att prata om hur jag ska återuppta mitt pluggande...Rys. Borde jag inte se fram emot detta med lite glädje, lite iver? Det gör jag verkligen inte. Jag ser bara det där satans ekorrhjulet framför mig, det eviga pusslandet, stressen, saknaden efter barnen.

Igår fick vi dessutom ett brev där det stod att Leo fått förskoleplats. Jag började nästan grina. Dagis?! Han är ju min bäääääbis ju! Varenda cell i min kropp protesterar vilt mot att sätta en ettåring på dagis, Helal vill det inte heller. Men att ha honom hemma och ändå hinna med jobb och plugg innebär ett helvetespusslande. Åh fy. Nu tänker jag vara negativ och jääävligt otacksam precis hela dagen.

Salma uppfostrar grannen

Vi promenerar hem från dagis och svänger in på gården utanför vårt hus. Där står en arg pappa och skäller på sin lilla dotter allt vad han orkar. "Jisses" tänker jag...men Salma spänner ögonen i honom och ropar:

"Grannen! Sluta genast prata med sådär hög och dum röst! Man ska prata med sin snälla röst, annars är det inte så treeevligt! Och du väcker min lillebror och det får du absolut inte!"

Word.

Hopp hopp!

Jodå. Min ambition är att vara en någorlunda konsekvent mor. Inte helt genomtänkt då kanske att ena dagen mässa "i soffan sitter man still" med min tråkigaste tjatröst för att nästa dag säga "visst får du hoppa i soffan med mina gummistövlar på gullunge!" Men vad fan. En idé som presenteras med så ivrig röst och glittriga ögon kan man bara inte säga nej till.

Vattenpölar

Igår köpte jag gummistövlar till mig, så nu kan jag äntligen gå bananas i vattenpölarna med Salma. Och det har vi gjort idag, i många timmar. Och letat ekorrar i skogen. Och hittat monsterspår i snön. Och gått en lång plaskig promenad med stora steg och små steg och baklängessteg och snurrsteg och hoppsteg och dinosauriesteg. Och byggt en liten koja under en gran.

Nu ska jag göra något eventuellt smått sinnessjukt. Åka på Birka Paradise-kryssning. Ensam. Sova och läsa och höra vad jag själv tänker. Och sova. Låsa min lilla hytt och bara frossa i tystnad. Och sova, nämnde jag det?

Nu

Tid för vatten

Solen glittrar och snön smälter. Vi går till lekparken alla fyra. Salma är förtjust över allt smältvatten, vadar runt i pölarna och sjunger. Fyller en hink med vatten, häller ut. Fyller med vatten, häller ut. Igen och igen. Det fanns en tid när jag blev stressad av sådant minns jag. Under min första föräldraledighet stod jag ofta och stampade och tänkte att en dag måste innehålla mer än att hälla vatten i och ur en hink. Att vi måste gå vidare, att vi måste hinna med...ja, något.

Nu slår jag snabbt bort den lilla impulsen att locka med Salma vidare till gungorna eller klätterställningen eller rutchkanan. För just nu vill hon bara hälla vatten i och ur en hink. Hur länge som helst. Och jag njuter. Av Salmas nynnande och vattnets strilande och alla pyttesmå detaljer som man bara ser när man inte är på väg någon annanstans.

Jag har en plan

Jag tittar aldrig på TV längre. Dels för att jag blir vansinnigt rastlös och dels för att jag ändå alltid blir avbruten. Men mest för att det bara visas genuin skit på TV. Men ikväll ska jag parkera i soffhörnet, barnen ska sova underbart sött och jag ska vila mina trötta ögon på Gael Garcia Bernal i "Dålig uppfostran". Ja det ska jag.

Definitivt.

Sisådärja

Köpte asbilliga tråkiga ekbord på Rusta. Målade och svor. Men nu så. Vitt och fint och alldeles underbart. Helal deklarerade nästan reflexmässigt att han hatar vitt. Inte så att jag hamnade i chock-koma över den reaktionen direkt. Jag känner honom och vet att mina projekt uppskattas på sikt. Eventuellt på väldigt lång sikt.

Dagens lyckorus var av materiell karaktär. Fick syn på två orange-rosa lampor i en second-hand-butik. O ljuva kärlek. Köpte sen billiga au naturella fotoramar på Panduro och målade även dessa i Helals älsklingskulör. Nu sitter jag här och pöser av stolthet över att det bara tagit mig TRE ÅR att rama in mina egna barn.

På rutin

Vissa konstiga grejer blir snabbt rutin när man har småbarn. Som när Helal sjunker ned i soffan, trycker på fjärrkontrollen, ingenting händer, han mumlar "Jaha. Slem. Igen.", hämtar hårtorken, plockar isär kontrollen, blåstorkar bort bebisdreglet. Som han gjort hundra gånger förut. Det är något så fint med dessa små rutiner, tycker jag. Den dag vi inte har bebisdregel i fjärrkontrollen längre kommer vara en sorgens dag.

Mmmm...

Hemma igen

Så kom Helal äntligen hem. Vackert solbränd och doftande av vattenpipa och okända kryddor. Leo spärrade upp sina blå när han hörde Helals röst ropa från hallen, kröp försiktigt dit, tvärstannade och bara stirrade en lång stund. Sen kröp han fortare än någonsin, glädjeflämtandes, upp i Helals famn och lindade knubbiga armar hårt om hans hals. Och hängde sedan där resten av kvällen. Salma var ömsom fnittrig, lite blyg, kramig, skeptisk och allvarlig.

Hela kvällen hade Helal famnen full...

Sent på kvällen sitter Salma länge länge och bara känner på sin pappas ansikte. Så frågar hon allvarligt "pappa, ska du stanna här på Trädgårdsvägen med oss länge nu?" Lilla gumman.

Helal lovar att han bara bara bara ska vara hemma nu...

Deal! Salma somnar gott.

Och jag med. Tänk att man kunde sakna det där snarkande kudd-egot trots allt. Men jo, det var ganska ljuvligt att få somna med hans skägg mot mitt öra igen. Och det var overkligt trevligt att ligga kvar under täcket följande morgon medans han gick upp med barnen:)