Kailoola då och nu

Då. Leonard, tre månader, tar en kailoola i soffan med pappa.


Nu. Leonard, snart två år, kailoolar vidare med pappa. Här är han nyvaken men ligger och drar sig lääänge och klappar försiktigt på Helals skägg. Och på tal om skägg så fick Helal en liten chock när han jämförde dessa foton.

Helal: Shit! Jag är ju bästa exemplet på att barn gör en gråhårig!
Jag: Ja, eller så är det åldern?
Helal: ELLER SÅ ÄR DET BARNEN.

Jaja;)

Väntan

Snart är det påsk. Vilket affärerna upplyste Salma om för flera veckor sedan när ett hav av åtråvärda chokladharar och pastelliga godisägg dukades upp. Därmed har de senaste veckorna med otålig dotter låtit ungefär såhär:

"Gomorron! Är det påsk idag? Nehej när är det påsk då? Jag orkar inte vänta längre! Är det påsk imorgon då? Nehej varför är det inte påsk imorgon? Varför måste man vänta hundrahundrahundra dagar? Mamma. Har det blivit påsk nu då? Nehej men är det påsk imorgon då? Nehej men iövermorgon då? Nehej men i överigår då? Nehej men imorgonmorse då? Nehej men åååååååhhhh!!!"

Förra påsken var det sommarvärme, minns jag nu. Jag och Salma struttade runt i skogen med klänningar på oss. Solen värmde på axlarna. Jag smög iväg och gömde hennes påskägg och hon kammade igenom varje snår i skogen innan hon hittade det med ett glädjetjut. Åh ge mig sol! Ge mig vårskog och krokus i drivor! För att citera Salma: "Det är tråkigt att vänta, för det tar så lång tid"

Plattskallens längtan

Den spirande våren får det att klia i kroppen. Jag vill så mycket. Jag vill gå i skogen, åka till havet, städa balkongen, börja träna, rensa garderober, putsa fönster, göra om och göra rätt och bli en ny människa. Såhär känns det varje år, det liksom spränger under huden. Detta är den enda månaden på året då jag kan få för mig vansinniga saker som att börja jogga och dylikt. Hu - vad är det som händer med psyket egentligen?

Hursomhelst. Inte mycket låter sig göras när barnen fortfarande är hängiga. Vi skrotar omkring inomhus och längtar efter friskare tider. Pärlar halsband, bygger tågbanor och färglägger blad efter blad i alla målarböcker. Det får lov att vara så just nu.

Salma: Du målar ju ganska snyggt mamma!

Jag: Åh tack! Du med!

Salma: Ja, en annan dag kanske du lär dig att måla såhär som jag kan!

Jag: Det hoppas jag verkligen. Vad heter din häst?

Salma: Sweetie Belle såklart! Vad heter din?

Jag: Tjaaa, kanske Lotta?

Salma: Men åhhh! Så kan hon ju inte heta! Du får välja om hon ska heta Toola Roola eller Starsong eller Rainbow Dash!

Jag: Men jag vill att hon ska heta Lotta.

Salma: Okej, då får hon heta Pinkie Pie.

Jag: Men -

Salma: Näj mamma, du förstår inte riktigt. Jag kan de här namnen! Du får välja mellan Toola Roola eller Starsong eller -

Jag: Eller Lotta?

Salma: Nu blir jag sur på dig.

Jag: Hoppsan då!

Salma: Du är så envis, din lilla plattskalle!

?

Avatar-dejt

När var Helal och jag på bio senast? Bara vi två? Jag minns faktiskt inte. Eller jo, jag minns att vi såg "King Kong" fyra dagar innan Salma föddes. Jag minns hur jag satt nedklämd i trång biostol med min svällande vätskefyllda michelinkropp, enormt kissnödig med sammandragningar och vadkramp och bara väntade på att den förbannade evighetsfilmen skulle ta slut. Tänk att det var mer än fyra år sedan. Galet.

Sedan dess har vi haft en annan sorts bioupplevelser. Vi brukar turas om att gå på bio med Salma, hon har alltid älskat det och suttit som ett ljus i biosalongen. Mycket Alfons Åberg, Spöket Laban, Nicke Nyfiken och prinsessfilmer har det blivit. Men nu. Första biodejten på evigheter. Bara jag och Helal. Nästan lite...pirrigt:)

En skön stund. Lite lång film dock. Och lite mycket läsk. Mot slutet satt vi och hoppade och kved av kissnödighet i våra fåtöljeroch innan eftertexterna börjat rulla sprintade vi mot toaletterna. Romantiskt.

Uppladdning

Efter en härlig dag ute i solen med pappan laddar nu barnen allt vad de orkar inför Melodifestivalen som komma skall ikväll. Samtliga bidrag spelas om och om igen i vårt vardagsrum där eftermiddagssolen skiner in. Salma hoppar, snurrar och hittar på snitsiga steg. Leo står fastnaglad i parketten och svänger blöjrumpan så häftigt att svetten pärlar längs nacken. Sen kastar de sig över varandra i soffan, kittlas, kramas och fnittrar. Erik Saade och ingen annan hejar vi på ikväll, har Salma bestämt.

Jag: Varför är Erik bäst då, tycker du?

Salma: *himlar med ögonen* Men FÖRSTÅR du inte mamma?!

Jag: Näej? Vaddå?

Salma: Han är ju så MODIG! Han dansar ju i ÅSKA och REGN! Skulle DU våga dansa i åska och regn mamma? Det tror jag INTE!

Rapport från en SURIS

Pust. Nu har vi varit sjuka i snart två veckor. Det har varit evighetsfeber, hosta, astma, ögoninfektioner, halsont, öronont och yadda yadda yadda. Och precis som vanligt under en jobbig sjukdomsperiod inser man hur jävla UNDERBART det är när alla är friska och glada.

Många dagar med två febergnälliga barn kan vara jobbigt, men inget är så jobbigt som en gnällig mamma. Har jag hört. Den senaste veckan har jag haft en sådan grym huvudvärk. Jag har bara hasat omkring med dunk-dunk-dunk i pannan och väääst åt ungarna att vara_lite_tyssstare_innan_jag_blir_gaaalen. Kul mamma. Imorse stampade Salma i golvet och skrek "Du är INTE rolig mamma! Du är bara en SURIS! Jag är TRÖTT på dig!" Och ungefär exakt då bestämde jag mig för att dra iväg till vårdcentralen.

En hejdundrandes bihåleinflammation konstaterad och dubbel dos antibiotika i lilla apotekspåsen, och jag ser ljusningen. "Imorgon är jag nog inte en Suris längre" viskar jag till Salma vid läggningen. "Nähä? Skojade du bara när du var sådär sur mamma? Du kanske är en luris-suris?" flinar Salma. Och så är vi vänner.

Nu vill vi vara friska och njuta av fågelkvitter, dripp-dropp från hustaken, rännilar längsmed vägkanterna, sol och blått, blått, blått.

Liten sjuk älskling sover ändå ganska gott med snutten på huvudet, kossan under armen och Budi på ryggen. Och jag kan sitta hur länge som helst och se på dem när de sover, mina ungar.

Vinter. På riktigt.

Lekplatsen utanför vårt hus. Snön väller över det meterhöga staketet. Solen lyser. Hurra!

Vilken vinter vi har haft! Detta har jag verkligen längtat efter att barnen ska få uppleva. Varje "vinter" sedan Salma föddes har jag suckat över bristen på snö och sörjt med Salma då hon besviket konstaterat att det inte går att åka pulka idag heller, för på marken finns bara grus och slask. Men i år! I år har barnen rullat och simmat i snö och jag har dragit pulka så att jag eventuellt fått livslånga förslitningsskador i höger arm. Vi har tillochmed byggt snötunnlar - det trodde jag nog aldrig att jag skulle få göra igen.

Visst kanske det känns en smula tradigt när man upptäcker omöjligheten i att dra dubbelvagn till dagis i meterhög lössnö. Inte ens pulka funkar över alla snövallar. Och en aningens frustrerande är det ju när man bestämmer sig för att ta bussen istället och inser att hela trafiken är inställd. Askul är det kanske inte att bära tjugosju kilo ungar på höften hela vägen till dagis. Och lite snopet är det när man ska sätta ned Leo på marken och han swischar ned genom en förrädisk snövall ända ned till underjorden. Men annars - helt fantastiskt! Mera såna vintrar tack!

Jag har sagt det förut, men det är verkligen fantastiskt att genom sina barn få återuppleva sin egen barndom. Bli påmind om alla känslor. Genom deras ögon kunna lägga märke till saker som jag själv för längesedan slutat se. När Salma kämpar sig högst upp på berget, krånglar sig ner i pulkan, håller emot med fötterna i snön och biter sig lite nervöst i läppen - då minns jag så väl känslan. Och alla de där vinterdagarna och kvällarna i "Långa backen" på Paviljongvägen där vi bodde.

Jag minns vantarna som knölade sig över händerna och hur svårt det var att få ett bra grepp om pulkasnöret. Hur snön rann innanför kläderna och ner i kängorna och hur jag inte brydde mig alls för jag var ändå varmsvettig efter allt ihärdigt kämpande upp och upp och upp igen i backen. Och jag minns ilandet i kroppen och de allt högre guppen vi byggde, och så besvikelsen när grusbilen kom sent på kvällen och förstörde hela backen och alla barnen skrek "MEN ÅHHH!" Så travade man hem och in i hallen med plaskblöta stickstrumpor som mamma raskt hängde på elementet. Jag minns känslan av hemma-värmen mot mina kinder, knallröda av vind och kyla. Och den sköna tröttheten, alltid blandad med ett visst mått av surhet för att man tvingats gå in just-när-det-var-som-roligast.

Och nu sitter Salma snösvettig och rödkindad och ropar åt mig. "Titta nu då när jag åker mamma! Ser du? Ser du nu hur modig jag är?!" Och så tar hon sats och skjuter ifrån, och pulkan flyger nerför backen och jag riktigt känner hur det ilar i hennes lilla kropp och hon skriker och skriker och vill åka igen och igen.

Status:ynkligt

När Salma på lördagkvällen säger att hon "inte är så sugen" på sitt lördagsgodis, då blir man mycket misstänksam. När hon på söndagen meddelar att hon hellre vill gå och sova än att se sin älsklingsfilm - ja, då är det definitivt ynkliga tider på gång. Idag är båda ungarna 40 grader heta, snoriga, hostiga och ögoninfekterade. De rör inte en fena, säger knappt ett pip. Sitter urlakade i soffan och suckar. Vill bara ha Bolibompa, piggelinglass och medlidsamma pussar. Och det får de.

Observera Leos peta-näsan-och-klia-munnen-samtidigt-teknik. Effektiv son man har.