Salmas slutsats

Makaron-utdrivningen tog sin tid men gick förhållandevis smärtfritt. Den första fräste ungen ut själv med mycket möda och stort besvär. Den andra hade "pluppats" halvvägs upp i hjärnan och den fick jag pilla ut med ett hårspänne. Efteråt konstaterade Salma:

"Det är inte så roligt med makaroner i näsan. Det är iallafall mycket roligare med vanligt snor"

Gott så.

Kvällsprojekt

Salma 17.00:

Mamma! Jag har tatteverat mig! Fint va? Jag har tatteverat Leo också - för han ville det.

Salma 17.20:

Mamma! Jag pluppade upp två makaroner i näsan och nu vill de inte pluppa ut igen! Buhuu!

Sådärja. Just när min torsdag kändes lite trist och tråkig så fylls den med spännande grejer som "tatteverings"-sanering och makaronutdrivning. Fint.

Höstdag på Skansen

Brr. Satmånaden november närmar sig med besked. Mörkret kommer svepande allt tidigare och klädfajten i hallen inför varje utgång är ett faktum. Jag vet inte hur det är med andras ungar, men mina kids är rörande överens om att alla månader=tropiska månader. Jacka? Mössa? VANTAR?! Ja, det finns inga gränser för vilka grymheter dessa barn utsätts för.

Nåväl, alldeles nyss var det iallafall solvarm höst och jag och dotra gjorde Skansen med stor och liten väninna. En perfekt dag med skuttiga lyckliga barn, pannkakspicnic, varm choklad, ponnyridning, get-gos och så höjdpunkten: att få mata grisarna med äpplen och mangos!

Att bota ilska

Salma får ett klassiskt ilskeutbrott när hon icke får se film klockan alldeles-för-sent. Falsettvrål, parkettstamp och dörrsmäll. Efter en kvart kommer hon ut ur sitt rum igen, med harmonisk uppsyn.

Jag: Hej! Vad har du gjort därinne?

Salma: Varit arg.

Jag: Mm-hm. Vad gör du då? När du är arg därinne?

Salma: Det är hemligt för mammor.

Jag: Aha...

Salma: Mamma?

Jag: Ja?

Salma: Visst får inte barn säga skit?

Jag: Nä, helst inte.

Salma: Men om man säger det i smyg och hemlighet går det bra.

Jag: Jaså du. Var det det du gjorde därinne?

Salma: Japp. Elva gånger.

Jag: Ojdå. Kändes det bättre sen?

Salma: Japp!

Jag: Så du är inte arg längre?

Salma: Nix pix hallonfix!

För att?

Salma befinner sig mitt i den berömda varför-fasen när precis allting ska förklaras, varenda uppmaning motiveras. Det skulle aldrig falla Salma in att göra något utan att ha en fullgod förklaring till varför detta ska göras. Och nej, det spelar absolut ingen roll att det rör sig om vardagsrutiner som genomförts hundratals gånger tidigare, varje gång skall man förklara som vore det den allra första gången.

Salma säger inte "varför då?" som jag tycker att de flesta andra barn gör. Istället har hon lagt sig till med ett lite snofsigt "för att?":)

Salma! Dags att äta!
För att?
Salma! Kom och borsta tänderna!
För att?
Salma, ta inte Leos leksaker!
För att?

Jag tar det med ro. För det allra mesta. Men okej. Det finns tillfällen när jag vill brisera i ett mäktigt högljutt "BECAUSE I SAY SO!!!" Det kan ju faktiskt bli en smula tröttande. Men också väldigt roligt. Som igår när vi klättrade upp på berget i skogen bakom huset för att se på utsikten.

Jag: Salma, gå försiktigt nu. Du får inte ramla ner från berget.
Salma: För att?

Grattis Hanna!

Bär runt på Leo till klockan 05.00 på morgonen. Blundar sedan i hela 45 minuter innan det är dags att gå till jobbet. Får skavsår from hell på båda fötterna av nya stövlarna. Missar bussen. Spiller kaffe över hela mig på jobbet. Blir osams med rasist-tant på avdelningen. Blir tvungen att jobba över. Missar bussen. Blåsorna på båda hälarna spricker. Haltar hemåt i jobb-tofflorna. Årets mest imponerande ösregn vräker ner över mig. Ösregnet förvandlas till hagel. Hagelkornen förvandlas till mindre istappar. Jag springer. Jag vrickar därmed foten. Kommer hem. Kaffet är slut. Mjölken är slut. Allting är slut. Leo är sjuk. Salma är arg. Helal åker iväg på semester till Skottland med polarna i sex dagar. Grattis till mig!

Aj

Leos jättejobbiga förkylningsastma var allra värst under hans första levnadsår, och har sedan långsamt blivit bättre. Och visst är man väl ganska fantastiskt funtad ändå, för jag hade minsann redan börjat förtränga hur jobbigt det varit. Eller, man kanske inte ens orkar reflektera över hur tufft det är när man är mitt uppe i det. Men nu när han efter en hyfsat lång tid av friskhet plötsligt blir såhär jättedålig igen, då minns jag plötsligt tydligt.

Alla dessa nätter då jag suttit spänd som en fiolsträng med Leo i soffan och stirrat på ring-in-och-vinn-program bara för att hålla mig vaken och inte tappa honom i golvet. Alla nätter man legat nervöst klarvaken och bara väntat på ett andningsuppehåll. Lyssnat på Leos rosslande andetag, bubblandet i bröstkorgen, förtvivlad bebisgråt. Alla nätter när Helal jobbat och jobbat och jag burit runt ledsen tungandad bebis i lägenheten timme efter timme. Oron, vanmakten och den förlamande tröttheten. Dimsynen och illamåendet efter alla uppesittarnätter. Jag hoppas att Leo inte minns det, allt det jobbiga.

Nu ligger lillungen alldeles däckad i soffan med snutten på huvudet. Inget alls sov han natten som var, och inget alls lär han sova natten som kommer. Jag tycker så synd om honom. Aj.