Kill em´all

Idag såg jag den. Årets första GETING *burr*. Jag hatar getingar. HATAR. Och då ska det framhållas att jag är en riktig djurvän - en sån som lyfter undan sniglar från gatorna och sicksackar som en dåre med cykeln för att inte köra över maskar och myror. Men när det gäller getingar ligger min sympati på minusnivå. Getingar är onda. För att inte tala om hur stingsliga, lättkränkta och utstuderat sadistiska de är. Har nån någonsin sett en geting på gott humör? I think not. De är fanemej rabiata från första andetag till sista suck. Det första en geting gör när den vaknar är att samla ihop hela sin lilla vidriga kropp i attackställning och börja arbeta upp sitt getingraseri. Sen räcker det med att man sticker näsan utanför dörren för att getingjäveln ska anse sig vara provocerad bortom alla gränser och gå till anfall.

Ett ljuvt minne. Jag och kompis Malin är sisådär elva år och delar ett passionerat hat mot getingar. En sommar utför vi massmord på större delen av Björknäs getingkoloni. Fångar hundratals och dränker dem i en pool under en presenning. Så grymt och så underbart.

Snart är de här, och de är många. Och jag som nyss blivit stolt balkongägare och börjat smida grandiosa balkonglåde-planer. Men med min tur och med mitt massmördar-rykte bland kommunens getingar så lär det väl vara risky business att sätta ut en endaste liten pelargon...

Nu blidde re´mörker...

Strömavbrott. Och OJ vad handikappade vi blev. Inte värma plättar i ugnen, inte tvätta kläder och inte babbla i telefonen. Ve och fasa. Hur orkade de leva förr i tiden? Stappla ner till ån och handtvätta, värma vatten över eld och promenixa tre mil till grannen för att få en pratstund...blir förlamande trött bara jag tänker på det.

I väntan på elektrikern satte vi oss alla tre i sandlådan ute på gården. Helal läste aftonbladet, jag försökte desperat sola ansiktet sådär som bara nordbor gör, och Salma pulade omsorgsfullt in så mcket sand hon bara kunde under kläderna. Solen sken och fåglarna kvittrade. Sweet. Noterade att tre kråkor byggde bo tillsammans i en tall. Tre. Lite alternativ familjestruktur?

Efter tre timmar kom el-killen äntligen masandes med sin lilla verktygslåda. Han upplyste oss surt om att detta är ett gammalt hus vi bor i och att vi ju för fasiken inte kan ha igång tvättmaskinen och ugnen samtidigt, då lackar ju elen ur direkt. Vet hut på oss. Intressant.

Ettan, tvåan och fyran...

så ser vårt tv-kanalsutbud ut nu eftersom vi inte orkat engagera oss i det där boxer-köpandet som det tjatas så förskräckligt om. Vi kollar ändå inte mycket alls på tv. Men det vi faktiskt brukar kolla på visas ju naturligtvis på trean och femman, så nu känner jag mig förtretligt nog en aningens begränsad *klaga*. Det positiva är dock att man slipper ha beslutångest över vilken film man ska se såhär på lördagskvällen. Hade jag haft trean så hade jag i skrivande stund mått ganska så dåligt över att Maffiabröder med De Niro visas på trean samtidigt som Magnolia visas på ettan och så hade hela kvällen blivit ett enda långt zappande mellan dessa båda. Nu finns inte det problemet. Det blir Magnolia på ettan helt enkelt. Underbar film.

En ledig kväll

Ja, en alldeles ledig kväll för mig och Helal. Lillkotten sover djupt, romantiken sipprar försiktigt fram i luften och jag har höga förväntningar. Jag tänder ljus, kladdar bodylotion på benen och häller upp två glas vin. Helal lagar god mat, skojar och ler mot mig. Vi riktigt tindrar mot varandra och så...börjar vi diskutera hur man på effektivaste sätt ska kunna bekämpa barnarbete. Oh yes. Diskussionen flammar upp och vi blir alltmer högljudda. Helal fräser att jag är jävligt naiv, jag snäser att han är en pessimist. Trumpna sitter vi bredvid varandra med armarna i kors och en ilsken tystnad sänker sig. Är vi verkligen normala? Vilka andra par firar en ledig kväll tillsammans genom att jiddra om politik och moral?

Helal knäpper på tv:n. Det är ett naturprogram på ettan. Handlar om ett gäng paradisfåglar som lever i regnskogen nånstans. En liten paradisfågelshanne är i full färd med att förbereda sin lock-ritual - han är duktigt sugen på en hona som spankulerar omkring i närheten. Det är parningssäsong, han har väntat på detta tillfälle ett helt år. Noggrant väljer han ut en liten fläck på marken i regnskogen och börjar maniskt städa den. Pickar bort kvistar med lilla näbben och krafsar lätt hysteriskt bort vissna löv med små klorna. När han är klar tar han ett par djupa andetag, samlar sig, går tre små snabba cirklar på sin lilla uppvisningsfläck och försäkrar sig om att honan har full koll. Det har hon.

Paradisfågelshannen tar sats, han spänner upp sin stjärt, han fäller ut sin halskrage och han stapplar runt runt på sina pinnben alldeles nedtyngd av alla utspända fjädrar och han koncentrerar sig så kolossalt på sin uppgift att han inte märker att honfågeln har ryckt på axlarna och dragit därifrån för längesen. Han fortsätter vingla omkring på sin lilla scen, rasslar desperat med vingarna, fladdrar med halskragen och juckar med stjärten i hundraåttio. Helal och jag bryter ihop och skrattar så vi nästan grinar på golvet.

Sen bestämmer vi oss för att lösa världsproblemen en annan dag:)

Aj mitt hjärta...

Vårt vardagsrum är så litet men jag dansar med stora steg över golvet med Salma tryckt mot min kropp. Hon blir bara tyngre och tyngre i min famn och hennes ben bara växer och hänger längre och längre ned över mina lår. Det hugger i mig. Hon var ju så liten nyss!Men jag lägger näsan mot gropen i hennes hals och upptäcker att den är lika mjuk som då hon var nyfödd, och jag är så ofantligt lycklig som får vara med om henne. Hon är alldeles stilla, hela lilla hon hänger över min axel, alldeles avslappnad med solvarma armar runt min hals. Mina steg blir vidare, gladare. Jag snurrar runt runt och hon skrattar till, halvsovandes.

Glöm aldrig!

För några kvällar sedan möttes jag av nyheten att FN ytterligare skärpt sanktionerna mot Iran. Det känns som en dålig repris av Irakkriget. Det började med FN-sanktioner sist också, och slutade i ett blodigt krig som inte har något slut i sikte. Vilket förtryck, våld och hat går Iran till mötes nu? Glöm aldrig detta:

USA invaderade Afghanistan i strid mot folkrätten. Syftet sades vara att hitta Usama Bin Ladin och slå sönder talibanregimen. Det blev fiasko såklart. Afghanistan befinner sig idag under ockupation, stödet för talibanerna växer och makten över landets framtid vilar i händerna på ett gäng krigsherrar som USA denna gång sett som sina vänner. Sedan började lögnerna spridas inför angreppskriget mot Irak, som stöddes av flera tunga svenska politiker. Glöm aldrig lögnerna! Kriget och ockupationen av Irak har tagit livet av över 650 000 irakier och nu säljs landets naturtillgångar ut på löpande band till amerikanska storföretag. Iraks nya grundlag har författats i Washington och sen pådyvlats det irakiska folket.

Nu kan det hända igen. Iran kan bli nästa Irak.
Det pågår ett massivt kampanjarbete för att preparera världsopinionen på att nästa bombräd ska falla över Teheran. Den amerikanska katastrofen i Irak har fördjupats och det inhemska och internationella motståndet mot kriget växer, vilket gör att den amerikanska presidentadministrationen tror att deras chans att ta kontroll över Irans olja kommer att gå dem ur händerna om de inte agerar senast under våren.

För att övertyga allmänheten finns effektfulla myter att ta till, däribland att Iran är i full färd med att införskaffa kärnvapen. Även i den svenska riksdagen finns starka anhängare av ett regelrätt krig mot Iran och en utökad amerikansk truppnärvaro i hela mellanöstern. Dessa krigsfundamentalister är inte förmögna att se att USA:s intåg i först Afghanistan och sen Irak endast lämnat ett brinnande helvete bakom sig.

Till skillnad från Israel och USA har Iran följt reglerna i ickespridningsavtalet, som det var ett av de första länderna att underteckna. Iran har tillåtit rutininspektioner i enlighet med sina avtalsmässiga förpliktelser . Ingen rapport från det internationella atomenergiorganet IAEA har någonsin sagt att Iran använder sitt civila nukleära program för militära ändamål. Men återigen tas alltså LÖGNEN till för att bereda väg för bomber mot ännu en civilbefolkning. Krigshetsen mot Iran ska ses i ljuset av USA:s totala misslyckande i Irak. Genom att försöka flytta fokus mot Iran och på så sätt skapa en ny fiende som måste attackeras omgående vill krigshetsarna rädda sitt eget skinn. För alla oss andra handlar det om att se igenom denna propaganda.

Det är fruktansvärt att vi har en utrikespolitik som präglas av uppslutning bakom USA och NATO. Det är hög tid att ta folkrätten och det nationella självbestämmandet i försvar. Det planerade kriget mot Iran måste stoppas, innan det är för sent.

*Stön*

Ett endoplasmatiskt reticulum. Det är en ytte-pytte-fjutte-plutt-del av en cell. Grymt att något så försvinnande litet kan ha ett så mäktigt namn. Ännu grymmare att jag måste lära mig namnet trots att det är helt omöjligt.

Dagens grubblerier

Blir lite fundersam när jag läser i dagens Aftonbladet att par som gärna vill skaffa barn känner att de måste avstå för att de tjänar för lite pengar. Dessa personer som längtar men inte tycker att de "kan" skaffa barn med tanke på ekonomin tjänar 15000-16000 spänn i månaden och har män som tjänar minst lika mycket. Varför har de inte råd? *klurar* Jag menar, jag pluggar och får 7700 pix i månaden. Min sambo kör buss, inte världens bäst betalda yrke direkt. Men det funkar. Ibland sitter vi och drömmer om tiden då jag är färdigutbildad och vi båda har en heltidslön - då är vi ju RIKA!:) Herregud, det kommer ju kännas som att vi lever i ett överflöd av pengar då! Konstigt att andra känner sig utfattiga i en sådan ekonomisk situation som vi skulle jubla över...Vad gör folk med sina pengar egentligen?

Läste en annan intervju med ett par som längtar så vansinnigt efter ett barn men som inte "har råd". Samtidigt bor de i en fetingvilla i Enskede. Har man inte prioriterat lite fel då? Äsch, vad vet jag. Blev bara lite fundersam som sagt.

Den Bästa Dagen...

...på mycket, mycket länge. Helal och jag var lediga i flera timmar. Samtidigt! Kändes nästan overkligt när vi klev ut i vårsolen tillsammans för att ta en promenad. Prata med varandra. Hålla handen. Salma andades in den härliga vårluften i ett sånt där underbart djupt bebis-andetag, slängde sig på rygg i vagnen med armarna bakom huvudet och somnade direkt.

Vi strosade runt i Björknäs, tittade på skolan där jag gick när jag var liten och där Salma förhoppningsvis kommer att gå när hon blir lite större. Stannade och köpte vårens första glass, jag fick ett litet glädjefnatt när jag upptäckte Top Hat på glass-menyn - har inte ätit den på sisådär 15 år - åh vilken nostalgi! Gick till en fantastisk utsiktsplats uppe på ett berg och satt där länge länge och lutade oss mot varandra. Beundrade solglittret över Skurusundet och båtarna som skvalpade förbi långt därnere.

Salma sov i flera timmar och vaknade med ett leende. Tultade försiktigt över stock och sten med sina ytte-pytte-skor och fick sin allra första bula i pannan då hon ramlade på lilla huvudet. Men så ska det ju vara.

När vi kom hem sent på eftermiddagen knölade vi ned oss i en hög i sängen och gosade. Vuxenarmar och bebisben i en salig röra, blöta pussar från pussig ettåring och en och annan från pussig sambo:) Ljuvligt!

Ja, sen var ju Helal tvungen att gå till jobbet. Underbart är kort *snyfta*, men nu har jag tankat energi tills veckan som kommer...eller året;) Hade vi bara ägt ett våffeljärn så hade denna dag fått en tia i betyg. Eller äsch, den får en tia iallafall!:)

Familjen Rullgardin!

All kärlek till min sambo. Han är underbar. En av hans bästa egenskaper är att han alltid gör det han gör väldigt ordentligt - vad det än må vara. Vare sig han betalar räkningar eller lagar romantisk middag eller lägger pussel så gör han det liksom till 120 %. Till skillnad från mig som gör det mesta halvdant, eller börjar ivrigt för att sedan lacka ur när 70 % är gjort. Han kompletterar mig alltså mycket bra på det planet.

MEN. Det finns ju tillfällen då jag hett önskar att han inte skulle ta i så förbannat. Igår var ett sådant. Innan jag åkte till skolan så slängde jag lite obetänkt ur mig att vi nog skulle behöva någon rullgardin eftersom folk glor rakt in i vårt sovrum från andra sidan gatan. Jodå, det höll han med om och lovade att ta en sväng förbi Jysk under dagen.

När jag kommer hem grips jag av en såndär lustig overklighetskänsla. Mitt hem har förvandlats till ett inferno av rullgardiner. Rullgardin i sovrummet, rullgardin i Salmas rum, rullgardin i vardagsrummet OCH RULLGARDIN I KÖKET!

Sambon ler stort. Han är stolt. Rullgardinsuppdraget är slutfört med råge. Praktiskt är det ju också, påpekar han lyckligt. Med rullgardiner. Precis överallt.

Vet inte riktigt vad jag föredrar. Att grannarna har fri sikt in i vårt sovrum, eller att grannarna tror att vi har nån rullgardins-fetisch i vår lilla familj. *Hm*

Vilda Baciller

Idag lyckades jag äntligen dra en fullt logisk slutsats angående det faktum att jag nuförtiden är ständigt småsjuk. Det är Stockholms fel. Och stockholmarnas. På den gamla goda tiden då jag inte gick i skolan och slapp befatta mig så väldans mycket med stockholms lokaltrafik och trängseln på t-centralen var jag frisk som en nötkärna. I samma sekund jag började pendla infann sig den kroniska förkylningen. Se där!

För visst är det så att människorna som dagligen rör sig i Hufvudstaden är sjuka. Jämt. Den genomsnittliga stockholmaren som färdas längs med gröna linjen har konstant feberblank hud och täppt näsa. Och mellan dessa febriga, hostande, snörvlande invånare står jag inklämd som en liten offer-sill i en fullpackad tunnelbanevagn måndag till fredag. Inte undra på då.

Denna insikt har lett till att min slumrande bacillskräck vaknat till liv med besked. Kort historik: Vid elvaårsåldern utvecklade jag en seriös bacillskräck som nådde sin topp under högstadietiden då jag täckte över varje vattenglas med servetter för att hindra omkringflygande bakterier från att landa i min måltidsdryck. Bacillskräcken utrotades inte förräns år 2004 då jag och P backpackade i en radda länder och jag tvingades förlika mig med att äta den mest suspekta mat tillverkad på det mest kontroversiella vis. Jag fick stå ut med att sila maskar ur mitt dricksvatten och gå med otvättat hår i veckor (eller var det månader?) Efter denna utflykt var jag nästan överdrivet botad och hade gladeligen kunnat slicka på en ledstång i slussen.

Men nu känner jag alltså hur bacillhysterin sluter sina klor om mig igen. På tunnelbanan försöker jag desperat hålla balansen utan att hålla i mig i något äckligt handtag, och ska jag åka hiss så trycker jag på knappen med en millimeterstor yta av min vänstra knoge. Helst av allt skulle jag vilja bära plasthandskar och munskydd, men det lär väl snarast bli betraktat som en pervers böjelse och jag vill ju gärna inte attrahera fler psychon än vanligt på min väg till skolan.

Annars älskar jag lokaltrafiken. Skulle tycka att det var dödligt trist att åka bil till plugget. Att studera folk är ett oerhört njutningsfullt tidsfördriv. Men jag föredrar dem som inte hostar och slemmar och har sig.

På tal om blä. Bebisar är banne mig inte några fan av hygien. Minns tydligt den dagen då Salma krupit iväg till toaletten, grabbat tag i toaborsten och var tre millimeter ifrån att ta sig ett smakprov då jag genom att utföra ett sanslöst stunthopp tvärs genom hallen lyckades hindra katastrofen.

Häromdagen fick jag mig också en släng av ren och skär skräck. Salma hade badat och satt naken och filurade för sig själv. När jag tittade till henne ser jag att hon har brunt kladd i HELA ansiktet. Jag svär att min hjärtaktivitet upphörde i minst fyra sekunder medans min chockskadade hjärna försökte bearbeta det faktum att min dotter med största sannolikhet just käkat bajs. Jag kan omöjligt beskriva lättnaden jag kände då jag upptäckte geisha-förpackningen och den halvätna chokladkakan på golvet bredvid henne *phuuu*

Nä usch och tvi vad sjuk jag är *host och snörvel* Det blir två Ipren till middag.

*SMACK*

Salma lärde sig nyligen att skicka pussar åt oss genom att ta _jättemycket_sats och smacka med munnen ut i luften *skrattar* Det ser så underbart ut när hon liksom drar ihop hela ansiktet precis innan pussen kommer! Se själva!

Sötaste Pussungen!

Jag upphör aldrig att förvånas

över den nutida människans totala gränslöshet.

Tog mig en härlig oskyldig liten vårpromenad i stan då jag plötsligt hajade till utanför en skönhetssalong på Östermalm. Där satt en stor affisch uppklistrad med en i princip naken tjej som skrevade brett leende. Rubriken lydde som följer: "20 % på brazilian waxing! Vi utför den mest effektiva intimvaxningen i Stockholm!" Vad i hela fridens namn är nu detta för ett hejdundrande sjukt påhitt tänkte jag och gick in på salongen och snodde åt mig en informations-broschyr. Där kunde jag läsa att en brazilian waxing innebär att kunden klättrar upp på en brits, ställer sig i doggystyle-position och får hela den nedre härligheten (och då menar jag inte benen)totalvaxad av personen som jobbar på salongen. Oh yes. Det är sant.

Och genast frågar jag mig: VEM gör en sådan beställning? Och HUR står det till i skallen om man klarar av att göra en sådan beställning? Har man_verkligen_ alla läsk i backen om man pallar det? Faktum är ju att de som steppar in på denna salong och beställer en brazilian waxing egentligen säger:

-Tjena främling! Jo jag tänkte att jag skulle ställa mig naken på alla fyra och skreva och så kan ju du vaxa min f*tta!

Hur kan man säga så utan att alla livsuppehållande funktioner i kroppen bara upphör och man självdör av skam?

Vidare frågar jag mig hur den som _arbetar_ med att utföra brazilian waxing ser på sitt yrke. Är man stolt?

-Vad jobbar du med nuförtiden då?

- Jo, jag vaxar östermalmsf*ttor. Känns bra. Jag har verkligen hittat min mening här i livet.

Ehh?

Tjing! /Hanna - prydast i stan

Vaknade med huvudvärk...

och det satte liksom statusen för hur resten av dagen skulle bli. Ingen frukost i kylen, inga alvedon i medicinskåpet. Missade den planerade bussen. Glömde halsduken hemma. Frös häcken av mig på busshållplatsen i väntan på buss nr 2. Som senare visade sig ha något allvarligt fel eftersom den biiip-biiiip-biiipade konstant hela vägen från Eknäs till Slussen. Min huvudvärk eskalerade till oanade höjder och jag fick lust att spontanmörda busschauffören som inte gjorde något åt buss-eländet.

Äntligen framme vid slussen upptäcker jag att tre tunga apor hänger på min rygg. Förlåt, jag menar tidningsutdelare. Och jag bara undrar: är inte tre mot en lite väääl mycket? Snacka om att gratistidningarna överbemannar när de anställer typ 300 % mer personal än vad som skulle behövas. Och det spelar ingen roll om man redan är fullständigt överbelamrad med metro, city och punkt SE-tidningar. Lik förbannat hoppar det fram en (tre) tidningsutdelare och vrålar GOMORRRON så att det bara är att förlika sig med tanken på livslång tinnitus och trycker upp ännu en gratisblaska in my face. Det är kvalificerad terror.

Zzzzzz....

Nu har jag granskat dessa vetenskapliga artiklar till förbannelse och känner att en lätt demens är på intågande...orden bara hoppar omkring framför mina ögon och jag sneglar desperat mot sängen. Lik förbaskat är jag inte ens i närheten av färdig och lär väl sitta kvar här i mörkret och lalla när Helal kommer hem framåt småtimmarna. Usch! Det borde vara förbjudet enligt lag att ha skolarbete över helgen.

Badade med Salma innan jag stoppade henne i säng. Hon kan verkligen konsten att bada hur länge som helst och jag klagar inte, det är ljuvligt att ligga där i ångan och förtränga skolan medans hon klättrar omkring på mig, stänker vatten och fnittrar. När vattnet kallnar fyller vi bara på nytt och plaskar vidare:) Aaaaa....ljuva lättja!

Små russinfötter efter låååång badstund

USA ut ur Irak!

Idag demonstrerade vi mot vår tids största väpnade rån. Salma var nog den yngsta demonstranten men hon skötte sin uppgift väl:) Det gäller att börja engagera sig i tid!

Den Vackraste

*KÄRLEK*

Malin!

Här kommer ett litet meddelande bara till dig:) Vet att jag har varit en disaster med att höra av mig - jag ber att få skylla på hopplöst mycket skolarbete och att Eknäs tydligen är ett litet retard-ställe där både internet och telefoni ligger nere konstant:(

men hur som helst så tänker jag på dig och din inneboende ofta och hoppas att ni har det trevligt tillsammans i vårsolen! Nu när jag ändå är igång med smöret så skickar jag en blomma också för att mjuka upp dig ytterligare;) *hoppas*


Kram!

Schlagerkväll

med La Familia + Pia i Björknäs. Tacos, rödvin, fula grimaser och världens sötaste filifjonk-bebis som somnade ypperligt tidigt och lät sin mor njuta helt och fullt av tv-underhållningen:) Tycker att det var en ovanligt trevlig melodifestival detta år, vanligtvis brukar jag mest sitta och gäspa. Förutom när Carola är med för då brukar jag kräkas eller åtminstone profylaxandas för att stå ut med det botoxade eländet. Denna gången hejade hela familjen på The Ark. Förutom Pia som är kär i Andreas Johnsson. Och förutom pappa som är kär i Måns;) Liiite trist bara att det var så hiskeligt självklart att The Ark skulle ta hem hela grejen.Men bra är de.





Lillasyster Elvis får ett skrattanfall och Elin gör sig vackrare än vanligt...


Pia försöker skrämmas och mamma vinner stenhårt i kategorin "sötaste 55-åring med tandställning":D


Schlager är nog inte Salmas grej, men några danssteg hann hon ta innan hon stupade i säng!


Syster Julia diggade Måns moves på scenen. Det gjorde inte John.

När festen var över sympatisomnade jag i soffan så att pappa skulle slippa sitta ensam och snarka i sin fåtölj. Släpade mig över till en madrass på golvet nångång på småtimmarna. Väcktes sadistiskt nog av min lilla älsklingsböna noll sex trettio samma morgon...nästa sadistiska initiativ stod min far för då han drog med mig ut på långpromenad i flera timmar innan jag ens hunnit meddela att jag inte sovit klart. Pust!

På eftermiddagen blev Salma tack och lov sugen på en powernap och vi kröp upp i hennes gosiga kuddhörna och tvärslocknade i en hög. Helal roade sig med att fota sin utslagna familj:) Salma älskar att sova på min mage och jag kan inte komma på någonting i hela världen som är bättre! Nästan varje morgon kommer hon krypandes utan att ens öppna ögonen, kryper upp på mig och somnar om...*åhh*

Mmmmm....Salma likey....

Åhå - spagetti! Ibland vet mamma sannerligen vad hon pysslar med:)


Mmmm, måste TRYCKA in så mycket som möjligt...



Bäst att använda bägge händerna för maximal inskyffling....

och så ler jag lite åt mamma så att hon fattar att jag vill ha spagetti till middag VARJE dag!

Slut! Ge mig meeeer!

En Riktig Stockholmare...

är jag INTE. Det står helt klart för mig varje gång jag tvingas in i tumultet vid t-centralen. Vilket tyvärr händer i stort sett varje dag då jag pendlar till skolan. Det är bara att konstatera att det ligger något bonnigt i min mentalitet som gör att jag inte kan bete mig som Riktiga Stockholmare beter sig. Inte för att det är något att sörja över - tvärtom! Som den outsider jag är så betraktar jag nyfiket allt som pågår omkring mig, alla hemliga koder, tysta regler...SPELET. Det pågår säkert överallt hela tiden, men i samma stund som tunnelbanan gnisslande rullar in vid centralen är det som om allting förstärks, där råder en värld där alla stockholmsattityder står i sitt esse. Folk är galna kort sagt.

En Riktig Stockholmare bär ett budskap som lyser genom ögonen. Budskapet råder som följer:
"Jag är stockholmare och jag har alltid bråttom. Även om det är en ledig lördag och jag bara ska fika med mina kompisar så har jag BRÅTTOM"

Eftersom alla Riktiga Stockholmare sätter värdet av att ha bråttom lika högt så förstår de varandra synnerligen väl och har gemensamt men helt ordlöst satt upp vissa förhållningsregler för att livet på språng ska kunna förlöpa utan minsta avbrott eller störning. Reglernas regel, the big number one, är att alltid alltid alltid stå på höger sida i rulltrappan. Den stackars saten som begår synden att en solig tisdag stå på vänster sida får endast på nåder leva vidare, men stämplas för all evig framtid som minst ett av dessa:

1. Efterbliven
2. Alkoholist
3. Narkoman
4. Psykopat
5. Lantis

En vacker dag då jag känner mig motiverad att faktiskt sätta mitt liv på spel tänker jag genomföra en empirisk undersökning i rulltrappan på centralen genom att åka upp och ned en hel dag - på vänster sida. En vild gissning såhär på förhand är att jag i kanske 0.4 % av fallen kommer bli verbalt ombedd att flytta på mig - troligtvis av en lantis som inte har förstått att man inte pratar med andra människor i stockholm. I 70 % av fallen kommer jag bli brutalt undanknuffad samt få onda ögat kastat på mig med all tänkbar kraft. I 3 % av fallen kommer jag bli mördad. Troligtvis ihjälstucken av stilettklack i ryggpartiet. Övriga utfall tål att spekuleras kring, men Riktiga Stockholmare kan nog vara mer spontant ondskefulla än jag ens kan ana, så I rest my case.

Regel nummer två är att alltid alltid alltid hålla sig ur vägen då de Riktiga Stockholmarna tar sats och ska SPRINGA av tunnelbanan. Gör man det inte, ja då har stockholmare 1 och stockholmare 2 ett fullt legitimt skäl att ordlöst samarbeta och förena sina axlar och så smärtsamt som möjligt gemensamt knuffa undan regelbrytaren.

Regel nummer tre är att aldrig aldrig aldrig titta på en Riktig Stockholmare. Eller på en Riktig Stockholmares skor för den delen. Studerar man hundra Riktiga Stockholmare på en smockfull tunnelbana så imponeras man över att var och en lyckats hitta en alldeles egen liten punkt att stirra på som inte innehåller någonting alls. Skulle man av misstag råka få ögonkontakt med en Riktig Stockholmare så är man:

1. Sexualbrottsling
2. Rymling från den slutna psykvården
3. Alkoholist
3. Narkoman
4. Efterbliven

Får man den vilda idéen att åka hiss i t-centralen, och en Riktig Stockholmare kliver på så gäller icke-ögonkontaktsregeln mer än någonsin. Dessutom bör man, för att verkligen demonstrera sitt totala ointresse för den andra personen, sysselsätta sig med en av följande aktiviteter under färden:

1. Noggrant läsa skylten med anvisningar för hissens kapacitet och regler för maxvikt. För att slå ihjäl ytterligare några vedervärdiga sekunder kan man räkna ut hur mycket varje person får väga ifall hissens maxkapacitet är 900 kilo och hissen rymmer 12 personer. Exempelvis.

2. Ta upp nyckelknippan till hemmet, kontoret och garaget och sortera om ordningen.

3. sms:a

Förutom att observera den stora massan av Riktiga Stockholmare har jag även det oerhörda nöjet att studera en specifik Riktig Stockholmare på nära håll. Min bästaste vän P. Risken finns att man låter sig luras av hennes ringa format och underskattar hennes förmågor. Men jag kan, som observant på första parkett, meddela att denna lilla människa har den svartaste blicken och de vassaste armbågarna av alla Riktiga Stockholmare jag hittills mött. Att vi är vänner är nästan en motsägelse i sig - men en underbar sådan!:)

*drömmer*

Gud vad nära det känns! Nya Zeeland. Jag kan nästan höra det dova ljudet från is som lossnar, glaciären som bryts ned av solens strålar. Jag kan nästan känna hur vattnet forsar kring mina fötter på den översvämmade vandringsleden. Vi stretar på uppåt, har bestämt oss. Pia ser så liten ut när hon klättrar i farliga raviner, solen skiner starkt och linnet klibbar fast på hennes rygg. Hon vänder sig om och ropar på mig, jag har hamnat efter. Snö och sol och knallblå himmel. Mount Cook reser sig framför oss. Det känns som om vi vandrar upp genom molnen. Halvvägs uppe stannar vi och vilar på en klippa, utsikten svindlar, vi är lite rädda men väldigt lyckliga och upprymda. Efter fem timmar når vi toppen av Mount Olivia. Pia kastar sig i snön. Ovanför oss finns bara himlen.

Det gäller att prioritera...

Jaja, detta söta lilla förslag från allas våra moderater är old news, jag vet. Men eftersom jag känt i flera dagar att en hjärnblödning ligger och skaver så måste jag ändå få jiddra av mig lite. Here we go...

Förslaget alltså. Den lilla idén. Att staten ska subventionera städhjälp för privatpersoner i hemmet. Pigor till de rika kort sagt. Är inte det en alldeles ljuvlig prioritering? Läste nånstans att dagmammor får 500 spänn om året för att köpa material till sina förskolebarn. Vet med bestämdhet att våra gamla ruttnar bort på äldreboenden, eller i väntrummet på diverse mottagningar, där de inte får i närheten av så god omvårdnad de skulle behöva. Och att personalen sliter häcken av sig för minimala löner. Men hey, det känns ju jääävligt motiverande för mig som tjänar 89 spänn i timmen just i den gravt underbemannade vården, att mina skattepengar ska användas till bortskämda överklassungar som inte orkar städa sina rum. För all del, för all del....

Jag försöker föreställa mig hur det gick till när denna lysande idé kläcktes. Vi kan förmoda att det var ett gäng politiker i övre medelåldern som satt samlade kring ett bord. Någon harklade sig och levererade helt skamlöst Förslaget. Övriga närvarande nickade medhållande. Sen skrev någon något i ett mötesprotokoll och sen gick de ut och spelade golf. Ungefär. Men hur är det möjligt att INGEN rynkade ögonbrynen och sa något i stil med: "men vänta nu, detta är ju urdumt. Faktiskt det dummaste jag hört" Har samtliga högerpolitiker verkligen blivit tokiga? Kan det ha någonting att göra med den svåra influensan som härjar? Är de så uttorkade och matta att de inte pallar att tänka en redig tanke?

Hörde lilla Maud Olofsson prata sig svettig för förslaget, hennes röst blev gällare och gällare och minsann skymtade jag något desperat i hennes blick. En liten gnutta skam? För nog måste hon väl fatta? Egentligen? Men hon bullshitade på rätt bra om hur detta Förslag skulle sätta stopp för allt svartjobb på städområdet. Bull som sagt, det hajar man ju direkt, men för att vara korrekt surfade jag lite på ämnet och samlade fakta. Och se där. De länder som redan infört denna subventionerade städhjälp har nått dessa resultat:

1. Ingen minskad omfattning av svartjobben
2. Väldigt stora kostnader för staten

Men vad fan. Ta mina pengar. Lägg dem på det sista vårt samhälle behöver. För helvete. Det gäller ju - som sagt - att prioritera.

Mera vill ha.....

Åh vad denna lampa borde hänga i mitt vardagsrum! Synd att den kostar typ femtusen pix, man kan ju tro att den är broderad av människohud eller nåt.

Denna underbara skapelse...

har jag beställt från Isa Form, och om bara några dagar kommer den hänga på väggen i Salmas rum, med hennes namn på såklart! Är den inte lovely?

Men åhhh....

Mitt hjärta brister! Skriker det inte "HANNA" om dessa ljuvliga burkar?! Är det inte ödesbestämt att de ska stå i mitt kök?! Måste måste måste åka ut till Kista köpcentrum snabbare än snabbast och rädda dem från deras felaktiga tillvaro i Pentik-butiken!

Mitt, baaara mitt!

Har äntligen fått tummen ur och köpt nytt köksbord. Att säga att det var på tiden räcker inte. Inte på långa vägar. Det stackars rangliga furu-skräpet vi har hemma nu ser ut att skämmas över sin blotta existens och har vid flertalet tillfällen bönat och bett mig om att få gå en någorlunda värdig död till mötes. Och nu ska det ske. Om ca en vecka hoppas jag att efterträdaren tar plats i vårt matrum:) Notera att stolarna är klädda i blyertsgrått tyg, det kommer ju passa utmärkt till den blyertsgråa fondväggen, sanna mina ord!

Om tvättlycka, soffor och pingviner....

Yesssss, nu måste man väl ändå våga påstå att våren ÄR påväg?! Herran jumala vad jag längtar efter solens första brännande strålar i nacken, och små små krokusbebisar i rabatterna och kjolfladder kring benen! Ge mig ljus! Ge mig värme! Ge mig islossning och fågelsång!

Igår premiärtvättade jag i vår gemensamma tvättstuga. Vi HAR ju en egen tvättmaskin för all del, men *åh* vad härligt det var att tvätta i gårds-tvättstugan! Dörren stod på glänt och det blåste friskt, Salma struttade runt precis utanför och smakade lite på diverse grus och andra intressanta partiklar, några grannar stack in huvudena i dörröppningen och hejade, fåglarna kvittrade och solen sken. Jag ska banne mig sälja vår tvättmaskin för det är inte på långa vägar samma upplevelse att tvätta i den!

Vi har plågats av ett gäng krämpor de senaste veckorna. Helal har varit dunderförkyld och gått omkring och slokat ordentligt med huvudet trots att han vägrar erkänna att han är sjuk. Salma har haft en släng av magsjukan och blivit en riktig tunnis och själv åkte jag på halsfluss. Nu är vi dock friska och glada alla tre, så skönt. När jag var sjuk så var Salma så fantastiskt gullig mot mig så jag blir snyftig bara jag tänker på det såhär i efterhand. Hon lekte så fint för sig själv och verkligen ansträngde sig för att inte störa mig. Med jämna mellanrum kom hon fram till mig och klappade mig tröstande på huvudet med sin lilla mjuka hand. Min Underbaring!

Vi är nu mitt uppe i Det- Stora- Välja- Soffa- Projektet. För det är precis vad det är, ett STORT projekt. Det har dock inte Helal förstått. Han skulle kunna välja soffa genom blunda-och-peka-metoden, vilket inte riktigt går hem hos mig. Vi åkte ut en sväng till Mio häromdagen för att jag skulle visa Helal den senaste soffan jag hakat upp mig lite på. Helal provsatt soffan i max två sekunder, sen sa han "ja, den var bra, då köper vi den då" Ne-he-he-ej min älskling, det gör vi INTE, detta är nämligen bara början på en lååång urvalsprocess:) Här ska väljas modell, armstöd, benstöd, material, färg och vinklar med all tänkbar omsorg. Och så måste man ju prova soffan ORDENTLIGT för jösse namn. Man måste sitta, ligga, halvligga, rulla runt, luta sig åt alla håll, kasta sig, resa sig, åla sig och studsa upp och ner för att ens vara i närheten av att kunna bilda sig en uppfattning om soffans lämplighet. Så det så.

Köpte en stor djur-pekbok till Salma på bokrean. Succé och katastrof på samma gång. Salma har nämligen blivit heeeelt besatt och avfärdar nu ALLA andra aktiviteter än att få denna bok läst för sig. Det är 100 djur i boken och jag svär på allt heligt att jag kan den utantill, skulle kunna rabbla ordningen på djuren i sömnen. Det är även mycket viktigt att man demonstrerar djurens läten, och här uppstår en del frågetecken från min sida...vad säger egentligen pingvinen? Och kängurun?