Att känna livet i sig

Vi hittar en egen strand en dag. En superhemlig strand, säger Salma och springer mot havet. Det är kallt, soligt, blåsigt och fantastiskt vackert. Jag huttrar lite, kryper in i vindjackan och börjar gå mot Salma för att prata lite. Men så hejdar jag mig, för jag ser att hon står vid strandkanten med armarna sträckta i luften, ögonen slutna och håret flygande i vinden. Hon bara står så. Länge, länge står hon så.

Jag blir sådär sprängande lycklig av att se henne, se att hon har det där inom sig, det där viktiga. Att bara stanna upp, sträcka ut sig i sin fulla längd och vara i det som är härligt. Att känna livet i sig.

I mitt hjärta

Nu börjar det blåsa kallt, och som alltid denna tid på året försjunker jag i sommarminnen. De där ögonblicken med svepande vita moln, sträva klippor, höga tallar. Och barn som slänger armarna i luften och bara är. Som doftar sol och gräs och har håret fullt av sand och hav.

Den här sommaren var fin, riktigt fin. Jag både pluggade och jobbade, men ändå - så många ögonblick att knipa ihop ögonen, minnas och bli alldeles varm av. Här är ett sådant.

Att vara inte inte trött

Leo vill inte gå och lägga sig. Nej, det vill han verkligen inte. "Leo, du är så trött" "Inte inte" "Kom gubben så går vi och lägger oss" "INTE INTE!!!" "Jo men det blir så skönt att sova" "INTE INTE INTE INTE INTE!!!!" Armar i kors över bröstet. Ögonbrynen aktiverade. Beslutsamma lilla munnen.

Well, jag låter det inte inte trötta barnet sitta och sura i köket en stund medan jag borstar Salmas tänder. 3 minuter senare:

Älskade envisa unge. Godnatt.

Det enkla. Det bästa.

En gammal vattenfylld gummibåt i kvällssol på mormor och morfars tomt. Lycka!

Midsommar

Midsommar vid Gunillas koloni, en tradition sedan ganska många år tillbaka nu. I år missade vi både ringdansen och kvällsdansen, och egentligen gjorde vi just ingenting därute. Men det är kanske just det. Det härliga i att strutta omkring längs grusvägarna mellan stugorna och vara ganska ful. Somna i en knarrig bäddsoffa och vakna till fågelsång. Sitta på trappen i solskenet och gäspa i trosor och bh. Plocka blommor i dikena, läsa pixi-böcker i gräset, bädda ner trött lillunge i vagnen under trädet, i skydd av en spetsgardin. Klappa katt och leta sniglar. Äta överbliven tårta och dricka kaffe ur pyttekoppar. Kissa i potta, lösa korsord, steka potatis. Sitta på verandan med inramade ordspråk på väggarna och stenar på fönsterbrädorna som jag själv målat som nyckelpigor när jag var liten.

Här är allt som det alltid har varit. Tiden står stilla, samtidigt som det blir tydligt hur den flyger. Nyss var jag liten och blev nerbäddad på en madrass här på golvet, omstoppad med härligt slitna och alldeles mjuka påslakan. Nu bäddar jag ned mina barn skavfötters här. Nyss var jag liten och tassade upp på morgonen, såg Gunillas nakna rygg där hon satt på trappen i morgonsolen. Nu sitter jag själv här med min lilla kaffekopp och barnen är nyvakna och borrar huvudena mot min rygg.

Godmorgon!

Nu när Helal är borta orkar jag inte hålla på med organiserade läggningar i rättan tid, utan vi kör fullt ös tills vi alla tre slocknar i en hög i skrynklig dubbelsäng. Nio av tio gånger somnar jag med kläderna på eftersom jag tänkt att "nu ska jag bara lägga skruttarna, sen ska jag upp igen och diska klart och ha lite egentiiiii...zzzzzzzz" Så vaknar jag av att Salma satt upp mitt hår i elva tofsar och Leo sitter med tung blöjrumpa på mitt ansikte.

Idag vaknade de 04.56. Oh denna ljuva tid på dygnet. "EY!" sa Leo och fyrade av världshistoriens bredaste flin. HAHAHA NI MÅSTE SKÄMTA MED MIG APRILLO sa jag och somnade om. Tio minuter senare ropar Salma "Mamma! Leonard och jag går till dagis nu! Vi har klätt på oss!"

Påklätt var det här!

Fröken Kaxig

I väntan på bussen har Salma börjat släpa upp stora stenar från ett dike och sprider ut dem mitt på trottoaren.

Jag: Nä Salma, lägg inte stenar mitt på trottoaren.
Salma: Varför då?
Jag: För att det kan komma en människa och snubbla på dem.
Salma: Har den människan inga ögon?