Ett litet litet barn

Jag vaknar mitt i natten av ett förtvivlat vrål från Salmas rum. Springer dit och försöker lokalisera katastrofen. "Min fot har hamnat utanför täcket!" gastar Salma. "Men lilla gumman, det är väl bara att stoppa in den igen?" säger jag och har lite svårt att hålla mig för skratt. Salma spänner blicken i mig och ylar "jag kan inte göra ALLTING själv mamma! Jag är faktiskt bara ETT LITET LITET BAAAARN!"

Gärningsman okänd

Jag har preciiiis advents-städat. Dammsugit och skurat. Så råkar jag blinka i en nanosekund och plötsligt är mitt adventsstädade hem förvandlat till ett tvättmedels-inferno.

Jag: MEN VAD I SJÄLVASTE %%%!!!###***???
Ungarna: *avlägsnar sig smidigt från vardagsrummet*
Jag: OCH VEM HAR GJORT DET HÄR?!
Salma: Inte jag!
Leo: Itte yaaa!

Nähä nä. Okej. Det var väl jag då.


Notera fotavtrycken.

Dotterns kakbak/mammans nostalgi

Ibland är det svårt att förstå hur tiden går. Hur små blir större, hur mycket som händer med ett barn på bara ett år. Förra julen satt Salma just här i köket, på den här stolen, lika nybadad och ivrig som nu. Hon rörde runt i mjölet så att det yrde omkring oss, och hon bankade med små knutna händer på degklumpen framför sig. Krånglade en stund med kaveln men struntade sedan i den, tryckte hastigt och klumpigt avhuggna figurer i degen och åt upp det mesta innan det kommit in i ugnen.

Den här gången spritter hon av glädje precis som då, men samlar sig. Varsamt sprider hon ut mjölet, knådar degen och kavlar så fint ut den framför sig. Biter sig koncentrerat i läppen, rynkar pannan, räknar ut hur hon ska placera formarna för att få plats med så många figurer som möjligt. Suckar belåtet över sin prestation. Bär oändligt försiktigt sina kakor till plåten och sitter alldeles tyst på huk framför ugnen och ser dem växa.

Jag småpratar lite med henne medans hon bakar, men blir strax ombedd att sluta. "Mamma, jag är väldigt upptagen, jag måste faktiskt vara noooga med det här, annars kanske allting förvandlas till plattmos - och det vill du väl inte?" Så jag sitter tyst på min stol och ser på henne. Hon är så fin. Och det värker lite i mig som det alltid gör när det så tydligt känns att tiden flyger.