Mmmmm....Salma likey....

Åhå - spagetti! Ibland vet mamma sannerligen vad hon pysslar med:)


Mmmm, måste TRYCKA in så mycket som möjligt...



Bäst att använda bägge händerna för maximal inskyffling....

och så ler jag lite åt mamma så att hon fattar att jag vill ha spagetti till middag VARJE dag!

Slut! Ge mig meeeer!

En Riktig Stockholmare...

är jag INTE. Det står helt klart för mig varje gång jag tvingas in i tumultet vid t-centralen. Vilket tyvärr händer i stort sett varje dag då jag pendlar till skolan. Det är bara att konstatera att det ligger något bonnigt i min mentalitet som gör att jag inte kan bete mig som Riktiga Stockholmare beter sig. Inte för att det är något att sörja över - tvärtom! Som den outsider jag är så betraktar jag nyfiket allt som pågår omkring mig, alla hemliga koder, tysta regler...SPELET. Det pågår säkert överallt hela tiden, men i samma stund som tunnelbanan gnisslande rullar in vid centralen är det som om allting förstärks, där råder en värld där alla stockholmsattityder står i sitt esse. Folk är galna kort sagt.

En Riktig Stockholmare bär ett budskap som lyser genom ögonen. Budskapet råder som följer:
"Jag är stockholmare och jag har alltid bråttom. Även om det är en ledig lördag och jag bara ska fika med mina kompisar så har jag BRÅTTOM"

Eftersom alla Riktiga Stockholmare sätter värdet av att ha bråttom lika högt så förstår de varandra synnerligen väl och har gemensamt men helt ordlöst satt upp vissa förhållningsregler för att livet på språng ska kunna förlöpa utan minsta avbrott eller störning. Reglernas regel, the big number one, är att alltid alltid alltid stå på höger sida i rulltrappan. Den stackars saten som begår synden att en solig tisdag stå på vänster sida får endast på nåder leva vidare, men stämplas för all evig framtid som minst ett av dessa:

1. Efterbliven
2. Alkoholist
3. Narkoman
4. Psykopat
5. Lantis

En vacker dag då jag känner mig motiverad att faktiskt sätta mitt liv på spel tänker jag genomföra en empirisk undersökning i rulltrappan på centralen genom att åka upp och ned en hel dag - på vänster sida. En vild gissning såhär på förhand är att jag i kanske 0.4 % av fallen kommer bli verbalt ombedd att flytta på mig - troligtvis av en lantis som inte har förstått att man inte pratar med andra människor i stockholm. I 70 % av fallen kommer jag bli brutalt undanknuffad samt få onda ögat kastat på mig med all tänkbar kraft. I 3 % av fallen kommer jag bli mördad. Troligtvis ihjälstucken av stilettklack i ryggpartiet. Övriga utfall tål att spekuleras kring, men Riktiga Stockholmare kan nog vara mer spontant ondskefulla än jag ens kan ana, så I rest my case.

Regel nummer två är att alltid alltid alltid hålla sig ur vägen då de Riktiga Stockholmarna tar sats och ska SPRINGA av tunnelbanan. Gör man det inte, ja då har stockholmare 1 och stockholmare 2 ett fullt legitimt skäl att ordlöst samarbeta och förena sina axlar och så smärtsamt som möjligt gemensamt knuffa undan regelbrytaren.

Regel nummer tre är att aldrig aldrig aldrig titta på en Riktig Stockholmare. Eller på en Riktig Stockholmares skor för den delen. Studerar man hundra Riktiga Stockholmare på en smockfull tunnelbana så imponeras man över att var och en lyckats hitta en alldeles egen liten punkt att stirra på som inte innehåller någonting alls. Skulle man av misstag råka få ögonkontakt med en Riktig Stockholmare så är man:

1. Sexualbrottsling
2. Rymling från den slutna psykvården
3. Alkoholist
3. Narkoman
4. Efterbliven

Får man den vilda idéen att åka hiss i t-centralen, och en Riktig Stockholmare kliver på så gäller icke-ögonkontaktsregeln mer än någonsin. Dessutom bör man, för att verkligen demonstrera sitt totala ointresse för den andra personen, sysselsätta sig med en av följande aktiviteter under färden:

1. Noggrant läsa skylten med anvisningar för hissens kapacitet och regler för maxvikt. För att slå ihjäl ytterligare några vedervärdiga sekunder kan man räkna ut hur mycket varje person får väga ifall hissens maxkapacitet är 900 kilo och hissen rymmer 12 personer. Exempelvis.

2. Ta upp nyckelknippan till hemmet, kontoret och garaget och sortera om ordningen.

3. sms:a

Förutom att observera den stora massan av Riktiga Stockholmare har jag även det oerhörda nöjet att studera en specifik Riktig Stockholmare på nära håll. Min bästaste vän P. Risken finns att man låter sig luras av hennes ringa format och underskattar hennes förmågor. Men jag kan, som observant på första parkett, meddela att denna lilla människa har den svartaste blicken och de vassaste armbågarna av alla Riktiga Stockholmare jag hittills mött. Att vi är vänner är nästan en motsägelse i sig - men en underbar sådan!:)

*drömmer*

Gud vad nära det känns! Nya Zeeland. Jag kan nästan höra det dova ljudet från is som lossnar, glaciären som bryts ned av solens strålar. Jag kan nästan känna hur vattnet forsar kring mina fötter på den översvämmade vandringsleden. Vi stretar på uppåt, har bestämt oss. Pia ser så liten ut när hon klättrar i farliga raviner, solen skiner starkt och linnet klibbar fast på hennes rygg. Hon vänder sig om och ropar på mig, jag har hamnat efter. Snö och sol och knallblå himmel. Mount Cook reser sig framför oss. Det känns som om vi vandrar upp genom molnen. Halvvägs uppe stannar vi och vilar på en klippa, utsikten svindlar, vi är lite rädda men väldigt lyckliga och upprymda. Efter fem timmar når vi toppen av Mount Olivia. Pia kastar sig i snön. Ovanför oss finns bara himlen.

Det gäller att prioritera...

Jaja, detta söta lilla förslag från allas våra moderater är old news, jag vet. Men eftersom jag känt i flera dagar att en hjärnblödning ligger och skaver så måste jag ändå få jiddra av mig lite. Here we go...

Förslaget alltså. Den lilla idén. Att staten ska subventionera städhjälp för privatpersoner i hemmet. Pigor till de rika kort sagt. Är inte det en alldeles ljuvlig prioritering? Läste nånstans att dagmammor får 500 spänn om året för att köpa material till sina förskolebarn. Vet med bestämdhet att våra gamla ruttnar bort på äldreboenden, eller i väntrummet på diverse mottagningar, där de inte får i närheten av så god omvårdnad de skulle behöva. Och att personalen sliter häcken av sig för minimala löner. Men hey, det känns ju jääävligt motiverande för mig som tjänar 89 spänn i timmen just i den gravt underbemannade vården, att mina skattepengar ska användas till bortskämda överklassungar som inte orkar städa sina rum. För all del, för all del....

Jag försöker föreställa mig hur det gick till när denna lysande idé kläcktes. Vi kan förmoda att det var ett gäng politiker i övre medelåldern som satt samlade kring ett bord. Någon harklade sig och levererade helt skamlöst Förslaget. Övriga närvarande nickade medhållande. Sen skrev någon något i ett mötesprotokoll och sen gick de ut och spelade golf. Ungefär. Men hur är det möjligt att INGEN rynkade ögonbrynen och sa något i stil med: "men vänta nu, detta är ju urdumt. Faktiskt det dummaste jag hört" Har samtliga högerpolitiker verkligen blivit tokiga? Kan det ha någonting att göra med den svåra influensan som härjar? Är de så uttorkade och matta att de inte pallar att tänka en redig tanke?

Hörde lilla Maud Olofsson prata sig svettig för förslaget, hennes röst blev gällare och gällare och minsann skymtade jag något desperat i hennes blick. En liten gnutta skam? För nog måste hon väl fatta? Egentligen? Men hon bullshitade på rätt bra om hur detta Förslag skulle sätta stopp för allt svartjobb på städområdet. Bull som sagt, det hajar man ju direkt, men för att vara korrekt surfade jag lite på ämnet och samlade fakta. Och se där. De länder som redan infört denna subventionerade städhjälp har nått dessa resultat:

1. Ingen minskad omfattning av svartjobben
2. Väldigt stora kostnader för staten

Men vad fan. Ta mina pengar. Lägg dem på det sista vårt samhälle behöver. För helvete. Det gäller ju - som sagt - att prioritera.

Mera vill ha.....

Åh vad denna lampa borde hänga i mitt vardagsrum! Synd att den kostar typ femtusen pix, man kan ju tro att den är broderad av människohud eller nåt.

Denna underbara skapelse...

har jag beställt från Isa Form, och om bara några dagar kommer den hänga på väggen i Salmas rum, med hennes namn på såklart! Är den inte lovely?

Men åhhh....

Mitt hjärta brister! Skriker det inte "HANNA" om dessa ljuvliga burkar?! Är det inte ödesbestämt att de ska stå i mitt kök?! Måste måste måste åka ut till Kista köpcentrum snabbare än snabbast och rädda dem från deras felaktiga tillvaro i Pentik-butiken!

Mitt, baaara mitt!

Har äntligen fått tummen ur och köpt nytt köksbord. Att säga att det var på tiden räcker inte. Inte på långa vägar. Det stackars rangliga furu-skräpet vi har hemma nu ser ut att skämmas över sin blotta existens och har vid flertalet tillfällen bönat och bett mig om att få gå en någorlunda värdig död till mötes. Och nu ska det ske. Om ca en vecka hoppas jag att efterträdaren tar plats i vårt matrum:) Notera att stolarna är klädda i blyertsgrått tyg, det kommer ju passa utmärkt till den blyertsgråa fondväggen, sanna mina ord!

Om tvättlycka, soffor och pingviner....

Yesssss, nu måste man väl ändå våga påstå att våren ÄR påväg?! Herran jumala vad jag längtar efter solens första brännande strålar i nacken, och små små krokusbebisar i rabatterna och kjolfladder kring benen! Ge mig ljus! Ge mig värme! Ge mig islossning och fågelsång!

Igår premiärtvättade jag i vår gemensamma tvättstuga. Vi HAR ju en egen tvättmaskin för all del, men *åh* vad härligt det var att tvätta i gårds-tvättstugan! Dörren stod på glänt och det blåste friskt, Salma struttade runt precis utanför och smakade lite på diverse grus och andra intressanta partiklar, några grannar stack in huvudena i dörröppningen och hejade, fåglarna kvittrade och solen sken. Jag ska banne mig sälja vår tvättmaskin för det är inte på långa vägar samma upplevelse att tvätta i den!

Vi har plågats av ett gäng krämpor de senaste veckorna. Helal har varit dunderförkyld och gått omkring och slokat ordentligt med huvudet trots att han vägrar erkänna att han är sjuk. Salma har haft en släng av magsjukan och blivit en riktig tunnis och själv åkte jag på halsfluss. Nu är vi dock friska och glada alla tre, så skönt. När jag var sjuk så var Salma så fantastiskt gullig mot mig så jag blir snyftig bara jag tänker på det såhär i efterhand. Hon lekte så fint för sig själv och verkligen ansträngde sig för att inte störa mig. Med jämna mellanrum kom hon fram till mig och klappade mig tröstande på huvudet med sin lilla mjuka hand. Min Underbaring!

Vi är nu mitt uppe i Det- Stora- Välja- Soffa- Projektet. För det är precis vad det är, ett STORT projekt. Det har dock inte Helal förstått. Han skulle kunna välja soffa genom blunda-och-peka-metoden, vilket inte riktigt går hem hos mig. Vi åkte ut en sväng till Mio häromdagen för att jag skulle visa Helal den senaste soffan jag hakat upp mig lite på. Helal provsatt soffan i max två sekunder, sen sa han "ja, den var bra, då köper vi den då" Ne-he-he-ej min älskling, det gör vi INTE, detta är nämligen bara början på en lååång urvalsprocess:) Här ska väljas modell, armstöd, benstöd, material, färg och vinklar med all tänkbar omsorg. Och så måste man ju prova soffan ORDENTLIGT för jösse namn. Man måste sitta, ligga, halvligga, rulla runt, luta sig åt alla håll, kasta sig, resa sig, åla sig och studsa upp och ner för att ens vara i närheten av att kunna bilda sig en uppfattning om soffans lämplighet. Så det så.

Köpte en stor djur-pekbok till Salma på bokrean. Succé och katastrof på samma gång. Salma har nämligen blivit heeeelt besatt och avfärdar nu ALLA andra aktiviteter än att få denna bok läst för sig. Det är 100 djur i boken och jag svär på allt heligt att jag kan den utantill, skulle kunna rabbla ordningen på djuren i sömnen. Det är även mycket viktigt att man demonstrerar djurens läten, och här uppstår en del frågetecken från min sida...vad säger egentligen pingvinen? Och kängurun?

Eländes elände....

Alltså, man ska inte irritera sig på folk. Det är meningslöst och ett fånigt slöseri med tid och energi. MEN. Ibland kan jag verkligen inte låta bli. Som idag då jag satt på bussen för att åka till skolan och "råkade" höra en konversation mellan två småbarnsmammor. Båda i trettioårsåldern, båda med silikontuttar, extensions, hiskeligt långa naglar och med bäbisar klädda från topp till tå i svindyra märkeskläder. Ämnet som diskuterades var livskvalité, och då framförallt hur livskvalitén SÄNKTS sedan de fick barn.

mamma 1: alltså SERIÖÖÖST, kolla mina naglar - heeelt ofixade, har inte gjort en manikyr på...ja, säkert två veckor snart!

mamma 2: amen say no more, jag har liksom inte hunnit komma iväg på dendär ansiktsbehandlingen på sturebadet som jag planerade att göra för typ en månad sen. Snart rasar mitt ansikte ihop totaaalt, jag vågar ju knappt visa mig ute längre!

mamma 1&2 suckar djupt och skakar på sina välfriserade huvuden. Sorgligt är vad det är säger de.

Jag upprepar, man ska inte störa sig. Vad varje enskild människa väljer att göra med sin egen kropp på detta lilla jordklot spelar mig ingen roll. Men jag förfasar mig över attityden, det gör jag. Hur i hela friden kan man definiera avsaknaden av en ansiktsbehandling som jordens elände? Hur kan man koppla ihop ett par omanikyrerade naglar med SORG? Och jag kan inte låta bli att undra hur dessa kvinnor skulle hantera en kris som faktiskt ÄR en kris? När som helst kan killen i ens liv bli mosad av en taxi. När som helst kan ens barn få en obotlig sjukdom. Well well.

ps: det finns jättebra ansiktsmasker på h&m för 14.50:) Ge mig en sån och en kvart för mig själv i badrummet så är iallafall min livskvalité räddad för stunden;)

Swoooosh!

Tiden bara försvinner och jag längtar efter att få blogga ordentligt! Vi håller fortfarande på och flyttar, i extremt behaglig takt. Eller ja, TANKEN var iallafall att det skulle vara behagligt att flytta långsamt, men nu börjar det gå mig på nerverna. Alla saker man behöver ligger kvar i gamla lägenheten och i nya lägenheten väller det in oväsentligheter och allmänt skräp. Så skulle det ju inte bli. Och aldrig vet man var något ligger, eller vilken påse som innehåller vad. Igår var jag en sekund ifrån att slänga alla Salmas kläder i sopnedkastet istället för soporna och gud vet om våra stackars guldfiskar lever för dem har vi glömt i gamla lägenheten. Jag fasar för att åka dit och se tre fisklik flyta omkring, det pallar inte mitt samvete.

Kaos är det som råder alltså. Och vår lilla hjälpare (stjälpare) Salma gör sitt yttersta för att öka på förvirringen genom att gömma allting som man äntligen letat upp. Våta disktrasor pulas omsorgsfullt ned i våra skor, viktiga skol-papper äts upp eller spolas ned i toan och fjärrkontrollen till tv:n placeras omväxlande i papperskorgen eller frysen.

Men underbart är det att ääääntligen bo på rätt sida om stan! Nu kan jag utan besvär glida över till mamma och pappa på fika, och sedan lika lätt glida tillbaka igen på de snötäckta Björknäsvägarna. Happiness...

Vår lilla familjs stora härskare bara växer och växer. Krypandet har lilla damen övergivit helt och promenerar nu självsäkert omkring med händerna på ryggen och ser ut som den packade betjänten på Nyårsafton:) Hon blir alltmer som en riktig liten människa och det är härligt att se hur hon tar för sig. Hon pekar bestämt på det hon vill ha, hon funderar ut vilken lek hon vill leka och hon går själv och hämtar den bok hon vill att man ska läsa för henne. Och hon förstår banne mig allt man säger! Pratar gör hon konstant, men för det mesta på sitt eget vackra hemliga språk. Vissa ord ligger ganska nära vuxensvenskan, andra ligger lååångt ifrån, men vad hon menar är helt solklart:)

DÄÄÄ! (där!)
DÄÄÄ? (vad är det?)
TA-AA (tacktack)
MPA (lampa)
AO (vatten)
NEJ-NEJ-NEJ! (nej-nej-nej)
KOLL-KOLL (varsågod)
TITÄ (titta)
TI-UUU (tittut)

Vår älskade ETTÅRING!

För ett år sedan...


Salma på ettårsdagen den 10 februari

Jag skulle kunna upprepa hur många gånger som helst att det inte är kloookt hur fort tiden går - men just nu känns det extra overkligt. I lördags fyllde vår Salma ett år! Vår solstråle, vår stolthet, vårt livs allra bästa överraskning. Nu har hon varit hos oss ett helt år och ändå var det ju alldeles nyss som vi låg i sängen på BB och tittade nyfiket på varandra. Och trots att det känns som om hon alldeles nyligen gjorde entré i våra liv så känns det samtidigt som om hon alltid funnits. För hur är det möjligt att hon INTE funnits? Denna lilla fantastiska personlighet som tar sån självklar plats på jorden. Var fanns hon innan hon kom till just oss?


För ett år sedan blev vi en FAMILJ:)

Natten innan Salmas första födelsedag låg Helal och jag vakna och pratade minnen från förlossningen.

Jag: Minns du när jag väckte dig mitt i natten och sa att jag hade värkar?
Helal:Minns du hur vi gick fram och tillbaka i korridoren på Sös?
Jag:Minns du den där hemska sjukhusskjortan jag hade på mig? Och nätbyxorna?
Helal:Minns du alla miljoner väskor du tvingade mig att släpa med till BB? Som om vi skulle på långsemester? Nej förresten, inte ens DÅ har man så många väskor!
Jag:Minns du hennes första skrik?
Helal:Minns du hur hon sov på mitt bröst?
Jag:Minns du hennes ilskna blick?
Helal:Minns du hur otroligt liten hon var?

Ja, sådär höll vi på. Och så kastade vi ömma blickar på vårt sovande lilla underverk och suckade lyckligt:)

Älsklingsrätten Pannkakor på sängen:)

Tidigt på morgonen på Salmas ettårsdag tågade vi in i sovrummet med nystekt pannkaka på en bricka. Vi klappade, pussade och sjöng. Men dottern sov. Då buffade vi lite, och killade och sjöng lite högre. Men Salma sov som en söt liten sten (samma bebis som på natten vaknar bara man råkar andas en aning för högt. För att inte tala om hur klarvaken hon blir bara man tänker tanken att vända sig i sängen) Till sist gav vi upp och tågade ut igen. En kvart senare vaknade prinsessan och var på sitt allra soligaste humör. Hon smaskade i sig den nu kalla pannkakan och sen var det full fart ut till Björknäs där kalaset skulle hållas.



Tyvärr har Helals moster precis dött och just denna lördag skulle hela hans släkt samlas och ha klagodag, så han kunde inte vara med på kalaset. MEN det positiva med det var att jag fick chansen att klä min dotter i klänning och hårspänne:) Helal är ju stark förespråkare för coola unisexkläder och skulle inte uppskatta att se Salma "utspökad" i prickig kalasklänning och glittrande hårspänne. När katten är borta...hehe.


När jag nu fick chansen att vara riktigt tjejig drog jag till med en såhär prinsessigt rosa tårta också;)

Kalaset blev jättetrevligt trots att gästerna fick sitta på golvet och fika i vår ännu omöblerade nya lägenhet:) Förutom min familj så kom mina fyra barndomskompisar och det var jättekul för det var åratal sedan vi sist var samlade alla fem. Salma fick så mycket fina presenter och var så glad hela dagen! Tack till alla som kom och firade henne!


Pontus och Salma pillar på paketen...och Salma och Nadine försöker samsas om ballongen:)



Min kompis Tesse och Salmas kompis Nadine!






De yngsta leker:) Ehhh....ja.

Salma provåker sin nya häftiga bil!


Ballongerna var sjukt roliga!:)


Lilli kom med busiga sonen Pontus och Malin kom med mystiska bebin i magen:) Kuliga presenter hade de med sig också!


Hahaha, kolla den här underbara bilden!:)

Kvällen avslutades med god middag hos mamma och pappa, och så Melodifestivalen såklart! Sen åkte vi hem och Salma somnade på en kvarts sekund och sov 15 timmar på raken:)

På egna ben!:)

Den tredje februari sitter jag, Helal och Salma på vardagsrumsgolvet i vår nya lägenhet och planerar vår flytt. Solen strålar in över parkettgolvet där Salma kryper omkring. Plötsligt bara reser hon sig upp och går! Stapplande men bestämt, med de små armarna utsträckta framför sig och ett väldigt koncentrerat ansiktsuttryck. Jag bara gapar, Helal börjar skratta. Salma går fem steg, sen sätter hon sig på rumpan och ler ett stort stolt glittrande leende mot oss. Vi jublar och klappar händerna och hon reser sig och börjar gå mellan oss, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hon skrattar högt och går längre och längre - åtta steg, tio steg...när hon närmar sig våra utsträckta händer kastar hon sig framåt med ett lyckligt gurglande:) Ett underbart minne!

Senare på kvällen kommer hon fram till mig, sträcker upp armarna mot mig och säger "mamma mamma, hej!" hur tydligt som helst! Lycka! Det är första gången hon kallar mig mamma på riktigt och naturligtvis fäller jag ett par glädjetårar över detta, piplisa som man blivit:)

Nu är det promenader på egna små ben som gäller! Skruttgumman har redan börjat öva på att svänga och att kliva över trösklar, knepigt värre. Och plötsligt blev min lilla lilla bebis så stor, så stor...


Salma knatar skrattandes omkring i sin mormor och morfars kök

Salma goes bananas...

Salma har..ehh...ändrat personlighet de senaste dagarna, och efter att ha slitit mitt hår mer än lovligt så plockade jag fram min barnpsykologi-bok för att läsa om olika utvecklingsfaser. Och visst visar det sig att mitt lilla barn befinner sig mitt i den fruktade femtiotvåveckors-krisen! Denna kännetecknas av:

1. Barnet får häftiga raseriutbrott
2. Barnet vill göra ALLT själv
3. Barnet vill inte äta
4. Barnet får svårt att sova (mardrömmar)
5. Barnet vill inte byta blöja/gå på toa
6. Barnet vill vara konstant uppmärksammat och sysselsatt
7. Barnet klänger sig fast vid föräldrarnas kläder, kramas ovanligt hårt och vill bli buren

Japp, japp och japp. Bara att skriva under på varenda punkt och pusta ut över att Salma trots allt är helt normal. Hon HAR inte gått bananas. Exorcisten är därmed avbokad;)

Men ujuj, de där raseri-utbrotten är INTE att leka med! Ibland räcker det med att jag bara nämner att det kanske är dags att byta blöjan så rasar hon ihop på golvet med knutna nävar och ilsketårarna sprutandes. Påklädningarna är rena brottningsmatcherna och man får INTE mata henne. Gör man det så plockar hon noggrant ut varenda smula ur munnen och kastar på golvet. Och om jag, efter att ha läst "Rumpboken" 200 gånger försöker byta till en annan bok - ja då är katastrofen ett faktum. Håhåjaja. Jag kan ju inte låta bli att misstänka att hennes kurdiska dramatiska gener har ett finger med i spelet....

Men klänget är nog det värsta ändå. Hon bokstavligen klättrar uppför mina byxben och vart jag än tittar ser jag bara hennes uppsträckta små armar och ilskna blick. Älskade gullungen. Älskade älskade JOBBIGA gullungen. Men men...det gäller att andas långsamt in och ut, tänka "this too shall pass" och lyfta upp henne. Och på natten när hon kommer rullandes tätt tätt intill mig och slingrar sina mjuka bebisarmar runt min hals och suckar sådär belåtet mot mitt bröst...ja, då vill jag stanna tiden. Alltid.


Väl påbyltad i hemmastickad underbar tröja (made by Gunilla) och så mössa och halsduk anno 1982!


Eftersom Helal är så outsägligt tråkig och bara jobbar och jobbar och jobbar varenda helg så brukar jag hänga med La Familia ute i Björknäs då. Och nu i helgen var det ju dessutom både Let´s Dance OCH Melodifestivalen så då var det ju extra givet att kura i Granqvist-soffan:) men seriöst - vad ÄR det som har HÄNT med Melodifestivalen?! Visserligen var det ju åratal (decennier?) sedan den var bra, men nu känns den ju som en parodi på en parodi...eller nåt. Anna Book vidare till Globen? Say what liksom?


En som HAR musiken i blodet är däremot Salma! Så fort hon får tillfälle kravlar hon i väg mot pianot och strääääcker sig upp för att spela:)


Små små fingrar klinkar....


När övriga familjen får jordgubbs-grädd-bakelser får Salma ett torrt fullkornskex. Morfar sympatiäter med henne och allt är frid och fröjd:)


Bank bank bank...observera den gulliga grodställningen, men framförallt det lilla rynkade ögonbrynet. Djuuup koncentration....


Lek och bus med moster Elin!


Yo! Salma heter jag och är världens mest bedårande bebis!


Och så håller vi ju på att fnula och fixa med nya lägenheten! Här sätter Helal upp gardinstångsgrejerna (?) och Salma coachar.

Money, money, money...

Faktum: vi måste betala dubbla hyror i två månader. Snabb inflyttning i nya lägenheten och seg uppsägningstid på gamla lägenheten har orsakat denna ekonomiska katastrof. Och de senaste dagarna har jag bara gått omkring och varit SÅ irriterad över detta. Tiotusen. 10 000. TIOTUSEN. Som vi liksom betalar för absolut ingenting. Hur jag än vänder och vrider på det så är det mycket pengar i min värld. Pengar som jag gääärna hade köpt en ny soffa för istället. Eller skänkt till världsnaturfonden för all del. Men att bara kasta ut dem i tomma intet såhär - det suger.

Ja, det har riktigt gnagt i mig. Har fått en djup rynka på pannans vänstra sida som jag definitivt inte hade innan pengaplågan började riva i min kropp. Men idag kom Helal med sina stora händer och mörka ögon, satte sig mittemot mig i soffan och sa:

- Hanna, du får inte låta din glädje över flytten förstöras av förlusten av några tusenlappar. Det är bara pengar, inget mer. Vad betyder det egentligen, i det stora hela?

Jag känner verkligen hur en stor tyngd faller från mina axlar. Han har ju rätt. Vad betyder det i det stora hela? Ingenting! Ingenting alls!

- Pengar kommer och går. Säger han, rycker på axlarna och ler.
- Jaså, när kommer de då, egentligen? Jag tycker bara att de går hela tiden. Muttrar jag. Och vi skrattar.

Att lugna mig. Att säga precis det jag behöver höra i rätt ögonblick. Det är vad han är allra bäst på.

Om Pia, semlan och mixern.

I Söndags var Pia här på visit och förgyllde min kväll! Helal hade varit förutseende och underbar och köpt hem en hel låda vin till oss, men riktigt SÅ roligt får man ju inte ha med en bebis i huset;) Pia myllrade ur sig ett hav av ord, jag lutade mig tillbaka och njöt av att svepas in i hennes långa meningar och ivriga formuleringar. Sen åt vi laxpasta och hemmafixade semlor:)


Sett ur ett rent estetiskt perspektiv är detta en alldeles gräslig semla. Men den är god och den är min och den är gjord på mitt sätt! (med äppelmos istället för mandelmassa) Så det så!:)

ps: Vår mixer är plötsligt väldigt trasig. KAN det ha något att göra med att lilla Pia envisades med att mixa mandlar till förbannelse i den? Hm.

Seminariet i torsdags gick över all förväntan. Vilket kanske inte är så konstigt då mina förväntningar inför såna här spektakel alltid är fruktansvärt låga. Men det gick bra. Jag varken spydde av nervositet eller fick blackout. Najs! Kanske, kanske, kanske kan jag komma över min fobi för att prata inför folk. Jag tycker faktiskt att ALLA fobier och ångest-grejer och hang-ups man har för sig borde gå över när man närmar sig 25, annars slösas ju så mycket liv bort!

Helgen har varit lovely! Åkte ut till sol-snöiga Björknäs på fredagen och åt underbar middag, kollade på Let´s Dance (Go Tobbe Trollkarl go!) och halvslocknade i soffan med övriga fredags-slöa familjemedlemmar. Igår blev det många timmar ute i solskenet med Salma i pulkan. Vi promenerade till den lekplatsen där jag lekte allra mest när jag var liten, och så åkte vi pulka i backen där jag har åkt hundramiljoner gånger hela min barndom. Minns precis hur otroligt lång och brant och läskig den backen kändes då - och nu är den plötlsigt så liten och platt?! Lite deprimerande. Då är det skönt att ha med sig Salma och se på backen med hennes ögon - hon skrattade högt när vi svischade ned tillsammans:)

Innan vi återvände till Trångsund hann vi också med att träffa min kompis Therese och Salmas lilla kompis Nadine. De åkte pulka sida vid sida, petade lite på varandra, och blev osams över en leksaks-sköldpadda. Så gulliga var de när de satt mitt emot varandra med rynkade ögonbryn och drog i sköldpaddan från varsitt håll!:)

Nu sover Salma så sött och breder ut sig något förfärligt mitt i vår dubbelsäng. Hur kan man vara så liten och ta så mycket plats?! Själv sitter jag här och saknar Helal som glider omkring i sin buss nånstans därute i natten. Ibland ser jag honom åka förbi utanför köksfönstret, och han tittar alltid upp mot mig. På önskelistan: en hel lång helg tillsammans alla tre! Men det lär dröja... Imorgon kommer Pia hit på middag! Wiiiiii! Det var SÅ längesen!