På egna ben!:)

Den tredje februari sitter jag, Helal och Salma på vardagsrumsgolvet i vår nya lägenhet och planerar vår flytt. Solen strålar in över parkettgolvet där Salma kryper omkring. Plötsligt bara reser hon sig upp och går! Stapplande men bestämt, med de små armarna utsträckta framför sig och ett väldigt koncentrerat ansiktsuttryck. Jag bara gapar, Helal börjar skratta. Salma går fem steg, sen sätter hon sig på rumpan och ler ett stort stolt glittrande leende mot oss. Vi jublar och klappar händerna och hon reser sig och börjar gå mellan oss, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hon skrattar högt och går längre och längre - åtta steg, tio steg...när hon närmar sig våra utsträckta händer kastar hon sig framåt med ett lyckligt gurglande:) Ett underbart minne!

Senare på kvällen kommer hon fram till mig, sträcker upp armarna mot mig och säger "mamma mamma, hej!" hur tydligt som helst! Lycka! Det är första gången hon kallar mig mamma på riktigt och naturligtvis fäller jag ett par glädjetårar över detta, piplisa som man blivit:)

Nu är det promenader på egna små ben som gäller! Skruttgumman har redan börjat öva på att svänga och att kliva över trösklar, knepigt värre. Och plötsligt blev min lilla lilla bebis så stor, så stor...


Salma knatar skrattandes omkring i sin mormor och morfars kök