Faktum: vi måste betala dubbla hyror i två månader. Snabb inflyttning i nya lägenheten och seg uppsägningstid på gamla lägenheten har orsakat denna ekonomiska katastrof. Och de senaste dagarna har jag bara gått omkring och varit SÅ irriterad över detta. Tiotusen. 10 000. TIOTUSEN. Som vi liksom betalar för absolut ingenting. Hur jag än vänder och vrider på det så är det mycket pengar i min värld. Pengar som jag gääärna hade köpt en ny soffa för istället. Eller skänkt till världsnaturfonden för all del. Men att bara kasta ut dem i tomma intet såhär - det suger.
Ja, det har riktigt gnagt i mig. Har fått en djup rynka på pannans vänstra sida som jag definitivt inte hade innan pengaplågan började riva i min kropp. Men idag kom Helal med sina stora händer och mörka ögon, satte sig mittemot mig i soffan och sa:
- Hanna, du får inte låta din glädje över flytten förstöras av förlusten av några tusenlappar. Det är bara pengar, inget mer. Vad betyder det egentligen, i det stora hela?
Jag känner verkligen hur en stor tyngd faller från mina axlar. Han har ju rätt. Vad betyder det i det stora hela? Ingenting! Ingenting alls!
- Pengar kommer och går. Säger han, rycker på axlarna och ler.
- Jaså, när kommer de då, egentligen? Jag tycker bara att de går hela tiden. Muttrar jag. Och vi skrattar.
Att lugna mig. Att säga precis det jag behöver höra i rätt ögonblick. Det är vad han är allra bäst på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar