En Riktig Stockholmare...

är jag INTE. Det står helt klart för mig varje gång jag tvingas in i tumultet vid t-centralen. Vilket tyvärr händer i stort sett varje dag då jag pendlar till skolan. Det är bara att konstatera att det ligger något bonnigt i min mentalitet som gör att jag inte kan bete mig som Riktiga Stockholmare beter sig. Inte för att det är något att sörja över - tvärtom! Som den outsider jag är så betraktar jag nyfiket allt som pågår omkring mig, alla hemliga koder, tysta regler...SPELET. Det pågår säkert överallt hela tiden, men i samma stund som tunnelbanan gnisslande rullar in vid centralen är det som om allting förstärks, där råder en värld där alla stockholmsattityder står i sitt esse. Folk är galna kort sagt.

En Riktig Stockholmare bär ett budskap som lyser genom ögonen. Budskapet råder som följer:
"Jag är stockholmare och jag har alltid bråttom. Även om det är en ledig lördag och jag bara ska fika med mina kompisar så har jag BRÅTTOM"

Eftersom alla Riktiga Stockholmare sätter värdet av att ha bråttom lika högt så förstår de varandra synnerligen väl och har gemensamt men helt ordlöst satt upp vissa förhållningsregler för att livet på språng ska kunna förlöpa utan minsta avbrott eller störning. Reglernas regel, the big number one, är att alltid alltid alltid stå på höger sida i rulltrappan. Den stackars saten som begår synden att en solig tisdag stå på vänster sida får endast på nåder leva vidare, men stämplas för all evig framtid som minst ett av dessa:

1. Efterbliven
2. Alkoholist
3. Narkoman
4. Psykopat
5. Lantis

En vacker dag då jag känner mig motiverad att faktiskt sätta mitt liv på spel tänker jag genomföra en empirisk undersökning i rulltrappan på centralen genom att åka upp och ned en hel dag - på vänster sida. En vild gissning såhär på förhand är att jag i kanske 0.4 % av fallen kommer bli verbalt ombedd att flytta på mig - troligtvis av en lantis som inte har förstått att man inte pratar med andra människor i stockholm. I 70 % av fallen kommer jag bli brutalt undanknuffad samt få onda ögat kastat på mig med all tänkbar kraft. I 3 % av fallen kommer jag bli mördad. Troligtvis ihjälstucken av stilettklack i ryggpartiet. Övriga utfall tål att spekuleras kring, men Riktiga Stockholmare kan nog vara mer spontant ondskefulla än jag ens kan ana, så I rest my case.

Regel nummer två är att alltid alltid alltid hålla sig ur vägen då de Riktiga Stockholmarna tar sats och ska SPRINGA av tunnelbanan. Gör man det inte, ja då har stockholmare 1 och stockholmare 2 ett fullt legitimt skäl att ordlöst samarbeta och förena sina axlar och så smärtsamt som möjligt gemensamt knuffa undan regelbrytaren.

Regel nummer tre är att aldrig aldrig aldrig titta på en Riktig Stockholmare. Eller på en Riktig Stockholmares skor för den delen. Studerar man hundra Riktiga Stockholmare på en smockfull tunnelbana så imponeras man över att var och en lyckats hitta en alldeles egen liten punkt att stirra på som inte innehåller någonting alls. Skulle man av misstag råka få ögonkontakt med en Riktig Stockholmare så är man:

1. Sexualbrottsling
2. Rymling från den slutna psykvården
3. Alkoholist
3. Narkoman
4. Efterbliven

Får man den vilda idéen att åka hiss i t-centralen, och en Riktig Stockholmare kliver på så gäller icke-ögonkontaktsregeln mer än någonsin. Dessutom bör man, för att verkligen demonstrera sitt totala ointresse för den andra personen, sysselsätta sig med en av följande aktiviteter under färden:

1. Noggrant läsa skylten med anvisningar för hissens kapacitet och regler för maxvikt. För att slå ihjäl ytterligare några vedervärdiga sekunder kan man räkna ut hur mycket varje person får väga ifall hissens maxkapacitet är 900 kilo och hissen rymmer 12 personer. Exempelvis.

2. Ta upp nyckelknippan till hemmet, kontoret och garaget och sortera om ordningen.

3. sms:a

Förutom att observera den stora massan av Riktiga Stockholmare har jag även det oerhörda nöjet att studera en specifik Riktig Stockholmare på nära håll. Min bästaste vän P. Risken finns att man låter sig luras av hennes ringa format och underskattar hennes förmågor. Men jag kan, som observant på första parkett, meddela att denna lilla människa har den svartaste blicken och de vassaste armbågarna av alla Riktiga Stockholmare jag hittills mött. Att vi är vänner är nästan en motsägelse i sig - men en underbar sådan!:)