Nä alltså. Ungen sover inte. Han bara äter. Och äter. Och de där berömda hormonerna som man är alldeles hög på första tiden och som gör så att man orkar - de har alldeles svikit mig nu. Fan vad mördande trött jag är hela tiden.
Förutom att vara sur och tankspridd har jag även börjat tappa ord tack vare denna sömnbrist de luxe. "Ehh..kan du ge mig den där...saken...som står bredvid den där...ehhh grejen...där till höger, nej vänster, nej höger" säger jag och Helal undrar vem av oss som egentligen är invandrare.
Förkyld är jag också. Och bebis. Host och snörvel och mjölkbuffé natten lång tjohej!
Nu färdigklagat. Eller nej. Glömde ju hösten. Som kom brutalt tidigt långt innan jag hunnit tanka en vettig mängd solljus. Och snart är det vinter. Burr. Skulle jag få sova så skulle jag vrida mig i svettiga mardrömmar om de tvångspåklädningar som väntar. Flippad tvååring på hallmattan, slaskig overall, jakten på de försvunna vantarna.
Nä, om man skulle ta och lägga sig *dårhusskratt* Öppna buffén, så att säga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar