Bra där Uffe...

Var jag trött imorse eller? Rullade ur sängen, hasade in i badrummet och rollade på deo under armarna. Fast utanpå tröjan. Fick ett litet skrattanfall. Kutade till dagis med Salma och vidare därifrån till Vivo. Får nästa skrattanfall på mejeriavdelningen när jag ser att jag glider omkring med de blåa plastskydden från dagis på skorna. Jaja.

Gjorde misstaget att bläddra lite i nya numret av Mama. Intervjun med Ulf Ekberg var helt klart mer än vad min trötta hjärna orkade hantera. Vilken jävla dåre han är. Inte för att jag någonsin trott att han tillhör begåvningsreserven här i världen, men detta var ju bara för mycket. Snubben har alltså fått tre fina barn som bor med sin mamma här i Stockholm medans Uffe lever sitt balla trendliv ute i vida världen. Han har så sjukt mycket pengar - mer än han någonsin kan göra av med. Han kan välja precis hur han vill leva - och så väljer han att skita i sina tre små barn. Såhär säger Uffe:

"Min son Viggo ringer och gråter, frågar om jag inte älskar honom längre, varför jag inte kommer hem" Helt oberört säger han det. Totalt obesvärat sitter han och bräker ur sig detta. Och jag läser och undrar när han egentligen ska kläcka ur sig att han skämtar. Men icke. " De vänjer sig" säger Uffe.

Blir så arg. Tänker på alla som kämpar för att få livet att gå ihop, som stressar och sliter för att överhuvudtaget hinna se sina barn. Alla ensamstående. Ja, alla vi vanliga som gnetar och snålar med föräldradagarna för att de ska räcka sålänge som möjligt. De som längtar och längtar efter att få barn. Och så Uffe som är snuskigt rik och skulle kunna ge sina barn hur mycket tid som helst, resa jorden runt med dem, bara luta sig tillbaka och uppleva dem. Men istället väljer han bort dem med en axelryckning. Med en jävla hö-hö-attityd. Hela deras barndom. Hu, jag mår illa.

Nu kakbak. Då blir jag glad igen. Sen gonatt.