För en vecka sedan ramlade Salma på rivig asfalt och fick sitt allra första skrubbsår på lilla knät. Just då brydde hon sig inte anmärkningsvärt om sin olycka, men veckan som följde blev en lång orgie i sår-uppvisning. Varje morgon blir jag väckt av att dotter trycker upp knät i mitt ansikte, pekar ut det olycksdrabbade området och skriker DÄÄÄ!!! med dramatisk stämma.Då är det meningen att mamman ska lägga huvudet på sned och oja: "nejmen NEJ, har det kommit BLOD på lilla benet, stackars STACKARS lilla Salma!" Då nickar Salma allvarligt och sedan ska vi tillsammans sitta och titta sorgset på såret en lång lång stund. Denna procedur upprepas varannan timme under dotters vakna tid.
Igår när Salma vaknade började hon som vanligt rulla upp pyjamasbyxbenet för att visa såret. Men hon kavlade upp fel byxben och hittade inget sår. Jag vaknade denna morgon av ett förtvivlat tjut och hittade dottern i psykbryt-hög mitt på golvet. Till slut lyckades jag visa henne att såret visst fanns kvar i allra högsta grad på vänsterbenet och dagen var räddad.
Nu börjar såret dock tyna bort och jag är allvarligt oroad över hur Salma ska tackla denna enorma förlust?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar