Päls eller inte päls?

Ja, det är frågan. Varje jäkla år. Jag avskyr alla former av hårborttagning, det är ett fruktansvärt slöseri av min dyrbara tid och jag känner mig som ett idiotiskt Barbie-offer varje gång jag går på stan med släta ben som skriker "hejhej, här kommer ännu ett indoktrinerat offer som anpassat sig". Blä! Jag vill inte vara sådan. Jag vill känna mig fri att låta en redig ryamatta frodas över min kropp utan att tänka på vad andra tycker är snyggt eller inte. Och jag vill framförallt bli av med min egen åsikt om att det är så snyggt med hårfri kropp. För tyvärr tycker jag att det ÄR...ja, lite fint och kvinnligt och sådär.

Hursomhelst. Varje år utspelar sig en hård kamp mellan mina olika viljor där den ena viljan skriker päls! och den andra skriker neeej, inte päls! Tyvärr vinner oftast den senare. Och så står jag där och svär för mig själv i badkaret och mina vrål då jag drar bort vaxremsorna hörs ungefär bort till Sundbyberg. Jobbigt, kletigt, smärtsamt och dödstrist. För att inte tala om hur mördande tråkigt det är att raka benen! Dessutom har mina ben en specialfunktion som gör att när jag är klar med rakningen av ben nummer två så har håret på ben nummer ett redan hunnit växa ut igen. I sin fulla längd.

Och förresten är detta ännu ett moment som jag inte fattar hur folk hinner med? Har andra människor verkligen inte några kastruller som står och småbrinner på plattorna? Ingen tvättmaskin som får fnatt och sprutar vatten vilt omkring sig? Inget barn som hänger över badkarskanten och vrålar mammamammamammamaMMMAAAAA? Inga hotande katastrofer någonstans? Alls? Eller är detta något man ska pyssla med på natten då avkomman sover och man äntligen får slänga sig på divanen med en spännande bok? Låter inte lockande.

Nästa sommar gör jag uppror! Nu är det bestämt. Får ni syn på en svartlurvig hårboll sommaren 2008 så räds icke - det är bara jag i min nya skepnad.

Som sagt...päls eller inte päls...det ÄR frågan.