Vilda Baciller

Idag lyckades jag äntligen dra en fullt logisk slutsats angående det faktum att jag nuförtiden är ständigt småsjuk. Det är Stockholms fel. Och stockholmarnas. På den gamla goda tiden då jag inte gick i skolan och slapp befatta mig så väldans mycket med stockholms lokaltrafik och trängseln på t-centralen var jag frisk som en nötkärna. I samma sekund jag började pendla infann sig den kroniska förkylningen. Se där!

För visst är det så att människorna som dagligen rör sig i Hufvudstaden är sjuka. Jämt. Den genomsnittliga stockholmaren som färdas längs med gröna linjen har konstant feberblank hud och täppt näsa. Och mellan dessa febriga, hostande, snörvlande invånare står jag inklämd som en liten offer-sill i en fullpackad tunnelbanevagn måndag till fredag. Inte undra på då.

Denna insikt har lett till att min slumrande bacillskräck vaknat till liv med besked. Kort historik: Vid elvaårsåldern utvecklade jag en seriös bacillskräck som nådde sin topp under högstadietiden då jag täckte över varje vattenglas med servetter för att hindra omkringflygande bakterier från att landa i min måltidsdryck. Bacillskräcken utrotades inte förräns år 2004 då jag och P backpackade i en radda länder och jag tvingades förlika mig med att äta den mest suspekta mat tillverkad på det mest kontroversiella vis. Jag fick stå ut med att sila maskar ur mitt dricksvatten och gå med otvättat hår i veckor (eller var det månader?) Efter denna utflykt var jag nästan överdrivet botad och hade gladeligen kunnat slicka på en ledstång i slussen.

Men nu känner jag alltså hur bacillhysterin sluter sina klor om mig igen. På tunnelbanan försöker jag desperat hålla balansen utan att hålla i mig i något äckligt handtag, och ska jag åka hiss så trycker jag på knappen med en millimeterstor yta av min vänstra knoge. Helst av allt skulle jag vilja bära plasthandskar och munskydd, men det lär väl snarast bli betraktat som en pervers böjelse och jag vill ju gärna inte attrahera fler psychon än vanligt på min väg till skolan.

Annars älskar jag lokaltrafiken. Skulle tycka att det var dödligt trist att åka bil till plugget. Att studera folk är ett oerhört njutningsfullt tidsfördriv. Men jag föredrar dem som inte hostar och slemmar och har sig.

På tal om blä. Bebisar är banne mig inte några fan av hygien. Minns tydligt den dagen då Salma krupit iväg till toaletten, grabbat tag i toaborsten och var tre millimeter ifrån att ta sig ett smakprov då jag genom att utföra ett sanslöst stunthopp tvärs genom hallen lyckades hindra katastrofen.

Häromdagen fick jag mig också en släng av ren och skär skräck. Salma hade badat och satt naken och filurade för sig själv. När jag tittade till henne ser jag att hon har brunt kladd i HELA ansiktet. Jag svär att min hjärtaktivitet upphörde i minst fyra sekunder medans min chockskadade hjärna försökte bearbeta det faktum att min dotter med största sannolikhet just käkat bajs. Jag kan omöjligt beskriva lättnaden jag kände då jag upptäckte geisha-förpackningen och den halvätna chokladkakan på golvet bredvid henne *phuuu*

Nä usch och tvi vad sjuk jag är *host och snörvel* Det blir två Ipren till middag.