...på mycket, mycket länge. Helal och jag var lediga i flera timmar. Samtidigt! Kändes nästan overkligt när vi klev ut i vårsolen tillsammans för att ta en promenad. Prata med varandra. Hålla handen. Salma andades in den härliga vårluften i ett sånt där underbart djupt bebis-andetag, slängde sig på rygg i vagnen med armarna bakom huvudet och somnade direkt.
Vi strosade runt i Björknäs, tittade på skolan där jag gick när jag var liten och där Salma förhoppningsvis kommer att gå när hon blir lite större. Stannade och köpte vårens första glass, jag fick ett litet glädjefnatt när jag upptäckte Top Hat på glass-menyn - har inte ätit den på sisådär 15 år - åh vilken nostalgi! Gick till en fantastisk utsiktsplats uppe på ett berg och satt där länge länge och lutade oss mot varandra. Beundrade solglittret över Skurusundet och båtarna som skvalpade förbi långt därnere.
Salma sov i flera timmar och vaknade med ett leende. Tultade försiktigt över stock och sten med sina ytte-pytte-skor och fick sin allra första bula i pannan då hon ramlade på lilla huvudet. Men så ska det ju vara.
När vi kom hem sent på eftermiddagen knölade vi ned oss i en hög i sängen och gosade. Vuxenarmar och bebisben i en salig röra, blöta pussar från pussig ettåring och en och annan från pussig sambo:) Ljuvligt!
Ja, sen var ju Helal tvungen att gå till jobbet. Underbart är kort *snyfta*, men nu har jag tankat energi tills veckan som kommer...eller året;) Hade vi bara ägt ett våffeljärn så hade denna dag fått en tia i betyg. Eller äsch, den får en tia iallafall!:)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar