Bästa presenten!

Idag fyller jag 25, och bebbs grattar genom att äntligen sparka ordentligt därinne. Faktiskt så ordentligt att Helal kunde känna det med handen på min mage. Lycka!:)

Rapport från pip-land

Alltså - jag hoppas verkligen att det är vetenskapligt belagt att man blir en piplisa när man är på tjocken. Annars vet jag inte vad jag ska skylla de senaste dagarnas (och framförallt dagens) niagarafall på.

Vaknade med hemsk huvudvärk imorse och började grina redan efter tio minuter för att jag verkligen inte har tid att ha huvudvärk dagen innan min födelsedag och för att jag tycker att någon högre makt borde förstå detta och stå på min sida. Till sist tog jag två alvedon vilket resulterade i ytterligare en gråtattack när jag kom på att detta säkert gjort bebisen gravt missbildad.

Åkte till Konsum för att handla men fick en yrselattack och var tvungen att sitta på en bänk med huvudet mellan knäna. En snäll kille från Spelbutiken kom och klappade mig lite på axeln, sa att jag var alldeles vit i ansiktet och gav mig en festis alldeles gratis. Då var jag givetvis tvungen att fälla några tårar dels för att det var så synd om mig och dels för att killen var så himla snäll.

När jag kommer hem är jag försenad och Helal står och trampar ilsket i hallen, rädd att komma försent till jobbet. Jag förklarar att jag mått dåligt och istället för några tröstande ord får jag ett muttrande "jamen du kunde väl ha tagit med dig mobilen då!" till svar. Totalt gråt-break-down självklart och Helal får massivt dåligt samvete och kommer definitivt försent för att han måste stanna och krama piplisan.

Brände en plåt kakor i ugnen. Buhu buhu.

Såg ett tv-program om cancer. Buhu buhu.

Kände mig elak när jag tvångs-tvättade Salmas hår. Buhu buhu.

Fick höra att syrrorna inte kan stanna så värst länge på kalaset imorgon. Buhu buhu.

Gud, vad jag längtar efter att denna dag ska ta slut! En tårta kvar att fixa bara. Och en maskin tvätt att hänga. Sen ska denna hormon-bomb dra täcket över huvudet.

ps (ej för känsliga dock) :

glasbiten i foten är borta! Hurdå? Jo, mitt i natten fick Hanna nog när foten höll på att sprängas. Hon stampade ut i köket, tog en kniv och skar upp ett ordentligt jack (fräscht va?) Ut kom blod, var och slutligen världens envisaste glasbit. Slutet gott allting gott.

Hett tips till småbarnsföräldrar!

Jag säger bara LERA!

Gjorde det briljanta inköpet idag och har blivit totalt ignorerad av dotter sedan dess. Vilket faktiskt kan ha sina fördelar när man har mycket att göra. Och det har man ju.

Nu har ungen pysslat med leran i en timme och tio minuter. Hon småsjunger för sig själv, har ett lätt drogat ansiktsuttryck och de små fingrarna knådar febrilt. Jag har hunnit göra fiskgratäng, hänga en maskin tvätt och sortera om i köksskåpen utan att ett endaste litet uttråkat pip kommit över mitt lilla barns läppar. Succé för alla inblandade:)

Min förutseende dotter

- Ska vi gå och bada Salma? föreslår jag glatt med planen att få ungens smutsiga hår tvättat
- JAA!!!! ropar Salma förtjust och börjar trippa iväg mot badrummet.

Halvvägs framme tvärstannar hon, snurrar runt och spänner ögonen i mig.

-INTE tätta håjet! säger hon med sin mest bestämda röst.

Smarta unge. Vart ska detta sluta? Misstänker att jag ligger taskigt till om jag inte ens kan lura en 20-månaders-plutt...

Lektältet

Förra helgen införskaffades ett lektält till Salma från IKEA. Och det har minst sagt varit mycket poppis sedan dess. På kvällarna tar Salmis sin älskade Budi och en Max-bok under armen och kryper in i tältet. Sitter där och myser och bläddrar länge, länge men sticker ut huvudet lite då och då för att kolla att föräldrarna saknar henne riktigt ordentligt därutanför:)

Personligen drar jag mig en aning för att försöka baxa in min smäckra lekamen i det något begränsade utrymmet;) Istället får jag vara den som bekymrat letar och ropar när både pappan och dottern plötsligt"försvinner"....

Nämen där är ni ju! Surprise surprise för niohundrafjärde gången - för detta är ju givetvis en lek som enligt Salma ska lekas precis_hur_länge_som_helst. Okej då, jag tycker väl också att det är rätt kul...:)

It´s alive!:)

Idag har jag hört bebbs lilla hjärta slå! Det där härliga swisch-swisch-swisch-ljudet gjorde mig helt jublande lycklig för naturligtvis hade jag hispat upp mig och förväntade mig det absolut värsta.

Nu kan jag andas ut och vänta lite mer tålmodigt på de första sparkarna. Salma var ju helt tokig vid den här tiden när jag väntade henne, snurrade och kickade och boxades dygnet runt. Kanske är denna bebbe lite mer lik mig till sättet? Lite ehh lugnare? (läs latare) :)

Nu blir det snabb-städ och sen ska jag hämta Salmiakki från dagis. Måste komma på nånting gott till middag ikväll *skrik* och sen ska jag softa på divanen och inte röra mig ur fläcken förräns det är dags att stappla iväg till sängen. Over and out. Och Trevlig Helg!

Trist var det här.

Ja, det är ju så ibland. Just nu mer än vanligt. Trist och tråkigt. Mörkt och kallt. För mycket att göra och för lite tid. Inga rolighets-moment att se fram emot under dagen - överhuvudtaget. När väckarklockan ringer på morgonen är min enda tanke: "jaha, nu är det 17 timmar kvar tills jag får gå och lägga mig igen." Blä var ordet.

Helal är inne på tredje veckan av krasslighet och är därmed lagom kul att umgås med. Stackars dotter hostar sig igenom nätterna och mamman ligger vaken och förväntar sig ett andningsuppehåll närsomhelst. Hela dagarna sitter jag i tråkiga skolan och läser forskningsmetodik som måste vara det tråkigaste jag någonsin läst. Och kvällarna - ja de handlar ju enbart om disk och städ och den förbannade matlagningen där jag tappat all fantasi. Snart blir det blodpudding till frukost, lunch och middag hos den lilla familjen på trädgårdsvägen, för min inspiration ligger på frys-nivå.

Tänk om man bara kunde få sparken från sitt liv en liten stund och få två mille att röja loss med? Inte mig emot.

Kalendern är fullsmockad med måsten och borden och obs-sista-inlämnings-dag. Jag är allergisk mot sådant. Ja, jag får faktiskt lite panik när livet känns tråkigt och meningslöst. Är det såhär det ska vara? tänker jag när jag springer till bussen med glasbiten (jajjamen) pickande i foten. Är det såhär det ska vara? tänker jag när jag lämnar på dagis bara för att åka till en skittråkig föreläsning när jag mycket hellre vill vara med Salma. Är det såhär det ska vara? tänker jag när jag skriver listor över hur jag överhuvudtaget ska få veckan att gå ihop med Salmas dagis, Helals jobb och mitt pluggande. Är det såhär det ska vara? tänker jag när jag inser att nej, det skulle inte gå ihop ifall inte mamma och pappa ställde upp och barnvaktade Salma de mest kaosartade dagarna.

För jag tycker verkligen att livet borde kunna fungera utan minutiös planering och späckade scheman. Bara flyta på någorlunda lugnt och fint med något litet trevligt inslag av roligheter här och där.

Jag får lust att ta ett stort fett banklån, packa ihop min lilla familj och dra iväg på en sista-minuten-resa på obestämd tid. Skita i skolan. Skita i icas veckoerbjudande. Skita i tvätten som möglar i tvättmaskinen. Skita i torsdags-städ och strump-rullning.

Det kryper i mig på samma sätt som jag minns att det kröp i mig när jag var liten och hade tråkigt. Fast den sortens tråkighet man upplevde då skulle man ju jubla över idag. Ett överskott av tid helt enkelt. Tid att använda till precis vadsomhelst! Att ha vuxentråkigt innebär att ha ett minimum av tid och ett maximum av trista saker att utföra på den tiden. Tråkigt på riktigt alltså. Och vad gjorde man när man hade tråkigt som barn? Jo, man satte sig demonstrativt på golvet och gastade "maaammaa, paaapppaa jag har trååååkigt" och vips så serverades det en massa roliga förslag.

Vad gör man när man är snart 25 och har tråkigt?

ps: såklart jag veeet att det är ett i-lands-lyxproblem utan dess like och yadda yadda - men jag_bryr_mig_inte. Det är synd om Hanna. Punkt.

Att göra en Hanna

Igår kastade dotter ett stort glas i parkettgolvet. Tusen bitar såklart. Helal dammsög. Inte tillräckligt visade det sig, för en stund senare trampar jag på en kvarglömd glasbit som riktigt borrar sig in i foten. Jämrande och svärande stapplar jag iväg till badrummet och ägnar sisådär två timmar åt att pilla ut skärvan.

Så sprätter glasbiten ut på golvet nånstans - och vad gör Hanna?

Alternativ 1: letar först av allt upp glasbiten på golvet och slänger den
Alternativ 2: skriker "tjoho!" och hoppar runt på badrumsgolvet och trampar på samma glasbit igen.

Jo jo, så är det att göra en Hanna. Varför varför kan jag inte tänka ens en sekund framåt i tiden? Nu sitter glasbiten alltså där för andra gången, och kommer definitivt inte ut. Förutom en bultande smärtande fot har jag även grym foglossning. Bye bye kvinnliga moves - hej robotwalk! Sakta sakta hasar jag fram, stel som en pinne med ena foten släpandes efter mig. Kort sagt i högform för att fylla 25.

Oh well. Helgen måste ju bli bra trots allt. Ikväll familjemys och IDOL på tv. Imorgon kanske ett IKEA-besök. På söndag Underbarabarn-mässan och sen bio med Pia på kvällen. Och glasbiten lär väl stötas ut av kroppen så småningom. Bara att hålla tummarna för att det sker innan jag hunnit få en livsfarlig infektion och tvingats amputera foteländet.

Trevlig helg!

Men hallå?

Nu sitter jag här i mitten av vecka 16 och nojjan börjar så sakteliga få sitt grepp om mig. Varför känner jag inga sparkar?! När jag väntade Salma kände jag det första fladdret i vecka 14, och tydliga små buffar i vecka 15. Åh nej Å nej - är det något som är fel?

Tycker inte att magen växer sådär värst mycket heller. Det enda som påminner mig om att jag överhuvudtaget är gravid är morgonillamåendet och foglossningen. Annars nada.

Buhu. Kotten - ge mig ett livstecken nu! /Mama

Salma pratar om Salma

Ja, nu har sötungen börjat prata om sig själv i tredje person:) Dessvärre har hon stora problem med bokstaven L, så det låter ungefär Saaj-ma när hon presenterar sig. Ljuvligt gulligt hursomhelst.

För övrigt bara sprutar det ord ur henne nu. Det var veckan innan dagisinskolningen som det hemliga språket plötsligt övergick i fullt begripligt vuxenprat och nu snackas det nonstop från morgon till kväll. Trevande börjar hon stapla upp både tre och fyraordsmeningar och så lyser hon som en sol när hon får ur sig ett budskap precis som hon vill ha det. "Komma mamma sitta dää" sa hon igår och pekade på en stol. " Pappa åka bil brum!" säger hon när Helal åker till jobbet. Rätt avancerat va? Mamma-stoltheten jäser.

Och varje kväll innan hon ska sova ligger hon i mörkret och rabblar halvt viskande upp namnen på alla hon känner. "mamma, pappa, Ia, Luna, Joolja, Ellln, mojmoj, fafa, Budi, Gunijja, Pia, nalle..." sen suckar hon nöjt och somnar. Jag blir alltid lite rörd, för det är som om hon vill avsluta dagen med att påminna sig själv om alla hon tycker om och som tycker om henne. Söta lilla.

En av alla tusen roliga saker Salma gör: när något står i vägen för henne spänner hon ögonen i objektet och ryter "akta!". Så står hon där och väntar på att stolen eller matbordet eller soffan ska flytta på sig, haha!

Helal funderar

Trött och sur kommer jag hem efter en jobbig skoldag, slänger på en 5-minuters-ansiktsmask och sätter mig i duschen och pustar ut.

En stund senare får Helal syn på den tomma ansiktsmask-förpackningen.

helal: har du haft en sån här...eh..mask?

jag: ja. jätteskönt.

*Helal tittar länge och skeptiskt på förpackningen*

helal: är det inte jobbigt att ha jordgubbar och en massa blad på ögonen?

*hahahaha*

Jag skrattade så mycket att både tröttheten, surheten och en del av foglossningen bestämt försvann:)

Tjejlunch

Idag bar det av hela vägen ut till Ingarö för att hälsa på hos födelsedagsbarnet Linnéa! Himla trevligt var det - det är ju inte så ofta man ses nuförtiden.
Nyblivna 25-åringen! Ser ni hur föråldrad och sliten hon ser ut? Tur att det är hela två veckor kvar innan jag går samma öde till mötes;)

Malin och hennes mini-me Tilda:)

Tjejerna mumsar pastasallad...

och ungarna Pontus och Salma avnjuter korv med bröd. Söta minimänniskor!

Tårta någon? Förresten - jag läste precis en smärtsam artikel där det påstods att de extra kalorier en gravid kvinna behöver uppgår till en pyttig extra smörgås om dagen. Hum, jag tror jag håller fast vid det gamla hederliga uttrycket "äta för två":D

Myslördag

Ni har väl alla sett reklamen där den snoriga mannen klagar: "ni tjejer snackar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld"

Ja, det stämmer in rätt så bra på mannen här i huset. Visserligen medger han aldrig att han faktiskt är sjuk, men såfort han blir det minsta krasslig så är det som om ett moln av gnäll sänker sig över vår lilla lägenhet. En konversation med älsklingen låter då ungefär såhär:

Jag: gomorron!

Helal: gnäll gnäll gnäll

Jag: oookej. Vad ska vi hitta på denna lediga lördag då?

Helal: gnäll gnäll gnäll

Jag: då drar jag och Salma in till stan då. Krya på dig!

Helal: gnäll.

Mama-dotra-dagen på stan blev iallafall helt underbar. Mamman shoppade ansiktsmask, dottern shoppade mini-ryggsäck och nya hårspännen. Sen lekte vi på Barnens Rum på Kulturhuset tills vi var vrålhungriga och då gick vi och lunchade på restaurang! Och när vi sitter där mittemot varandra på varsin vuxenstol och Salma äter så fint med sina små bestick och bubblar ur sig ivriga ord mellan tuggorna, så slås jag av hur stor hon har blivit. Hon är faktiskt ingen bebis längre, utan min alldeles fantastiska stora tjej!

När vi kommer hem vill Salma genast ha nya ryggsäcken på ryggen och alla nya hårspännen i håret. Så spatserar hon omkring och åmar sig och vill höra gång på gång hur jättefin hon är:) Och just när hon tror att kvällen inte kan bli bättre så dyker mormor, morfar och moster Elvira upp och busar ända fram till sovdags. Lyckliga unge.

När tänderna är borstade dansar vi tryckare till en Katie Melua-sång som vi båda blir härligt sömniga av. Pluttan somnar i min famn och jag bäddar ner henne bredvid Budi och viskar godnatt.

Woops!

På ett ytterst klantigt morgontrött vis tappar jag en hel skål youghurt på min nytvättade kjol.

"Jävlar!" säger mamman.

"Jäääälar!" upprepar dottern med eftertryck.

Måste_sluta_svära_nu.

Hej Budi!

Här är han. Salmas bästa kompis! En urcharmig utlänning som kommit hela vägen från Argentina som present från Pia och hamnat i Salmas ömma vård på Trädgårdsvägen:)
Budi heter han och lever sannerligen ett trevligt liv här där han blir ompysslad dygnet runt. Budi ska äta, Budi ska sova, Budi ska bajsa och Budi ska tvättas. Budi ska, kort sagt, göra precis allt som Salma gör. Det Budi inte gör, det gör inte Salma heller.

"Titta Budi!" säger Salma och pekar på tv:n om det är något intressant att se. "Schhh Budi!" säger Salma när det är dags för Budi att sova och "Tyst Budi!" ryter hon strängt när hon tycker att han väsnas för mycket:) Imorse ägnade Salma en hel timme åt att mata Budi med clementiner, och nu ska han ut på gården och gungas.

Ibland kväver jag en suck när Salma kräver att Budi ska ha en egen stol att sitta på vid middagsbordet. För att inte tala om vilken vild diskussion som uppstod då jag skulle förklara för Salma att Budi inte är något vattendjur och inte har något hår att tvätta. Men när de sitter och kramas i soffan och är såhär gulliga - då smälter jag!

Salma berättar

Dä. Toa. Lamla. Pang! Ajaj. Ojoj.

Så låter det när Salma med allvarsam min och stora gester berättar om dagens missöde.

Det började med att dottern snodde mammans nya mascara och kletade ut_hela_innehållet över ansikte, armar och mage. "Titta mamma!" skrek hon stolt och snurrade några varv framför mig för att riktigt visa upp hela konstverket. "Ja men det var väl jättefint" muttrade jag något sammanbitet och placerade ungen på toalocket och vred på kranen. Så stod vi där en bra stund och skrubbade. För en mikrosekund vänder jag mig bort för att få tag i en handduk och just i samma mikrosekund dyker Salma från toalocket med huvudet före rakt ner i stengolvet, rullar ett varv och kraschar in i badkaret.

Alltså - vad ÄR det med små människor och tajming?!

Inga bestående men so far, men det ska ju bli lagom kul att lämna pluttis på dagis imorgon med ett flertal blåmärken och en gigantisk bula i huvudet.

Ofrånkomligen får man ju skitdåligt samvete, och inte blir det bättre av att Salma spänner ögonen i mig och noggrant går igenom hela händelseförloppet sisådär en gång i kvarten. Buhu.

Tillbaka i skolbänken

Jag kan inte ens sätta ord på hur j-ä-v-l-a skönt det är att praktikperioden är över! Nog för att de tunga skolböckerna staplas på hög och alla seminarier, inlämningsarbeten och salstentor känns oändliga, men jag är överlycklig ändå! Inga fler 05-17-dagar då jag nästan bara får se Salma i sovande tillstånd. Det var helt värdelöst att ha det så.

Redan första skoldagen var det dags för examinationsseminarium, och organiserad som jag är så hade jag förberett mig i tadaa: en hel kvart på pendeltåget på väg till skolan. Men så är det att vara en slö, svårstartad tidsoptimist. Först när hotet hänger tungt över mig så lägger jag i den högre växeln och klarar mig på något märkligt vis igenom de besvärligaste situationerna.

Nu är Salma redigt förkyld och nätterna är jämmer och elände. Hon blir så förtvivlad när hon inte kan andas med näsan och så blir hon så explosivt förbannad om man försöker nässpreja henne. "mamma, mamma, mamma" gråter hon och vill bara ligga på min mage och borra ned ansiktet mot min hals. Fy vad synd det är om sjuka knytt, och vad taskig man känner sig när man inte kan göra något briljant åt saken.

Nä, tillbaka till "Lagar och förordningar vid läkemedelshantering". Låter det inte upphetsande så säg? Sen ska jag skynda mig hem och gosa med husets sjukling och därefter sträckläsa sista delen i min spännande styckmordsbok. Vem, vem, vem är mööördaren?

Vattenpölen

En tidig kall höstmorgon. Salma klättrar nyvaken upp i soffan och spanar ut genom fönstret. Raskt får hon syn på den stora vattenpölen som bildats under natten mitt på parkeringsplatsen och hennes lilla ansikte skiner upp!

Vi hoppar jämfota ned för trappan och springer ut på gården. Jag spanar upp mot övriga hyresgästers fönster och konstaterar att varenda kotte ligger och sover precis som man ska en söndagmorgon. Ifall man inte har det viktiga uppdraget att inspektera en mystisk vattenpöl vill säga.

Salma beundrar den blanka vattenytan en stund, och petar lite på löven som flyter omkring. Sen stoppar hon försiktigt ned en sko i vattnet och tittar frågande upp på mig. Nej nej nej, säger jag. Här ska vi inte alls blöta ned de alldeles nya skorna. Salma blänger besviket på mig och jag ändrar mig på en kvarts sekund. Kommer plötsligt ihåg hur fantastiskt roligt det var att plaska i vattenpölar. Särskilt med nya skor.

Frihet, ballongskräck och mostrar på visit

En regnsolig fredag som hade kunnat bli rätt så bister eftersom jag muttrandes ställt in mig på att hasa upp ur sängen klockan 05 imorgon och åka till praktiken. Men hallelujah - Jukka da man tog sitt förnuft till fånga och lördagen ligger numera framför mig som ett oskrivet blad*

Jublande lycklig över min återvunna frihet skyndade jag mig hem till älsklingsungen - men stannade till vid affären som hastigast och köpte ett gäng ballonger med mig hem. Ja, vi skulle ju fira:) När jag blåst ballonger så att jag är alldeles vimmelkantig visar det sig att dotter är hysteriskt rädd för just ballonger. Vart kom det ifrån? Med darrande underläpp pekar hon på dem och säger "bort! usch! bort!"

Betydligt mer populärt är det att två av Salmas mostrar kommer på visit och kollar IDOL med oss. Hon blir alldeles till sig när vi får sånt roligt besök och genast ska hon visa alla sina tricks, leksaker och göra de häftigaste dansstegen. Inte förräns klockan 23.05 dunsar hon i säng och snarkar innan huvudet nuddar madrassen:)

Nu lite midnatts-tid för mig. Planerar starkt att krypa upp på divanen med min Minette Walters-bok. Lite styckmordslitteratur såhär innan sovdags är ju alltid ett klokt val...

Trevlig helg!

*ja, om man bortser ifrån allt skolarbete jag borde ägna mig åt. Men hey - petitesser.

Två söta mostrar och så mitt lilla mobilfreak till unge

Suddigt och fnissigt:)

Here we go again...

Ikväll spände Helal ögonen i mig och sa:

"Hanna. Vi måste bestämma vad bebin ska heta. NU. Jag vill verkligen att du börjar fundera på det omedelbart. NU alltså"

Hm. Ett sådant uttalande lämnar inte mycket utrymme till förhalningar.

Men jag fattar ju varför han är stressad. När Salma föddes var namnfrågan ett enda kaos. Vi softade oss igenom graviditeten, sneglade stundtals på namnlistor men tänkte att "äsch, det ser vi väl när hon kommer ut vad hon passar att heta!"

HA! Ungen kom ut och plötsligt fanns det inte en enda bokstav värdig nog att ingå i NAMNET. Veckorna rusade iväg, vi öste namnförslag över varandra och upptäckte till vår stora chock att vår namnsmak inte enar sig på en enda satans punkt. Tillåt mig nämna att Helal ville att vårt bedårande barn skulle heta RITA.

Sååå. Han dissade alla mina förslag. Jag dissade alla hans. Till slut satt vi bara och stirrade tomt på varandra, alldeles utmattade och i det närmaste hjärndöda. Familj, släkt och vänner började ju givetvis undra om vi tänkt låta svenska staten tvångsge ungen ett namn - och det var väl på vippen kan man säga. Tre månader och en vecka efter Salmas ankomst lyckades vi äntligen få iväg papprena, och vid den tiden levde vi med ljudet av skattemyndighetens otåligt trummandes fingrar som ett soundtrack i vårt lilla ambivalenta liv.

Och tro inte att vi pustade ut i våra fåtöljer efter denna pärs. Oh nej. Vi fortsatte nämligen ha namnångest i ytterligare ett par månader eftersom det är helt jädra omöjligt att känna sig bekväm med ett beslut som varit så laddat och kaosartat.

Och nu sitter jag här, en timme efter Helals milda uppmaning, och jag kommer på mig själv med att tänka att det inte finns NÅGOT namn som är lika fint och perfekt och underbart som SALMA. Helt ironiskt med tanke på hur osäker jag var på det namnet och vilken gigantisk vånda det orsakade. Men nu finns det inget vackrare namn - eller ens något namn som spelar i samma liga, och man vill ju inte att lill-kotten ska få ett mindre vackert namn än stor-kotten!

Kan vi kalla henne Salma2? Det är nämligen mitt enda förslag. Och lyckas jag inte presentera något lämpligare än så för Helal så är RITA ett faktum. Ni kanske inser vidden av katastrofen?

Förslag?!