Salma berättar

Dä. Toa. Lamla. Pang! Ajaj. Ojoj.

Så låter det när Salma med allvarsam min och stora gester berättar om dagens missöde.

Det började med att dottern snodde mammans nya mascara och kletade ut_hela_innehållet över ansikte, armar och mage. "Titta mamma!" skrek hon stolt och snurrade några varv framför mig för att riktigt visa upp hela konstverket. "Ja men det var väl jättefint" muttrade jag något sammanbitet och placerade ungen på toalocket och vred på kranen. Så stod vi där en bra stund och skrubbade. För en mikrosekund vänder jag mig bort för att få tag i en handduk och just i samma mikrosekund dyker Salma från toalocket med huvudet före rakt ner i stengolvet, rullar ett varv och kraschar in i badkaret.

Alltså - vad ÄR det med små människor och tajming?!

Inga bestående men so far, men det ska ju bli lagom kul att lämna pluttis på dagis imorgon med ett flertal blåmärken och en gigantisk bula i huvudet.

Ofrånkomligen får man ju skitdåligt samvete, och inte blir det bättre av att Salma spänner ögonen i mig och noggrant går igenom hela händelseförloppet sisådär en gång i kvarten. Buhu.