Ja, det stämmer in rätt så bra på mannen här i huset. Visserligen medger han aldrig att han faktiskt är sjuk, men såfort han blir det minsta krasslig så är det som om ett moln av gnäll sänker sig över vår lilla lägenhet. En konversation med älsklingen låter då ungefär såhär:
Jag: gomorron!
Helal: gnäll gnäll gnäll
Jag: oookej. Vad ska vi hitta på denna lediga lördag då?
Helal: gnäll gnäll gnäll
Jag: då drar jag och Salma in till stan då. Krya på dig!
Helal: gnäll.
Mama-dotra-dagen på stan blev iallafall helt underbar. Mamman shoppade ansiktsmask, dottern shoppade mini-ryggsäck och nya hårspännen. Sen lekte vi på Barnens Rum på Kulturhuset tills vi var vrålhungriga och då gick vi och lunchade på restaurang! Och när vi sitter där mittemot varandra på varsin vuxenstol och Salma äter så fint med sina små bestick och bubblar ur sig ivriga ord mellan tuggorna, så slås jag av hur stor hon har blivit. Hon är faktiskt ingen bebis längre, utan min alldeles fantastiska stora tjej!
När vi kommer hem vill Salma genast ha nya ryggsäcken på ryggen och alla nya hårspännen i håret. Så spatserar hon omkring och åmar sig och vill höra gång på gång hur jättefin hon är:) Och just när hon tror att kvällen inte kan bli bättre så dyker mormor, morfar och moster Elvira upp och busar ända fram till sovdags. Lyckliga unge.
När tänderna är borstade dansar vi tryckare till en Katie Melua-sång som vi båda blir härligt sömniga av. Pluttan somnar i min famn och jag bäddar ner henne bredvid Budi och viskar godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar