Trist var det här.

Ja, det är ju så ibland. Just nu mer än vanligt. Trist och tråkigt. Mörkt och kallt. För mycket att göra och för lite tid. Inga rolighets-moment att se fram emot under dagen - överhuvudtaget. När väckarklockan ringer på morgonen är min enda tanke: "jaha, nu är det 17 timmar kvar tills jag får gå och lägga mig igen." Blä var ordet.

Helal är inne på tredje veckan av krasslighet och är därmed lagom kul att umgås med. Stackars dotter hostar sig igenom nätterna och mamman ligger vaken och förväntar sig ett andningsuppehåll närsomhelst. Hela dagarna sitter jag i tråkiga skolan och läser forskningsmetodik som måste vara det tråkigaste jag någonsin läst. Och kvällarna - ja de handlar ju enbart om disk och städ och den förbannade matlagningen där jag tappat all fantasi. Snart blir det blodpudding till frukost, lunch och middag hos den lilla familjen på trädgårdsvägen, för min inspiration ligger på frys-nivå.

Tänk om man bara kunde få sparken från sitt liv en liten stund och få två mille att röja loss med? Inte mig emot.

Kalendern är fullsmockad med måsten och borden och obs-sista-inlämnings-dag. Jag är allergisk mot sådant. Ja, jag får faktiskt lite panik när livet känns tråkigt och meningslöst. Är det såhär det ska vara? tänker jag när jag springer till bussen med glasbiten (jajjamen) pickande i foten. Är det såhär det ska vara? tänker jag när jag lämnar på dagis bara för att åka till en skittråkig föreläsning när jag mycket hellre vill vara med Salma. Är det såhär det ska vara? tänker jag när jag skriver listor över hur jag överhuvudtaget ska få veckan att gå ihop med Salmas dagis, Helals jobb och mitt pluggande. Är det såhär det ska vara? tänker jag när jag inser att nej, det skulle inte gå ihop ifall inte mamma och pappa ställde upp och barnvaktade Salma de mest kaosartade dagarna.

För jag tycker verkligen att livet borde kunna fungera utan minutiös planering och späckade scheman. Bara flyta på någorlunda lugnt och fint med något litet trevligt inslag av roligheter här och där.

Jag får lust att ta ett stort fett banklån, packa ihop min lilla familj och dra iväg på en sista-minuten-resa på obestämd tid. Skita i skolan. Skita i icas veckoerbjudande. Skita i tvätten som möglar i tvättmaskinen. Skita i torsdags-städ och strump-rullning.

Det kryper i mig på samma sätt som jag minns att det kröp i mig när jag var liten och hade tråkigt. Fast den sortens tråkighet man upplevde då skulle man ju jubla över idag. Ett överskott av tid helt enkelt. Tid att använda till precis vadsomhelst! Att ha vuxentråkigt innebär att ha ett minimum av tid och ett maximum av trista saker att utföra på den tiden. Tråkigt på riktigt alltså. Och vad gjorde man när man hade tråkigt som barn? Jo, man satte sig demonstrativt på golvet och gastade "maaammaa, paaapppaa jag har trååååkigt" och vips så serverades det en massa roliga förslag.

Vad gör man när man är snart 25 och har tråkigt?

ps: såklart jag veeet att det är ett i-lands-lyxproblem utan dess like och yadda yadda - men jag_bryr_mig_inte. Det är synd om Hanna. Punkt.