Min lilla apa

Sådärja. Nu har datorn stått på tork i tre dagar efter att Leo hällde ut EN LITER citronvatten över den. Ojoj, vad billig han var då, min käre son. Och tänk att jag trots allt överlevde det massiva psykbryt jag fick när jag trodde att ca femtusen foton raderats för evigt. Men de högre makterna var med mig. Tack.

Och på tal om den käre sonen. Han har nu nästan helt övergett krypandet och börjat gå. Som en apa, med händer och fötter i marken. Detta trots att han KAN gå helt normalt. Han bara gillar det inte. De första stapplande stegen togs för någon vecka sedan med moster Elin. Hurrraaaaa!!! ropade vi. Överskattat, tänkte Leo.

Två generationer korvätare

Min far och min son. På midsommarafton.

Omöjligt uppdrag

På midsommarafton tänkte jag ta en trevlig liten bild av mina föräldrar tillsammans. Och som alltid visar pappa hur oerhört fotogenique han är.


Försök 1

Försök 2

Försök 3

Jag ger upp.

Färdtjänst?

Jag: Vad snäll du är som drar Leo på cykeln!

Salma: Jaa, det är för att han inte kan gå.

Jag: Mmmm...

Salma: Men mamma! När Leo är en stor pojke och nästan helt supervuxen - då orkar jag inte dra honom på cykeln längre! Mina ben är inte så starka! Vem ska dra honom då?!

Haha! Storasyster har tydligen gett upp hoppet om lillebrors gångträning;)

Fokus

Ungarna skalar mandarin i parken. Knäpptysta. Superkoncentrerade. Illsöta.

Boobadet

Efter det första ofrivilliga premiärdoppet har det blivit en hel del plask då de senaste dagarna varit så härligt soliga. Igår tog jag och ungarna bussen till Boobadet och var där hela dagen. Leo sov som en liten gris i skuggan av en björk medan jag och Salma sprang längs strandkanten och sparkade vatten på varandra. En liten sväng till det ljuvliga trädgårdscaféet blev det också. Glass åt barnen och ögongodis i form av vacker keramik, ljuslyktor och blomster åt mig.

Jag och bus-Salma

Nyvaken Leonard

Fina trädgårdsshopen

Den ofrivilliga badaren:)

1. Moster Elin och Salma närmar sig vattnet. Salma tycker att det verkar för kallt...

2. Ja fy! Alldeles för kallt! Med vatten upp till knäna bestämmer sig Salma för att inte bada!

3. Salma snubblar på en sten och ramlar. Kommer upp väldigt badad och förnärmad.

4. Salma glad igen, inlindad i handduk. Årets första dopp - check!

Leos morgonrutin

Varje morgon klockan 05.30 vaknar Leo och har bajsat. Precis varje morgon, samma tid. Raskt kommer han på fötter i spjälsängen, sträcker händerna i luften och ropar Mamma! med sin allra snällaste röst. När han märker att jag ligger i koma övergår han snabbt till att ropa med sin mer befallande röst. När blöjan är bytt kryper han iväg mot köket, sätter sig på golvet och pekar med hela armen och ett bestämt pekfinger mot kylskåpet samtidigt som han förklarar Dä! Mmmm!

Så vill han han leverpastejsmörgåsen skuren i bitar och mjölken hälld i älsklingsmuggen och så vill han absolut stå upp vid vardagsrumsbordet och mumsa koncentrerat. När han är mätt kryper han upp i mitt knä, lutar huvudet mot min kind och mumlar mmmmm mamma...jag stryker honom över kinden och säger mmmm Leo... Så sitter vi en lång stund och mmmmm:ar åt varandra. Varje morgon. Precis så.

Håhåjaja...

Jag minns en svunnen tid då jag hade hela, fräscha och snygga underkläder. Och inte nog med detta, jag minns även en tid då jag matchade trosor och bh.

Idag störde jag mig i flera timmar på att mina trosor satt så satans obekvämt. Inte så konstigt med tanke på att det var Helals kalsonger. Det är liksom på den nivån det är nu.

Mina killar

Från lekrummet hörs Leos förtjusta skrik och gurglande skratt. Jag smyger in och tittar lite.

Och blir varm i hjärtat. De har så roligt, den där lilla glada och den där stora tjurskalliga;)

Lördag

Idag har Salma och Helal haft pappa-dotter-lyxdag, flanerat på stan, ätit på restaurang och sett Pettson&Findus på bio.

Jag och Leo har varit ute och cyklat i duggregnet. Leo bubblade av skratt, sen kände jag en duns mot min rygg och hörde ett lätt snarkande:) Bara att cykla hem, lyfta av och bära in en sovandes lillunge.

Medan han sov bakade jag rulltårta med hjortronsylt. Gott!

Du behöver:

3 st ekologiska ägg
1.5 dl strösocker
2 msk mjölk 3%
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 st apelsin, rivet skal
25 g (en handfull) mandelspån
strösocker till rullning

Gör såhär:

1. Sätt ugnen på 250 grader
2. Vispa ägg och strösocker poröst.
3. Tillsätt mjölk och rivet apelsinskal.
4. Blanda vetemjöl och bakpulver och vänd ner det i äggsmeten.
5. Bred ut smeten på ett bakplåtspapper på en bakplåt.
6. Strö över mandelspån och grädda, i cirka 5 minuter.
7. Sockra ett bakplåtspapper och stjälp upp kakan upp och ned.
8. Lossa försiktigt bakplåtspappret från tårtbotten.
9. Bred hjortronsylt över kakan och rulla ihop från långsidan.
10. Servera med lättvispad grädde och njut!

Looki looki no hands!

Jo, alltså. Leonard kan stå utan att hålla i sig. Han kan förmodligen gå och springa och hoppa tresteg också - han har bara inte lust. Fast ibland glömmer han det. Som när han käkar mellis i Nyckelviken och vill hålla smörgåsen i ena handen och vinka med den andra. Men när han efter någon minut upptäcker sitt förfärliga misstag spärrar han förskräckt upp sina blå och kastar sig ner på marken. Knasunge.

Nyckelviken

Äntligen en gnutta sol. Och en skön utflykt till vackra Nyckelviken. Leo var alldeles vild av förtjusning och ville krypa in i samtliga hagar och klappa de biffigaste tjurarna. Den lilla mannens riskbedömning är det lite si och så med. Hade det stått en T-rex i hagen hade han velat klappa den också. Lyckan var total när Helal lyfte upp honom på en betandes ponny och lät honom tjuvsitta en stund.

Salma sprang och sprang över gräskullarna och ropade "åhhh vad det är hääärligt när vinden blåser i mitt långa håååår" Jag blir så glad av att se henne njuta av såna saker, vind som blåser, jord som doftar gott, regndroppar som smakar bra på tungan.

Så promenerade vi runt på fina stigar, åt matsäck och gungade länge i parken vid havet där stora färjor åkte förbi.

On the edge

Salma spelar fiskespelet. Ensam. Jag får inte tilltala henne. Jag får inte titta på henne. Jag får inte andas åt hennes håll. Lyckas hon få upp samtliga fiskar utan alltför många motgångar är veckan räddad. Misslyckas hon så kan detta mycket väl vara mitt sista blogginlägg. Jag kommer få ett he*vete. Detta är spänning för en småbarnsmamma. Att plocka fram fiskespelet är hardcore living on the edge.

Fashionistan

Har ni läst att det är mode att ha bleka, onoppade ögonbryn nu? Ha! Jag visste väl att denna dag skulle komma. Jag har inte alls varit lat och sunkig och ute - jag har bara varit före min tid. Sweet. Ser ni hur jag drar luggen med musgrå utväxt åt sidan med ett halvtrasigt hello-kitty-spänne jag snott från Salma? Innan ni vet ordet av kommer det vara så jävla inne. Jag leder modet. Har stenkoll. I förtid. Ni kan kalla mig fashionistan.

Tid som går och står still

Jag har en liten hangup på att sitta och bläddra bland foton bara för att jämföra barnens ansikten, se hur de förändras, hur vissa drag mattas av och andra blir mer framträdande med åren. Dubbla känslor får jag alltid. Det ilar till i mig av sorg över hur fort tiden går, och samtidigt bubblar jag av glädje över att få uppleva detta fantastiska. Att få följa barnen såhär och se alla skiftningar och förändringar, både till det yttre och det inre. Och så finns det en hel del som har funnits hos dem från allra första början och inte ändrats ett dugg, och det känns på något sätt vilsamt.

Här är Salma. Som ettåring och treåring. Vacker och fundersam. Lite bebishull har försvunnit och lockarna har vuxit sig längre. Men annars är hon sig så lik, trots åren som gått mellan fototillfällena.

Som den livliga treåring hon är nu så är det mycket som händer i ansiktet hela tiden. Hon grimaserar, lipar, gapskrattar, imiterar djur och personer, vrålar och gömmer ansiktet i händerna. Men när hon sover brukar jag smyga in och titta på hennes ansikte som är alldeles utslätat. Då är hon så lik sig själv som bebis. Och när jag i en stilla stund ser in i hennes blick idag så är det samma blick som jag mötte när jag höll henne i famnen som nyfödd.

Fredag

Idag har jag lallat runt i sandlådan med Leo och haft vattenpistol-krig med Salma. I timmar. I regn, orkanvind och hagel. Tusen miljoner tapperhetspoäng till mig. Nädå, vi hade det så kul. Barnen är allra gladast ute och regnväder doftar gott. Och så slipper man städa.



Båda dessa regn-outfits hade jag på mig i början av åttiotalet. Hur underbart är inte det?!

Nu e det fredagsmyyyyys, om det så e det sista jag gööör tralalaaa!



Salma har beställt jordgubbar och hallon, Leo äger popcornsdelen. Och chokladen...ja, det är oklart vad chokladen gör där. Jag "bantar" ju. Och Helal "gillar ju inte sötsaker". Ha!

Riskbedömning à la Leo

Att stå och dansa uppe på fönsterbrädan = inte farligt

Att klättra högst upp på tripptrappstolen och klappa händerna = inte farligt

Att klättra med huvudet före ned för mycket brant trappa = inte farligt

Att lyfta på fötterna och gå själv = Är du galen människa?! Livsfarligt ju!

Men ligga och vila på fötterna kan han:)

Helals önskan

Helals stora önskan att vara diskret i vissa ämnen går sannerligen inte ihop med småbarnslivet. Salma vet bara alltför väl att hennes far inte uppskattar prat om bajs och kiss och prutt - och därför diskuterar hon allra helst dessa ämnen med just honom.

När Helal observerar att Salma ser väldigt nödig ut i parken låter det såhär:

Helal: Salma? Behöver du...ehmm...sköta magen?
Salma: Nä! Men jag behöver verkligen BAJSA!

Hemma vill Salma gärna visa upp det hon producerat. Inte för mig, men gääärna för Helal.

"Pappa! Kom och titta! Jag har gjort en bajskorv som ser ut som en snigel!"
Och Helal suckar och lider. Jag njuter.

Numera har stackars Helal gett upp alla ambitioner att få Salma att vara diskret om sina förehavanden. Det enda han önskar nu är att få behålla mystiken kring sina egna toalettbesök. Det får han inte.

Salma: Mamma, pappa sa att han skulle in i badrummet och duscha!
Jag: Jaha...
Salma: Men jag hör inga dusch-ljud!
Jag: Nähe...
Salma: Jag tror att han bajsar i smyg. Tror du det mamma?
Jag: Ja.
Helal från badrummet: Men Hannnaaaa!!!!

Mohahhaha!

Morgon i parken

Åh alla dessa dagar i parken. Mindre uppskattade i slutet av november kanske, men alldeles ljuvliga nu. Två steg utanför vår port, mitt bland dessa skruttiga femtiotalshus, leker vi varje morgon.

Här finns härligaste morgonsolen och skönaste skuggan i träddungen. Här finns ett lagom stort berg att klättra upp på, och vacker skog att undersöka. Här finns mina glada, pratiga, skuttiga barn som springer i moln av såpbubblor, strösslar gräs i mitt hår och åker rutschkana nerför mina ben timme efter timme.