Jag har en liten hangup på att sitta och bläddra bland foton bara för att jämföra barnens ansikten, se hur de förändras, hur vissa drag mattas av och andra blir mer framträdande med åren. Dubbla känslor får jag alltid. Det ilar till i mig av sorg över hur fort tiden går, och samtidigt bubblar jag av glädje över att få uppleva detta fantastiska. Att få följa barnen såhär och se alla skiftningar och förändringar, både till det yttre och det inre. Och så finns det en hel del som har funnits hos dem från allra första början och inte ändrats ett dugg, och det känns på något sätt vilsamt.
Här är Salma. Som ettåring och treåring. Vacker och fundersam. Lite bebishull har försvunnit och lockarna har vuxit sig längre. Men annars är hon sig så lik, trots åren som gått mellan fototillfällena.
Som den livliga treåring hon är nu så är det mycket som händer i ansiktet hela tiden. Hon grimaserar, lipar, gapskrattar, imiterar djur och personer, vrålar och gömmer ansiktet i händerna. Men när hon sover brukar jag smyga in och titta på hennes ansikte som är alldeles utslätat. Då är hon så lik sig själv som bebis. Och när jag i en stilla stund ser in i hennes blick idag så är det samma blick som jag mötte när jag höll henne i famnen som nyfödd.
2 kommentarer:
oj. jag bara hänförs!!! (finns det något som heter det?)
Tack igen en gång Hannah för att du kan ge ord åt något jag känner men inte ens har försökt beskriva av rädsla att ingen ändå ska förstå!
Just sådär är det att vara mamma till de finaste ungarna.
Skicka en kommentar