Syrrorna har varit i Paris

och jag är inte det minsta avundsjuk. Tror liksom bara att jag kommer dö en smula om jag inte får åka dit snart.

Nej.Nej.Nej.

Det kan inte vara sant. Det kan inte vara sant. Att Hotmail har raderat samtliga mail jag skrev till mig själv under graviditeten. Där jag beskrev alla tankar, känslor, drömmar, kroppsliga förändringar, all oro och all lycka. Där jag skrivit ned alla viktiga datum som när första sparken kom, när jag kräktes offentligt för första gången, när jag kände Salma hicka för första gången, när jag köpte mina första gravid-byxor, när Helal kände första sparken utanpå magen.

Det får inte vara så! Varför skulle Hotmail göra så mot mig?

Det måste bero på att jag är trött. Därför hittar jag inte mailen. Så måste det vara. Annars blir jag tokig.

Wiiiiiiiii!

Den Stora Jätteläskiga Tentadagen började natuuurligtvis med att jag försov mig efter att ha suttit uppe till fyra på morgonen och blåstirrat i böckerna. Väckte stackars Helal genom att halvskrika vakna-vakna-vakna-jag-missar-tentan-för-i-helvete-gah! och blev sedan skjutsad till universitetet i ilfart. Hade ett grymt adrenalinpåslag när jag kom fram och kunde inte riktigt bestämma mig för om det var lämpligt att kräkas eller inte. Avstod. Och tentan gick bannemig hur bra som helst! Jag rabblade undergrupper till granulocyter och lymfocyter som om jag aldrig gjort annat och lämnade tentasalen först av alla med ett litet glädjehopp.

Jäklar vilken skön helg jag ska ha nu. Bara radera allt som har med bakterier och immunförsvar att göra från min stackars överbelastade hjärna och fylla på med sköna oväsentligheter istället:)

Roligt

Jag trodde absolut att det skulle bli roligt att ha barn, men att det verkligen skulle bli roligt på det här sättet kunde jag inte ana. Varje dag skrattar jag så att jag får ont i kroppen åt något av Salmas miljarder påhitt. Hoppas hon inte tar illa upp av mina skratt-attacker, ungen min.

Som när man kommer in i vardagsrummet och hittar Salma byggandes detta konstverk av en toarulle, fyra blockljus och en fjärrkontroll. Då skrattar jag så tårarna rinner och Salma bara undrar vad fasen hennes mamma håller på med.

Denna dag en promenad

Fick en seriös värmechock när jag klev utanför dörren idag med mina svarta långbyxor och knäppta jacka. Jisses, bikinisäsongen är ju farligt nära! (Note to self: börja banta imorgon måndag) Salma och jag skulle ta en promenad hem till mamma och pappa som bor tio minuters gångväg bort. Ifall ungen sitter i vagnen vill säga. Idag skulle hon bestämt gå på egna små ben hela vägen, vilket innebär ett steg fram och åtta tillbaka ungefär. Men vad gör väl det på en fri och ledig sol-söndag?

Det gäller att minnas hur det kändes att själv vara liten. Och jag tror att jag är ganska bra på det. Jag minns precis hur spännande det var att lyfta på en tung sten för att se vad som gömde sig därunder, och hur viktigt det var att kika ner i varje väg-brunn, plocka upp varje löv och peta på alla myror. Så jag sätter mig med benen i kors mitt på trottoaren och låter Salma plocka och samla och kika och pilla. Det är underbart att se hennes upptäckarglädje, höra hennes förtjusta små utrop när en myra kryper över hennes hand och hur hon håller andan när hon ser någonting extraordinärt spännande. Som en flaggstång eller så:)

De viktigaste fynden placeras i fotändan av vagnen och ska helst med in i lägenheten när man kommer hem. Mamman lyckas oftast avstyra sådana idéer, men det händer att en kotte eller två flyttar in på Trädgårdsvägen 4.

På vägen hittade vi en liten lekplats också, med en rolig båt att klättra runt i.

Även pigga bebisben måste vila på en bänk ibland...

En och en halv timme senare anlände vi till mammas och pappas härligt blommande trädgård.

Pappas favorit-tulpaner för i år. Små, gräddiga och alldeles alldeles underbara:)

och massor av gullvivor

På baksidan av huset är gräset alldeles blått! Så vackert...

Salma hjälper mormor att vattna blommorna

och håller koll på morfar som gräver och hackar i rabatterna

Det blommar lite på trappen också

Fika ute på altanen i kvällssol

Jag hade lämpligt nog svängt ihop en amerikansk äppelpaj:) Tack för receptet C!

Kärlek på en tallrik

Det är de små sakerna. Att han fortfarande efter tre år står och pillar aslänge med min tallrik och radar gurkskivorna längs kanten. Då känner jag mig älskad.

Utflykt

Min far är utflykternas man. Lucky Salma, för själv hade jag nog aldrig kommit på idén att åka ut till Nyckelviken en halvmulen med-risk-för-regn-dag. Men det var mycket trevligt när vi väl var där och Salma spärrade upp ögonen och gav ifrån sig förtjusta och mycket gulliga falsett-ljud varje gång hon såg ett djur:)

Salmas morfar: "Titta ett fååår!"

Salma: "Iiiiiiiiiiiiiiiii!!!!!"

Vackra gullvivor

Moster Elvira jagar...

Spanar på grisarna. Med det rätta hänget på brallorna.


Utflykten avslutades med välja-paj-ångest på det vackra Nyckelviken-cafeet. Varför ser pajer aldrig riktigt ut såhär när jag bakar dem?

På cafeet fick jag än en gång pinsamt övertydligt bekräftat för mig själv hur kändis-besatt jag är. Mitt bland allt folk satt nämligen självaste Ann Söderlund och fikade med hela sin vilda familj, och det fanns ju inte en chans i världen att jag kunde bete mig normalt. Varför är jag sån? Varför måste jag nödvändigtvis väsa "kollakolla ser ni vem som är hääär?!" alldeles för högt och sen sitta och rå-studera den stackars kändisen som värsta stalkern? Det känns liksom inte helt vuxet.

Men jag blir lite glad när jag ser en kändis som jag gillar och som faktiskt verkar vara likadan i riktiga livet som i tv-rutan. Ann hade omatchade strumpor och såg ganska morgontrött och rufsig ut. Och så skrattade hon mycket, trots att hennes kids höll på att välta hela fiket och kladdade jordgubbs-sylt på hennes långa siden-kjol. Sånt gillar jag. Det är annat det än den där jäkla nyhets-Ulrika som smilar upp sig så förbannat i rutan och sen ryter "men måste du stå i vägen ?!" åt mig när jag oskyldigt strosar runt på Ikea.

Salma - the kitchen chief!

Varje kväll lagar Salma middag till oss under koncentrerad tystnad och med halvöppen mun:) En diskhandduk passar perfekt som kock-förkläde! Mamman och pappan får hjälpa till med att serva med de olika redskap som köksmästaren kan tänkas behöva, men själva rörandet i grytorna ska vi inte lägga oss i. Helal och jag har stora planer för vår avkomma. Redan nästa vecka tänkte jag lära henne hur tvättmaskinen funkar och sen ska Helal lära ut hur man ger en grundlig nack-massage. Framtiden är tryggad!;)

Svartsjuk? Jag?

Fredag förmiddag. Salma sover. Jag sitter i sängen och pluggar. Helal sitter vid datorn och "letar efter en ny bil". Men när jag av en händelse slänger en blick bort mot dataskärmen noterar jag raskt att det Helal tittar på inte alls ser ut som en Toyota Avensis. Utan snarare en mycket avklädd tjej som gör sitt bästa för att pressa ut rumpan genom skärmen och ut i vårt vardagsrum. Hon dansar magdans. Det hela är naturligtvis mycket oskyldigt, Helal är ju för fasen uppvuxen i den magdansande kulturen, och ja, jag veeet att magdans är en mycket folklig, traditionell dans. Och det finns säkert många, Helal inräknad, som anser det vara en konstform. Jag vet jag vet. Ändå börjar det bubbla svart i mig och när Helal en stund senare kommer för att pussa lite på mig råkar jag visst ignorera honom och blåstirra ner i min mikrobiologi-bok.

Helal: vad är det?
Jag: inget.
Helal: men lägg av, vad är det?
Jag: inget! Jag är upptagen bara.
Helal: jahaa-aa...då går väl jag tillbaka och...
Jag: umgås med din lilla magdansös?!
Helal: Men hahahaha, älskling är du svartsjuk?!
Jag: nej absolut inte.

Blev faktiskt själv förvånad över hur mogen jag kan vara.

Jag är en mycket liberal person. Fritänkande och tolerant. Och mogen, klok och sansad. Men. När en oändligt vacker tjej shejkar rumpa och tuttar som om det inte fanns någon morgondag rakt upp i ansiktet på Helal, samtidigt som jag sitter inlindad i ett par fläckiga mjukisbrallor och känner mig...mindre oändligt vacker - ja då uppenbarar sig vissa sämre sidor även hos mig.

Nu har jag således bestämt att den enda folkliga dans som får närstuderas i detta hem är den svenska gammeldansen. Trinda små tanter i heltäckande förklädesklänningar, knästrumpor och hättor är precis vad jag anser att Helal kan vila sina ögon på när han inte beundrar och avgudar mig.

Fint folk på visit

Idag kom Tesse med Nadine och Malin med mystiska bebin och hälsade på mig och Salma!
Mycket trevligt! Vi käkade ost-och-skink-paj och glass med jordgubbar. Promenerade runt en sväng i Björknäs med sovande kids i sina vagnar och provsatt nya soffan. Salma och Nadine klättrade på stolar, delade med sig, kramades och slogs:) Bebin i magen sov.


Lek inne...

och lek ute....

Söta söta Nadine!

Malin (also called jordens mest svårfotograferade människa) gick slutligen med på att posa i en halv sekund så att den fina bebbe-magen kunde förevigas. Och herre min lilla gud vad sugen jag blir på att vara på tjocken när jag ser henne!


Helal som skulle hålla sig borta så länge tjejjerna var här fick hålla sig borta väääldigt länge;) I ren tristess började han strosa runt i en leksaksaffär och kom hem med present till Salma. Klossar! Min stora förhoppning är nu att mina blockljus får vara ifred:)

Nu har jag precis varit den perfekta flickvännen och lagat Falafel till min Falafelsugne partner. Resten av kvällen planerar jag att lite försynt påpeka för mätt och tacksam Helal hur avis jag är på gravida Malin, och hur lycklig hon är som får en liten alldeles nyfödd jättegosig bebis i sommar. Och hur bra och nyttigt det är med syskon;)

Imponerande...

Jag spelar Mika på högsta volym och skuttar omkring i extas med Salma i famnen. Då jag plötsligt märker att hon ligger och snarkar som en hel karl mot min axel. Läcker stil att kunna falla i djup sömn när man blir omkringskuttad till ljudet av värsta discodängan! Sådan mor sådan dotter, säger Helal. Vi gillar att sova:)

Elake lille Daniel

Ett märkligt möte idag. Promenerade hem från mamma och pappa med Salma i vagnen då jag fick syn på någon jag kände igen. Pojken som mobbade mig och de flesta andra genom hela låg-och-mellanstadietiden. Han som man undvek till varje pris, som man knappt vågade titta på av rädsla för att han skulle slänga ur sig någon elak kommentar som skulle göra en högröd i ansiktet och gråtig inuti. Han som omgav sig med ett litet hov av andra barn som lydde hans minsta vink och som hjälpte till att mobbas bara för att inte bli mobbade själva. Han var riktigt elak, jag har aldrig träffat någon elakare.

Honom mötte jag. Vi kände igen varandra på långt håll. "Jaså där kommer den där jävla idioten" tänkte jag och all världens illvilja bubblade upp inom mig. Men så såg jag hur nervös han blev av att se mig. Han flackade med blicken, rättade till kepsen, spottade sådär jättetufft på marken och blev alldeles helkonstig. När vi passerade varandra log jag lite och sa ett vänligt "hej". Han fladdrade om möjligt runt ännu mer med blicken, spottade än en gång på marken, körde ned händerna hårt i jeansens bakfickor och grymtade nånting knappt hörbart till svar. Sen försvann han fort som attan.

Kvar stod jag alldeles uppfylld av en mycket märklig känsla. Han är ju 25 år nu, en hel vuxen man, och ändå är han bara en liten rädd låtsas-tuff 10-åring. Som aldrig har haft en enda riktig kompis och som har blivit kramad alldeles för lite. Det riktigt knep till i hjärtat på mig.

Viljornas kamp + schlagerkväll!

05.45 - Salma slår upp sina stora bruna med ett tjing! Mamman ligger i koma.

05.46 - Salma har tagit på sig sina skor. Mamman vrider sig i uppvaknings-plågor i sängen.

05.47 - Salma står vid ytterdörren och ropar UUUUUT med extremt hög, extremt entonig och extremt enerverande stämma. Mamman gömmer sig under en kudde.

05.49 - Viljornas kamp utspelar sig. Salma bankar näven mot ytterdörren och skriker fortfarande UUUUT. Mamman dunkar huvudet i väggen och jämrar nej, nej, nej, snälla soooov!

Mamman tänker inte gå ut i duggregnet klockan nästan-mitt-i-natten på en lördag. Inte en chans. Som förälder måste man sätta vissa gränser. Faktiskt.

06.02 - Salma vann. Kolla seger-leendet.

Trots allt överlevde mamman den grymma starten på dagen och kunde avnjuta en underbar schlager-kväll hos Salmas mormor, morfar och mostrar. Merparten av schlager-artisterna var givetvis ett skämt, och The Ark hade uppenbarligen supit dygnet runt fram tills finalen för de orkade knappt röra sig på scenen. Men vad gör väl det när man har mysigt sällskap och blir serverad allehanda mumsiga frukter doppade i choklad-fondue?

Mina två största crejvings (jordgubbar och choklad) i en härlig symbios! Och så bubbel till det - ahhh ljuva liv...

Och min käre far avslutade schlager-kvällen på traditionsenligt vis;)

Det största.

De har något alldeles speciellt ihop, de där två. För inte så längesedan berättade Helal för mig om hur skräckslagen han var inför papparollen då jag var gravid. Att han inte trodde att han skulle klara av det, att han inte förstod hur han skulle kunna få någon kontakt med barnet överhuvudtaget. Och hur chockad han blev då Salma hamnade i hans famn och han direkt kände att de hörde ihop. Att en helt självklar kärlek som han aldrig hade kunnat ana bara ramlade ner över honom. Han som inte skulle ha barn, han som inte trodde sig kunna knyta an.

Och dagarna går och det där bandet är så starkt att man nästan kan sträcka ut handen och ta på det nu. De gör allting tillsammans, är alltid nära nära. Hennes lilla hand i hans stora och de pratar och pratar med varandra på det vackra sjungande språket som jag inte förstår. Salma är mitt livs stora glädje. Inte bara för att hon finns i mitt liv, utan kanske framförallt för att hon finns i hans. Jag är så lycklig över att ha fört dem samman och att jag får sitta här och titta på dem och se hur starkt de hör ihop.

Det finns så mycket mörker hos Helal. Så mycket tungt och svårt. Men när Salma är hos honom ser jag hur lätt i själen han blir, hur genuint lycklig han är över att vara hennes pappa. Det är det största.

Pappas habibi!

The Bodyguard

Fick en självförsvars-spray av Helal idag. Kan ju sannerligen behövas när man bor i en stad som formligen dryper av mentals och allmänt vidriga förövare. Jag tackade och pulade glatt ner sprayflaskan i jackfickan, varpå Helal suckar och säger "men Hanna" med sin allvarligaste röst. Sen spelar han mycket pedagogiskt upp en enmans-sketch som demonstrerar hur mötet mellan Hanna och en våldtäktsman skulle se ut. Sketchen innehöll fraser som:

"eh vänta lite, käre våldtäktsman..."

"...jag ska bara leta upp min självförsvars-spray..."

"jag vet att jag la den här nånstans..."

"...vart fan är den..."

Jag fattade piken och städade lydigt ur mina jackfickor. Där fanns mycket att finna. Exempelvis svaret på varför Salmas nappar varit spårlöst försvunna i en veckas tid. Och se där - min cykelnyckel! Nu känns det extra meningsfullt att jag just vänt upp och ned på hela lägenheten för att hitta den. Utgrävningarna av jackan väckte också en del intressanta frågeställningar. Vem är det tex som äter choklad i mina fickor? För jag äter ju inte godis.

Syndarna!:)

Såfort Salma slocknat bredde vi ut oss i vår uuunderbart komfortabla soffa (divandelen tjingade jag givetvis blixtsnabbt. Nu är den min för alltid) och kollade på film och åt Helals världsgodaste lax. Efter jordgubbarna åkte rödvinet fram och sen satt vi uppe halva natten, lutade oss mot varandra och avhandlade livets stora ämnen sådär som man gör efter ett par glas;) Rökte cigarr gjorde vi också - vilken syndig kväll! Men härlig. Och när Helal luktar cigarr så påminns jag direkt om den ljuva tiden då vi just blivit tillsammans och trängdes i vår lilla etta. Vår första sommar. Jag minns hur vi låg raklånga på golvet och pratade nätterna igenom, hur Helal såg ut då han kom vinglandes med gigantiska mattallrikar åt oss från köket, hur vi spelade poker och backgammon och domino och rökte vattenpipa och drack te när solen gick upp på morgonen. Och jag minns precis hur det kändes att somna till ljudet av Helal som läser arabiska kärleksdikter med sömnig röst för mig. Den sommaren var evighetslång och samtidigt alldeles för kort.

Vår kära dotter lät oss givetvis betala för våra nattliga synder då hon skoningslöst vaknade klockan NOLL SEX NOLL NOLL imorse. Men då var det ju bara att se glad ut och ta sitt ansvar...eller ja, JAG tog mitt ansvar medans en viss mycket bakfull och ynklig man i huset blev serverad vatten på sängen och somnade om. Salma och jag promenerade däremot hurtigt iväg till öppna förskolan och lekte i några timmar. Kul faktiskt!

Nu sitter jag i skolan och längtar hem. Helal är ledig ikväll igen! Men jag misstänker att det blir mys utan vin för vår del i kväll. Vi börjar bli gamla;)

Kärleken.

Min nya kärlek:)

Ja, förutom soffan då. Spana in godbiten nedan...åh jag är faktiskt lite kär! Jättelockig, jättesöt och jättemycket årets bästa artist! MIKA! Idag köpte jag hans skiva som present till mig själv. Ni vet, har man barn så blir det oundvikligen så att allt man shoppar är grejer till bäbisen. Man åker till stan med ambitionen att köpa ny parfym till sig själv - men man kommer lik förbannat hem med noll parfym men väldigt många pekböcker. Men idag lyckades jag alltså ego-shoppa!

Har nu dansat omkring med Salma i flera timmar och spelat "grace kelly" på högsta volym med repeat-knappen våldsamt intryckt och cd-fodralet tryckt mot hjärtat. Helal är inte nöjd. Han tycker att man kan göra saker och ting lite måttligt;)


Sommarens gladaste skiva! Man blir ju lycklig bara av att titta på omslaget!

Nu ska Salma bums i säng och sedan blir det myskväll för Helal och mig plus soffan minus Mika;) Grillad lax ska vi äta, och sen jordgubbar till efterrätt. Såklart!

*fixar och donar*

Den höstiga mullvadsbruna gardinen åkte ned och en betydligt somrigare grej åkte upp!:)

Ja det var väl ett jävla tjat om kuddarna, tänker ni. Men de är ju så fina!

En vit matta hamnade på golvet också. Vitt är en as-smart färg när man har en ettåring i huset *skrattar nervöst*