Det största.

De har något alldeles speciellt ihop, de där två. För inte så längesedan berättade Helal för mig om hur skräckslagen han var inför papparollen då jag var gravid. Att han inte trodde att han skulle klara av det, att han inte förstod hur han skulle kunna få någon kontakt med barnet överhuvudtaget. Och hur chockad han blev då Salma hamnade i hans famn och han direkt kände att de hörde ihop. Att en helt självklar kärlek som han aldrig hade kunnat ana bara ramlade ner över honom. Han som inte skulle ha barn, han som inte trodde sig kunna knyta an.

Och dagarna går och det där bandet är så starkt att man nästan kan sträcka ut handen och ta på det nu. De gör allting tillsammans, är alltid nära nära. Hennes lilla hand i hans stora och de pratar och pratar med varandra på det vackra sjungande språket som jag inte förstår. Salma är mitt livs stora glädje. Inte bara för att hon finns i mitt liv, utan kanske framförallt för att hon finns i hans. Jag är så lycklig över att ha fört dem samman och att jag får sitta här och titta på dem och se hur starkt de hör ihop.

Det finns så mycket mörker hos Helal. Så mycket tungt och svårt. Men när Salma är hos honom ser jag hur lätt i själen han blir, hur genuint lycklig han är över att vara hennes pappa. Det är det största.

Pappas habibi!