Utflykt

Min far är utflykternas man. Lucky Salma, för själv hade jag nog aldrig kommit på idén att åka ut till Nyckelviken en halvmulen med-risk-för-regn-dag. Men det var mycket trevligt när vi väl var där och Salma spärrade upp ögonen och gav ifrån sig förtjusta och mycket gulliga falsett-ljud varje gång hon såg ett djur:)

Salmas morfar: "Titta ett fååår!"

Salma: "Iiiiiiiiiiiiiiiii!!!!!"

Vackra gullvivor

Moster Elvira jagar...

Spanar på grisarna. Med det rätta hänget på brallorna.


Utflykten avslutades med välja-paj-ångest på det vackra Nyckelviken-cafeet. Varför ser pajer aldrig riktigt ut såhär när jag bakar dem?

På cafeet fick jag än en gång pinsamt övertydligt bekräftat för mig själv hur kändis-besatt jag är. Mitt bland allt folk satt nämligen självaste Ann Söderlund och fikade med hela sin vilda familj, och det fanns ju inte en chans i världen att jag kunde bete mig normalt. Varför är jag sån? Varför måste jag nödvändigtvis väsa "kollakolla ser ni vem som är hääär?!" alldeles för högt och sen sitta och rå-studera den stackars kändisen som värsta stalkern? Det känns liksom inte helt vuxet.

Men jag blir lite glad när jag ser en kändis som jag gillar och som faktiskt verkar vara likadan i riktiga livet som i tv-rutan. Ann hade omatchade strumpor och såg ganska morgontrött och rufsig ut. Och så skrattade hon mycket, trots att hennes kids höll på att välta hela fiket och kladdade jordgubbs-sylt på hennes långa siden-kjol. Sånt gillar jag. Det är annat det än den där jäkla nyhets-Ulrika som smilar upp sig så förbannat i rutan och sen ryter "men måste du stå i vägen ?!" åt mig när jag oskyldigt strosar runt på Ikea.