Ett märkligt möte idag. Promenerade hem från mamma och pappa med Salma i vagnen då jag fick syn på någon jag kände igen. Pojken som mobbade mig och de flesta andra genom hela låg-och-mellanstadietiden. Han som man undvek till varje pris, som man knappt vågade titta på av rädsla för att han skulle slänga ur sig någon elak kommentar som skulle göra en högröd i ansiktet och gråtig inuti. Han som omgav sig med ett litet hov av andra barn som lydde hans minsta vink och som hjälpte till att mobbas bara för att inte bli mobbade själva. Han var riktigt elak, jag har aldrig träffat någon elakare.
Honom mötte jag. Vi kände igen varandra på långt håll. "Jaså där kommer den där jävla idioten" tänkte jag och all världens illvilja bubblade upp inom mig. Men så såg jag hur nervös han blev av att se mig. Han flackade med blicken, rättade till kepsen, spottade sådär jättetufft på marken och blev alldeles helkonstig. När vi passerade varandra log jag lite och sa ett vänligt "hej". Han fladdrade om möjligt runt ännu mer med blicken, spottade än en gång på marken, körde ned händerna hårt i jeansens bakfickor och grymtade nånting knappt hörbart till svar. Sen försvann han fort som attan.
Kvar stod jag alldeles uppfylld av en mycket märklig känsla. Han är ju 25 år nu, en hel vuxen man, och ändå är han bara en liten rädd låtsas-tuff 10-åring. Som aldrig har haft en enda riktig kompis och som har blivit kramad alldeles för lite. Det riktigt knep till i hjärtat på mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar