måndag, oktober 08, 2007

Vecka 13

Jaha, så är man helt plötsligt mitt i trettonde graviditetsveckan! Otroligt så fort det har gått jämfört med förra gången då varje minut de första tolv veckorna kändes som ett halvsekel. Men gud så mycket tid man hade då. Tid att bara gå omkring och klappa sig på magen och anteckna i sitt lilla block minsta känsla och reflektion. Tid att stå och skruva på sig framför spegeln och analysera de eventuella förändringarna av midjemåttet som skett över natten. Tid att sitta på bibblan och plöja varenda graviditetsbok och hålla koll på exakt vad som händer med bebisen i magen dag 67. Ja jisses.

Denna gång känns det som att det enda jag hunnit observera är plusset på stickan och att jag hux flux blivit misstänkt lik en knubbsäl. I övrigt har jag knappt noterat mitt tillstånd. Ännu mindre skrivit in mig på MVC - kanske borde ta tag i den lilla petitessen snart?

Helal tycks däremot anse att graviditeten fortskrider alldeles förfärligt långsamt. Igårkväll när vi satt halvsovandes i tv-soffan drar han plötsligt en lång mycket tung suck och mumlar tjurigt för sig själv: "det är 27 veckor kvar..." Haha, någon som har lite tålamod att skänka till en behövande?;)

5 kommentarer:

Anonym sa...

hahaha
underbara helals komentarer!!!
jag kan tänka mig att tiden går fortare när man väntar andra barnet.
hu,...snart får du ägga in kort på den lilla magen så man få se och lägga huvuder på snedden och sucka AHHWWWW!
kram från oss

Anonym sa...

/LILLI

Caroline/drömlägenheten goes radhus sa...

Ojojoj, redan vecka 13! Spännande! Jag tror på en tjej!
Inte behöver du ha prestationsångest! Att baka bullar med en bebis och en ett och ett halvtåring är inte så klokt. Fast om man vill leka bullmamma och låtsas att det är lätt kan man göra det! ;) (ok, inte så illa som det låter...bara nästan!)

Kram på dig med lilla magen!

Anonym sa...

myyyspyyys...

Caroline/drömlägenheten goes radhus sa...

Vill skicka en liten hälsning till din kusin som också förlorade sin mamma 29 september fast ett år senare än mig.
KRAM, och livet är orättvist, men visst överlever man och blir starkare!?