Alla dessa ögonblick

Detta är en tid i livet som inte får glömmas bort! Varje dag gör jag små rosaskimrande mentala anteckningar och tänker att just detta ögonblick måste jag alltid bära med mig precis så här tydligt, såhär magiskt. Men de är ju så många, ögonblicken!

Hennes leenden som sveper fram som solvågor, hennes små nakna fötter som trippar på tå, på häl, som hoppar och dansar. Ljudet av hennes pärlande skratt och den tysta lilla pausen när hon kiknar av skratt och tappar luft för en stund. Hennes förbryllade min när hon funderar på något, den lilla men skarpa rynkan i pannan. Orden som väller fram och som blir fel och fel och slutligen rätt och hennes blick sprängfylld av stolthet över sin egen person. Stunderna då hon krånglar sig som en mask ur min famn, biter mig, vill bort från mig, vill själv, kan själv! Och stunderna när hon kryper upp i mitt knä och vill bli sjungen för av bara mig. Den mjuka handen som slår efter mig när jag vill borsta hennes tänder, och som smeker mig ömt över kinden när allt är förlåtet.

Hennes omättliga törst på livet. Hennes sätt att suga in allt hon ser, händerna som pekar, blicken som frågar mig vad det är som prasslar, som kvittrar, som vajar i vinden? Och hon frågar igen och igen och jag svarar och blir så glad när hon lär sig men samtidigt sorgsen då jag inser att just detta får jag aldrig lära henne, visa henne igen. Och alla hennes påhitt, ramsor och lekar som är bara hennes. Som hon lär oss varje dag.

Jag vill minnas den lilla människan som står mitt på vardagsrumsgolvet och blundar och tror att hon är osynlig och vill att vi hittar henne. Jag vill minnas hur Helal och jag springer runt i lägenheten och ropar och letar efter henne tills hon till sist öppnar ögonen och skriker tittuuut!!! och dansar runt i cirklar av förtjusning.

Jag vill minnas hur hon spänner ögonen i oss och fräser som en ilsken katt när hon inte får som hon vill. Och jag vill minnas ljudet då hon skriker mamma mamma! så högt att det hörs ut i trapphuset när jag sätter nycklarna i dörren och kommer hem efter jobbet. Hennes pyttemun proppfull med tomatbitar. Hennes hår alldeles lockigt och svettigt när hon sover. Hennes belåtna suck när hon knölar sig ned mellan mig och Helal i sängen. Hennes ständigt förvånade min när ett vattenglas "råkas" spillas ut på golvet. Hur hon sitter med benen i kors framför teven och härmar vargarna i naturprogrammet, vänder ansiktet mot taket och ylar sorgset aaoooooowwww...hur hon stånkar och stönar när hon klättrar upp på vardagsrumsbordet och hur hon ler och spanar ut över vidderna när hon kommit upp.

Jag vill minnas hennes beslutsamma hjälpsamhet. När hon står på köksbänken och rör i grytorna på spisen, när hon hämtar mina kläder och skor, när hon löddrar in schampo i mitt hår och pudrar rouge på mina kinder, när hon räcker mig toapappret och när hon noggrant torkar upp saker som "spillts" på golvet. Hur hon sorterar saker och hittar nya platser för allt. Sandalen hamnar i frysen, vitaminburken i strumplådan, överallt hittar jag små Salma-spår och påminnelser om det bästa jag har.

Och jag sitter med huvudet på sned och beundrar henne, och jag fotar och jag skriver och jag talar om för mig själv att just dessa sekunder måste sparas precis som de är. Alla dessa ögonblick.