Mamma-noja

Ibland bara händer det. Det liksom knäpper till i skallen på mig och så nojar jag loss å det grövsta. Detta hände mig igår kväll mitt i tv-zappandet. Helt plötsligt började jag fundera på att Salma minsann druckit_väldigt_mycket den senaste veckan och kissat som den mest ihärdige hanhund. Dessutom har hon varit ganska trött. Och KABOOM så tornar ordet DIABETES upp sig för min inre syn. "Skärp dig Hanna" tänker jag. Två sekunder senare sitter jag framför datorn och googlar hej vilt på allt som har med barndiabetes att göra och två timmar senare har jag lusläst alla vetenskapliga artiklar, alla nya forskningsrapporter, alla symptomlistor och förmodligen all fakta som någonsin satts på pränt om just barndiabetes.

Efter detta kastar sig ångesten över mig och jag kan inte alls sova. Vid midnatt står jag istället på knä i köket och skurar ugnen. Sen rensar jag ur alla köksskåpen, städar under diskhon, sorterar plastburkar, polerar lister. Sen slänger jag i en maskin tvätt (sorry grannarna!) och när jag fortfarande inte kan somna så skurar jag resten av lägenheten också. När Helal kommer hem framåt småtimmarna till ett glänsande hem spärrar han upp ögonen och frågar "VAD har hänt? Ska någon dö?" Oh he knows me so well. Det är nämligen bara vid riktigt ångestladdade tillfällen som jag får städryck av detta slag.

Jag tittar allvarligt på honom. "Salma har diabetes" säger jag med lätt tårfyllda ögon. "Så är det" Helal rynkar pannan. "Hur vet du det?" säger han. "Jomenalltså jag har ju läst på Internet" förklarar jag med darrande stämma. "Hon har ju värsta symptomen. Dricker extremt mycket, kissar extremt mycket och är ovanligt trött. Så det är kört. Hon har diabetes"

Sååå imorse blev det en akuttid hos läkaren och Salma fick både kissa i en påse och avnjuta ett stick i fingret. Och det dröjde inte länge innan vi fick veta att dottern är frisk som en nötkärna i sitt esse. Helal mumlade någonting om att jag är ganska så dramatisk av mig, och jag påminde honom raskt om den gången han propsade på att åka till akuten för att Salma kräktes en smula och hade en kvarts grad feber. Sen gick vi ut och åt på restaurang och firade hela familjens goda hälsa:)

Ett kvickt litet äventyr alltså, men nog så uppslitande. Herran Jumala vad många tankar man hinner tänka inom pyttetid. Iallafall jag. Jag såg redan Salma framför mig med en såndär insulinpump på magen och jag hade redan hunnit börja ifrågasätta hur sjutton jag - som är så hejdlöst icke-organiserad - skulle klara av det ansvar som det innebär att vara mamma åt ett litet barn med diabetes. Alla dessa sockerkontroller och viktiga matrutiner, jag skulle ju vara världssämst på det och bara glömma bort nån asviktig diabetespryl och så skulle Salma döden dö och det skulle vara mitt fel och så vidare i det oändliga.

Mamma-noja är icke att leka med, kan jag konstatera. Riktigt vidrigt är det. Och aldrig hade jag väl kunnat ana att jag skulle kunna vara så orolig för någon, innan Salma kom.