Så kom Helal äntligen hem. Vackert solbränd och doftande av vattenpipa och okända kryddor. Leo spärrade upp sina blå när han hörde Helals röst ropa från hallen, kröp försiktigt dit, tvärstannade och bara stirrade en lång stund. Sen kröp han fortare än någonsin, glädjeflämtandes, upp i Helals famn och lindade knubbiga armar hårt om hans hals. Och hängde sedan där resten av kvällen. Salma var ömsom fnittrig, lite blyg, kramig, skeptisk och allvarlig.
Hela kvällen hade Helal famnen full...
Sent på kvällen sitter Salma länge länge och bara känner på sin pappas ansikte. Så frågar hon allvarligt "pappa, ska du stanna här på Trädgårdsvägen med oss länge nu?" Lilla gumman. 
Helal lovar att han bara bara bara ska vara hemma nu...
Deal! Salma somnar gott.Och jag med. Tänk att man kunde sakna det där snarkande kudd-egot trots allt. Men jo, det var ganska ljuvligt att få somna med hans skägg mot mitt öra igen. Och det var overkligt trevligt att ligga kvar under täcket följande morgon medans han gick upp med barnen:)
2 kommentarer:
Skönt att han är hemma. Var lite orolig.
Blink, blink...måste blinka bort tårarna!!! Vilket härligt välkomnande hem, och så Salmas funderingar... Barn är härliga!
Skönt för dig att ni är tilsammans nu!
Kram Caroline
Skicka en kommentar