Solariet

Imorse när jag lämnade Salma på dagis ojade sig en av fröknarna över hur "väääldigt blek och trött" jag såg ut. Man tackar. Alltid lika härligt att starta dagen med en komplimang. Hursomhelst bestämde jag mig ilsket för att starta Operation Uppfräschning av Höggravid, och satte kurs mot närmsta solarie.

Knölade in mig i solariet hyfsat problemfritt, bredde en handduk över magen för att inte störa Bebbs, och drog en njutningens suck när lådan surrade igång. Efter några angenäma minuter var det hela över och jag skulle ta mig ut. Det gick inte. På ett ytterst påhittigt vis hade båda mina höfter bestämt sig för att låsa sig totalt just därinne i solariet. Jag kunde inte röra mig en jäkla millimeter. Och när jag greppade tag i ena låret och med våld försökte lyfta ut benet från solariet fick jag en sån vansinnig benkramp att ett nackskott hade varit att föredra.

Så där låg jag näck och orörlig i ett numera kallt och mörkt solarie och försökte behålla mitt förnuft och förlika mig med tanken på att jag skulle bli tvungen att ropa på hjälp. Någon skulle få komma och bryta upp dörreländet och sen skulle det väl krävas minst fyra pers med råstyrka för att baxa ut mig från min position. Det kändes illa. Tanken gick inte riktigt att acceptera.

Bestämde mig för att göra ett rullningsförsök. Och det tog väl ca tjugo minuter, men jag lyckades faktiskt att millimeter för millimeter rulla ur solariet, stödd på båda armarna kravlade jag sedan ned mot golvet och släpade benen efter mig. (Nu hade såklart båda fötterna somnat också.)

Liggandes på golvet fick jag en klassisk skratt-attack när jag kom på hur sanslöst roligt det skulle vara om solariet hade en övervakningskamera. Det hade det säkert. Jag ser det som fullt möjligt att jag i skrivande stund är stjärna på youtube.