Åderbråcket Åke

Imorse när jag stod i duschen efter att ha svettats på crosstrainern (bra där Hanna!) gjorde jag en fasansfull upptäckt. Ett stort bultande jävla åderbråck mitt på låret. För ett svindlande ögonblick kändes det som om jag klev rakt in i en ny skrämmande livsfas. Och det gjorde jag antagligen också. Blott 25 år ung kastar sig ålderdomens tecken över mig. Buhu.

Jag verkligen sörjde i några timmar. Dels av rent ytliga skäl - åderbråcket jag berikats med är inte direkt en estetisk succé. Inte på något sätt eller ur någon vinkel. Det är stort, blått och kort sagt anskrämligt. Men framförallt sörjde jag för att min kropp uppenbarligen inte är i den ungdomliga toppform som jag skulle föredra. Jag har ett dåligt fungerande klaffsystem i benen, mina tidigare fräscha elastiska blodkärl håller på att gå i pension och bli skruttiga och stela. Hej hopp. Imorgon blir det en sväng till Apoteket för att inhandla stödstrumpor.

Nu har jag åtminstone sansat mig en aning och bestämt mig för att acceptera. Åderbråcket sitter där det sitter och har fått ett namn. Åke. Åderbråcket Åke. Välkommen då, får jag väl säga. Hoppas bara att du inte har några vansinniga planer på att föröka dig eller så.