När Salma föddes

Torsdag 9 februari.

Helal jobbar. Jag sitter hemma i sängen och funderar på vad sjutton jag ska hitta på för att få tiden att gå. Inga sammandragningar, ingen slempropp, inga värkar, ingen vattenavgång - absolut ingenting. Känner mig knappt gravid ens. Nåja. Bestämmer mig för att baka pain riche till Helal. De står klara och rykande varma lagom tills han kommer hem från jobbet på kvällen. Helal tittar förundrad på mig där jag står vid spisen. “Gud, vad stor magen är! Den ser verkligen större ut än någonsin idag, det måste vara klart snart” säger han och kommer fram och lägger händerna över min svällande framsida. Vi kramas länge. Så äter vi lite nybakt bröd med hamburgare, kollar på tv och går och lägger oss. Ligger en stund och småpratar i sängen. Somnar inslingrad i hans armar.

Midnatt. Vaknar med en olustig känsla i hela kroppen. Känner att jag måste gå upp utan någon riktig anledning, jag är inte ens kissnödig. Det värker i nedre delen av magen, men när jag sätter mig på sängkanten går det över. Jag vaggar ut i köket och dricker mjölk, står sen en stund vid köksfönstret och tittar ut i mörkret på snöflingorna som faller långsamt. Det börjar värka igen och magen blir hård - jag har aldrig haft denhär känslan förut, jag kan inte ens sätta fingret på exakt VAR det är jag har ont. Det känns som ett obehagligt tryck mitt inne i kroppen som börjar nedifrån och stegras uppåt och sprider sig över magen och ut över höfterna. Jag går och kissar. När jag står framför handfatet kommer det igen och nu känns det ordentligt, jag måste ta tag i handfatet och luta mig framåt och pusta lite tills trycket lättar och värken försvinner och magen sjunker tillbaka lite igen. Nu blir jag alldeles pirrig! Kan det vara? Smyger ut i köket igen och kollar på klockan, står och vaggar lite vid spisen tills nästa värk kommer exakt sju minuter efter den förra. Sätter mig grensle över en köksstol och väntar på nästa som kommer sex minuter senare. Klockan är halv ett på natten. En liten stund sitter jag och talar om för mig själv att det mycket väl kan vara falskt alarm, att det kanske bara är såna där retsamma förvärkar som man ju hört talas om. Men innerst inne vet jag att Det Har Börjat. Vankar omkring en timme i lägenheten och tänker att det inte alls känns som jag förväntat mig. Det är inte riktigt smärta, det känns mer arbetsamt. Som om det trycker och ömmar i en kanal som går rakt ned genom mig, som att jag vidgas och pressas ut inifrån. Bestämmer mig för att väcka Helal, fast jag kanske egentligen borde låta honom sova....

Efter att ha meddelat läget kryper jag ned bredvid honom i sängen. Vi ligger sked och jag börjar djupandas igenom värkarna. Han håller om mig och stryker över min rygg. Efter en stund känns det bara jobbigt att ligga ned, så jag går upp för att ställa mig i duschen istället. Varje gång en värk kommer skruvar jag upp värmen på max och sprutar hett vatten med hård stråle över magen - det är jätteskönt. Mellan värkarna känns det ingenting alls, så då passar jag på att raka benen:) Helal knackar på dörren för att kolla läget och jag förklarar att jag nog blir kvar i duschen ett bra tag till, det funkar väldigt bra som smärtlindring. En timme senare är jag klar och börjar vanka omkring i lägenheten igen. Under värkarna gungar jag med höfterna och djupandas, och mellan värkarna packar jag ned en massa grejer i bb-väskan som jag plötsligt kommer på att jag bara måste ha med. Jag ringer till SÖS och pratar lite med en barnmorska som tycker att jag kan ta det helt lugnt sålänge bebisen rör sig normalt. Bebisen! Jag har ju inte ens tänkt på bebisen! Placerar mig i soffan med ett stort glas isvatten som jag häller i mig i ett svep. Sen knuffar jag bestämt på magen tills jag får en ilsken spark tillbaka.

Helal och jag sitter tillsammans i soffan och tittar på Gudfadern. Jag andas lugnt igenom värkarna, Helal håller koll på klockan och berättar hur länge de håller i sig och hur långt det är emellan. Det är en skön natt, jag lutar mig mot hans axel och vi är båda lite sömniga - det är något drömskt och overkligt över det hela. Timmarna går och värkarna börjar komma oftare. Det börjar snöa mer och mer och det ljusnar lite utanför fönstret. Halv sju på morgonen kräver värkarna all min koncentration, jag kan inte prata igenom dem och de är så pass smärtsamma att jag börjar oroa mig för hur jag ska kunna sitta stilla i bilen. Jag ringer till SÖS igen och när jag säger att värkarna kommer var fjärde minut och håller i sig i 60 sekunder tycker barnmorskan att det är dags för oss att åka in. Jag ringer mamma och säger glatt att “nu åker vi!” och mamma låter precis lika nervös som jag känner mig. Jag går före Helal mot garaget, jag kan bara inte stå still medans han packar ihop det sista och låser dörren, värkarna tar i ordentligt och jag måste röra mig hela tiden för att lätta en aning på tryck-känslan som stegrar sig genom kroppen. Allting känns helt overkligt - jag är faktiskt på väg till bb nu, för att föda vårt barn!

I bilen håller jag stenkoll på den digitala klockan och märker att värkarna kommer oftare nu, jag gillar inte att sitta i bilen, jag vill komma fram snabbt och få lite lugn och ro. När vi parkerat sätter jag en jäkla fart mot förlossningsentreen medan Helal packar ur alla miljoner väskor vi har med oss. Hela tiden måste jag röra på mig - jag vankar runt runt i cirklar i snön och pustar tills en sköterska släpper in mig. Vi åker hiss upp till receptionen och får veta att det finns plats för oss på Södra BB - lyxavdelningen! Jippi! Vi visas till ett jättefint rum med en stor dubbelsäng, tavlor på väggarna och brinnande ljus på borden. Här ska hon födas. Och vid fönstret står en vit korg med sänghimmel - där ska hon sova. Otroligt. Vi går fram till korgen och står och tittar på den en stund, ler mot varandra. Nu kommer en barnmorska in, hon heter Christine Sjöö och verkar väldigt lugn. Jag får lägga mig på sängen i 20 minuter med cg kopplad över magen. På apparaten bredvid mig kan jag se hur värkarna kommer i oregelbundna vågor. Christine undersöker mig och säger att jag är öppen 6 cm - åh, vad glad jag blir! Jag har klarat av mer än hälften av centimetrarna hemma! Klockan är nu åtta på morgonen så jag räknar snabbt ut att om jag fortsätter öppna mig en centimeter i timmen så borde underbaringen vara född klockan tolv.
Helal och jag sätter oss i varsin fåtölj och värkarna fortsätter komma med ordentlig kraft. Varje gång en värk börjar så masserar Helal min korsrygg. Jag har inte ett dugg ont i ryggen men det hjälper ändå jättemycket att bli masserad där. Efter en stund kommer Christine in igen med lite saft och ett gåbord. Jag byter om till sjukhusskjorta och så börjar Helal och jag promenera fram och tillbaka i korridorerna. Jag stannar vid varje värk, lutar mig över gåbordet och blir masserad. Det gör ont, men jag är så glad och upprymd, och vilan mellan värkarna är fortfarande så pass lång att jag hinner hämta mig och prata lite med Helal och samla kraft inför nästa värk.

Vid elva görs nästa undersökning. Jag är FORTFARANDE öppen 6 cm - vafan! Nu sjunker hoppet och jag känner mig inte alls lika positiv och motiverad längre. Har jag verkligen haft såhär ont i tre timmar helt i onödan? Hela min plan om att ha bebisen ute i världen klockan tolv raseras och jag tappar all lust att hålla på med detta. Christine försöker trösta mig med att bebisen har sjunkit ned en ordentlig bit sedan sist och att jag nog kommer öppna mig ganska snabbt såfort vattnet gått, men jag har alldeles för ont för att orka tänka positivt. Jag suckar och jämrar mig, nu måste jag ta spjärn med fötterna mot sänggaveln och blunda när värkarna kommer. Christine bestämmer att det är lika bra att ta hål på hinnorna för att sätta lite fart på förloppet. Hon sticker in något virknålsliknande och varmt vatten bara forsar ur mig och ut i sängen. Jag ställer mig upp och vattnet fortsätter rinna längs benen och ner i tofflorna. Magen sjunker och det där fruktansvärda trycket inuti mig lättar något enormt. Gud så skönt tänker jag och trycker på lite så att ännu mer vatten skvalar ut på golvet. Helal hjälper mig att få på mig torr binda och charmig nätbyxa och så torkar han fostervatten i evigheter.

Tyvärr har lilla bebin bajsat i fostervattnet så jag måste lägga mig i sängen igen så att Christine kan sätta en skalpelektrod på hennes lilla huvud för att hålla bättre koll på henne. När detta är gjort får jag komma upp på fötter igen och plötsligt förändras värkarnas karaktär - det där otroligt påfrestande trycket som jag blev av med när vattnet gick kommer tillbaka hundra gånger starkare än förut. Jag känner paniken rusa genom kroppen - det här klarar jag aldrig, såhär FÅR det bara inte kännas! Jag hänger över gåbordet och flämtar och Helal lägger armarna om mig bakifrån. Jag borrar ned ansiktet i hans armveck och skriker, tänker att nu tappar jag kontrollen, nu förlorar jag greppet om allt. Då känner jag Helals läppar mot min nacke, han håller mig stadigt och pratar nära mitt öra. Han säger åt mig att andas ordentligt och så börjar han själv profylaxandas. Jag faller in i hans rytm och försöker andas precis som han. Hela mitt fokus ligger på att stanna i den där trygga rytmen och under de följande timmarna känns det som att vi står i en bubbla, Helal och jag. Jag är inte medveten om vilka som kommer och går i rummet, vad klockan är eller vad som sägs runtomkring mig. Lukten av Helals tröjärm som jag trycker ned ansiktet i, hans andetag och hans händer är allt jag uppfattar. När jag väl hittat rytmen och tagit tillbaka kontrollen känns det hanterbart igen. Jag är djupt koncentrerad under värkarna och i pauserna dåsar jag nästan till. En timme går och jag flåsar och flåsar hängande över Helals arm. Nu börjar värkarna komma tätare och tätare, ibland hinner jag knappt ut ur en värk innan nästa börjar byggas upp. Jag står i en och samma position, orkar inte ens tänka på att röra mig. Under toppen av värkarna klarar jag inte längre att andas kontrollerat, jag bara måste skrika för att lätta på det där otroligt kraftfulla trycket. Vid ett tillfälle är det som att jag vaknar upp och förvånat undrar vad det är som låter - sen förstår jag att det är jag. Det är ett konstigt ljud, ett slags djupt brölande som jag inte kan bestämma över. Men det är inget riktigt smärtskrik utan mer ett kraft-skrik, sådär som tyngdlyftare låter när de lyfter riktigt tungt. Helal masserar min korsrygg, ger mig vatten, stryker mitt hår ur ansiktet och blåser kall luft innanför min skjorta när jag svettas. Vi har aldrig varit mer sammansvetsade.

Ännu en timme går och nu är jag så trött så trött. Jag vet inte om det är smärtan som blivit värre eller om det är jag som bara inte orkar stå ut med den längre. Christine föreslår en varm dusch och jag blir gråtfärdig. Har hon inte alls förstått hur ont jag har, och hur trött jag är? Jag känner mig alldeles förtvivlad och vet inte själv hur jag vill ha det. Till slut kopplar Christine in lustgasen, jag lägger mig på sängen och trycker masken över ansiktet. Värkarna blir ännu värre när jag ligger ned och lustgasen gör varken till eller från. Christine försöker instruera, men jag har nästan panik och orkar inte lyssna, jag suger desperat i mig så mycket lustgas jag bara kan och släpper inte masken en sekund förräns Helal säger att jag måste. Värkarna kommer utan uppehåll, det känns som att jag sitter i en storm av värkar. Jag är panikslagen av smärtan och frustrerad över lustgasen som bara gör mig snurrig men inte ger den minsta lindring. Jag börjar få krystimpulser som jag inte kan stå emot, min kropp går i vågor och jag sliter och drar i Helals tröja. Christine undersöker mig och säger att jag är helt öppen men att jag inte FÅR krysta än eftersom bebisen inte hunnit rotera ned ännu. NEJ JAG ORKAR INTE tänker jag. Det finns ingen vila längre, allting är en enda oupphörlig mega-värk. Jag hör ordet “ryggbedövning” nämnas och flämtar “JA!“ till svar. Christine börjar förklara att dropp måste sättas först och att en läkare måste hämtas. Jag blir så fruktansvärt arg på att allting tar så lång tid, att ingen hjälper mig ur detta hemska. Jag vill bara bort från hela förlossningen.

Helal är min klippa, han sitter hela tiden nära, nära och hans blick är det enda som hindrar mig från att inte bli helt vansinnig känns det som. Men nu kan inte ens han hjälpa mig mera. Jag blundar och bara vrålar mig genom värkarna, jag hör att det kommer in fler människor i rummet och jag märker att de diskuterar och börjar fiffla med slangar och grejer runtomkring mig, men allting sker som i en dimma. En nål har satts i min hand, men jag råkar slita ut den under en värk så att blodet rinner längs armen. Plötsligt börjar alla tjata om att jag ska krypa ihop och skjuta rygg, och att jag måste flytta mig från ena sidan av sängen till den andra. Jag är en värkande klump och att röra mig en millimeter känns helt ogenomförbart. Helal drar i mig och tillslut ligger jag där jag ska ligga och någonting varmt strömmar upp längs min ryggrad. Trycket lättar direkt och jag börjar komma tillbaka till verkligheten igen. Allt som varit suddigt blir klart och jag ser människorna som står runt sängen. En liten stund fortsätter jag andas i masken, sen lägger jag den ifrån mig och känner hur den explosiva värken förvandlas till ett molande. Så underbart!

Klockan är nu halv två på eftermiddagen den tionde februari och jag får en konstig känsla av att förlossningen är över, att jag kanske missat att bebisen kommit ut, men när jag tittar ned på min gigantiska mage är det bara att konstatera att så inte är fallet. Jag är helt slut och bara ligger helt utslagen i sängen och låter Helal hälla vatten i min mun. Värkarna är nästan borta, men jag är fruktansvärt öm i hela kroppen och så utmattad som jag aldrig trodde man kunde bli. Men framförallt är jag lättad! Nu vill jag bara sova, jag försöker låta bli att tänka på att bebisen fortfarande ska klämmas ut, för min del känns det som att allt är över nu och att jag kan åka hem med bebisen kvar i magen. Helal och jag småpratar lite, han stryker mig över pannan och upprepar flera gånger att “nu är det värsta över, nu har du inte ont längre” Det blir som ett mantra och det är så skönt att höra. Christine berömmer mig för min fina andningsteknik och för hur bra jag kämpat, men jag känner mig ganska sur på henne, kan inte riktigt komma över det där med att ta en varm dusch. Blir glad när en ny barnmorska kommer in och presenterar sig, hon heter Lena. Jag vilar en halvtimme till, äter lite kexchoklad och försöker samla ihop mig mentalt.

Nu vill Lena att jag sätter mig upp på en pall med benen så brett isär jag kan, för att bebisen ska sätta lite fart och sjunka ned ordentligt. Jag gör det och det börjar pressa på en del nedåt, men inte alls så mycket att jag vill krysta. Efter ytterligare en halvtimme får jag flytta mig från den vanliga pallen till en förlossningspall och Helal sätter sig i en fåtölj bakom mig och jag lutar mig bakåt så att jag halvligger i hans famn. Ett värkstimulerande dropp är satt, men värkarna är fortfarande väldigt svaga. Klockan tre säger Lena att jag kan pröva att krysta lite när nästa värk kommer. Tio över tre trycker jag på lite lätt och bli nästan lite full i skratt - det här går ju inte! Jag känner ju bebisens huvud därinne, och för mig är det uppenbart att det inte kommer att gå. Jag blir förtvivlad och uppgiven - vilken besvikelse att tvingas avsluta förlossningen med kejsarsnitt efter 14 timmars arbete. “Prova igen!” säger Lena glatt och jag trycker på lite till, väldigt väldigt försiktigt. Lena ökar det värkstimulerande droppet och värkarna tar i lite mer. Jag krystar men slutar när det gör för ont. “På det igen, på det igen!” hejar Lena. “Nej, det går inte" kvider jag lite desperat och håller emot istället för att följa med i krystvärken. “Joooodå, det här går så himla bra Hanna, fortsätt bara” säger Lena. Hon tittar mig rakt i ögonen och är så lugn och låter så säker på att det visst kommer att gå. Jag håller fast hennes blick och när nästa svaga krystimpuls kommer tvingar jag mig själv att trycka på lite mer än jag egentligen tycker är möjligt. “Lite till, krysta igen och igen” hejar Lena. En ny krystimpuls kommer, men jag bara kvider och spjärnar emot. “Nejnej, jag vågar inte, jag vågar inte” Jag gråter och känner mig så värdelös, jag har ju egentligen inte särskilt ont, men jag är rädd och övertygad om att det bara inte går att få ut bebisen på det här sättet. “kan ni inte ta ut den på nåt annat sätt?” frågar jag ynkligt och struntar helt i att krysta.

“Nu kan du känna huvudet med handen - känn!” säger Lena plötsligt och väcker mig ur min lilla dvala. Mycket tveksam lägger jag en hand mellan benen och känner något vått och varmt som sticker ut en bit - med hår på! Mitt barn! Mitt barns lilla huvud! Eller rättare sagt, en väldigt liten del av mitt barns hjässa. Jag får helt ny kraft och när nästa värk kommer krystar jag allt vad jag kan. Och till min stora häpnad känns det på något vis SKÖNT, nu händer det verkligen något! Bebisens huvud trycks ut en bit för varje värk, men glider sedan tillbaka när värken tar slut. Helal håller om mig och hejar ivrigt på nära mitt öra. Lena skruvar och ruckar på bebishuvudet. Plötsligt - och detta sker verkligen på en hundradels sekund - halkar hela bebisen ur mig med ett slurp, som en hal liten säl. Jag är helt oförberedd, jag trodde ju att det var jättelångt kvar, och jag fattar inte riktigt vad som hänt förräns jag hör Helal flämta till och börja skratta upprymt bakom mig. Klockan är 15.28 och vi har fått barn!



Lena torkar av bebisen lite snabbt och sen får jag den där varma, mjuka och kladdiga lilla kroppen i famnen. Helal och jag flämtar och fnittrar ikapp, vi kysser varandra och känner på den där alldeles nya lilla människan som skriker ilsket. När hon tittar upp på oss med sina allvarliga mörkblå ögon känns det som att bli knockad, det finns ingenting i världen förutom vi tre. All smärta är som bortblåst - och tröttheten - vart tog den vägen? Jag är så upprymd och uppfylld av den magiska känslan i rummet, så totalt glädjechockad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vi tar på henne överallt, Helals stora hand på hennes lilla huvud, jag stryker över hennes våta vågiga mörka hår, hon griper tag om min tumme. Moderkakan kommer ut men det märker jag knappt, jag är så uppslukad av vårt underbara perfekta lilla barn. Aldrig i mitt liv har jag varit med om ett ögonblick som är så intensivt mycket NU, som detta. Efter en stund sätter sig Helal i en fåtölj med vår lilla dotter som nu har tystnat och bara tittar forskande omkring sig. Själv är jag tvungen att lägga mig i sängen igen för att bli sydd några stygn. Hela tiden ligger jag och tittar på Helal och lillan och tänker att detta är det vackraste jag någonsin har sett - min man och vårt barn.