De första dagarna med Salma

Jag mår dåligt. Det är kärleken och otillräckligheten och oron som blandar ihop sig och gör att jag går omkring ständigt gråtfärdig. Min lilla bebis sover hela dagarna och gråter på nätterna. Mjölken har inte runnit till ordentligt. Jag är öm i magen och har allmänt ont överallt. Vi är trötta allihopa men flänger ändå runt en hel del och träffar folk, man är ju så stolt och man vill inte att någon ska missa den här första tiden med henne. Jag har en gnagande känsla av att jag inte ägnar mig tillräckligt åt henne, att vi inte är tillräckligt nära, trots att hon är hos mig nästan hela tiden. Såfort någon annan håller i henne känns det som om jag sviker henne. Och samtidigt känner jag mig helt kvävd ibland, som att jag bara MÅSTE ut ur lägenheten och andas. Allt är så otroligt intensivt och några rutiner existerar inte. Jag pumpar och ammar och tröstar och klär på och av och packar henne i och ur bilen och tar mig inte tid att stanna upp och bara UPPLEVA henne. Men det värsta är att hon är så hungrig hela tiden och jag har inte mycket att erbjuda henne:( På nätterna är hon så ledsen och Helal bär runt på henne medan jag ligger i sängen och känner mig som en hemsk människa som svälter mitt barn.


Pigg och fräsch mamma. NOT.