Till vår fyraåring

Vi har ställt klockan på tidig ringning, denna onsdag då du fyller fyra år. Men långt innan klockan börjat pipa kommer du flygande in i vårt sovrum, kastar dig i dubbelsängen och ropar:

"Mamma! Pappa! Nu är jag fyra år! Nu idag! Titta på mina ben! Visst är de längre, jaaaa för de har ju växit inatt och lyssna på min röst, den låter mycket större nu!"

Och du knölar ner din lilla kropp mellan våra, suckar lyckligt och sträcker upp benen mot taket. Beundrar deras nya längd. Vi kramar och pussar och bekräftar att du absolut vuxit en bra bit under natten och att jodå, vilken fyraårsröst du fått. Minsann! Du suger åt dig vår beundran, flinar stolt och lite generat och ligger sedan med tusen myror i kroppen kvar i sängen medan vi skyndar oss att duka frukostbricka och samla ihop paket.

Finaste dotter. Du med tusen frågor och sötaste allvarsrynkan i pannan. Du med argaste ögonen, bubbligaste skratten och lenaste händerna. Du som utmanar, vägrar och "aldrig i liiivet" tänker göra som vi säger. Du som vände upp och ned på våra liv för fyra år sedan och har förgyllt varje dag sedan dess. Grattis älskade lilla du!

Eventuellt inbjuden

På onsdag fyller Salma fyra år (herregud herregud det är inte klokt vad hände med min lilla bebis herregud herregud osv), och hon är just nu en smula galet exalterad inför den stora dagen då hon "ska bli vuxen".

Salma: Om bara FEM dagar fyller jag år mamma - du kommer väl ihåg det? FEM!

Jag: Klart jag gör!

Salma: Då får du göra ett kalas till mig!

Jag: Jaaadå!

Salma: Det måste vara ballonger överallt mamma! Du måste blåsa upp kanske hundra stycken!

Jag: Haha, ja jag får väl göra det.

Salma: Råååsa ballonger! Och glitter!

Jag: Mmmm.

Salma: Och så måste du göra en tårta! En råååsa!

Jag: Japp

Salma: Och ballongerna ska både hänga i taket och ligga på golvet. Som ett hav. Ett ballonghav!

Jag: Okej...

Salma: Och så kan du hänga upp julgransljus! Överallt!

Jag: Eehm, njäee...

Salma: Och köpa presenter! Och ta fram min snyggaste klänning! Och sätta Hello Kitty-spännen i mitt hår!

Jag: Ja ja ja.

Salma: Sen kanske du får komma på mitt kalas.

Jag: Sen KANSKE jag får komma på ditt kalas?!

Salma: Ja, jag måste tänka om du får eller inte. Vi får se.

Ett litet litet barn

Jag vaknar mitt i natten av ett förtvivlat vrål från Salmas rum. Springer dit och försöker lokalisera katastrofen. "Min fot har hamnat utanför täcket!" gastar Salma. "Men lilla gumman, det är väl bara att stoppa in den igen?" säger jag och har lite svårt att hålla mig för skratt. Salma spänner blicken i mig och ylar "jag kan inte göra ALLTING själv mamma! Jag är faktiskt bara ETT LITET LITET BAAAARN!"

Gärningsman okänd

Jag har preciiiis advents-städat. Dammsugit och skurat. Så råkar jag blinka i en nanosekund och plötsligt är mitt adventsstädade hem förvandlat till ett tvättmedels-inferno.

Jag: MEN VAD I SJÄLVASTE %%%!!!###***???
Ungarna: *avlägsnar sig smidigt från vardagsrummet*
Jag: OCH VEM HAR GJORT DET HÄR?!
Salma: Inte jag!
Leo: Itte yaaa!

Nähä nä. Okej. Det var väl jag då.


Notera fotavtrycken.

Dotterns kakbak/mammans nostalgi

Ibland är det svårt att förstå hur tiden går. Hur små blir större, hur mycket som händer med ett barn på bara ett år. Förra julen satt Salma just här i köket, på den här stolen, lika nybadad och ivrig som nu. Hon rörde runt i mjölet så att det yrde omkring oss, och hon bankade med små knutna händer på degklumpen framför sig. Krånglade en stund med kaveln men struntade sedan i den, tryckte hastigt och klumpigt avhuggna figurer i degen och åt upp det mesta innan det kommit in i ugnen.

Den här gången spritter hon av glädje precis som då, men samlar sig. Varsamt sprider hon ut mjölet, knådar degen och kavlar så fint ut den framför sig. Biter sig koncentrerat i läppen, rynkar pannan, räknar ut hur hon ska placera formarna för att få plats med så många figurer som möjligt. Suckar belåtet över sin prestation. Bär oändligt försiktigt sina kakor till plåten och sitter alldeles tyst på huk framför ugnen och ser dem växa.

Jag småpratar lite med henne medans hon bakar, men blir strax ombedd att sluta. "Mamma, jag är väldigt upptagen, jag måste faktiskt vara noooga med det här, annars kanske allting förvandlas till plattmos - och det vill du väl inte?" Så jag sitter tyst på min stol och ser på henne. Hon är så fin. Och det värker lite i mig som det alltid gör när det så tydligt känns att tiden flyger.

Schhhh Helal!

Barnen: KLAMP-KLAMP-KLAMP-SKRIK-TJUT-BANK
Helal: Schhhhh! Kan ni vara lite lugnare?
Barnen: JAGA-JAGA-SKRIIIIIIK-MORRRR-TJUUUT
Helal: Näej, sluuuuta nu! Schhhh!
Barnen: STAMPA-STAMPA-PANG-BOM-SKRIIIIIK-JAGA-JAGA-KASTA-KASTA-VRÅÅÅÅÅL
Helal: MEN KAN NI LUGNA NER ER?!!!
Leo strängt till sin far: Schhhhhh!

Jag är rädd.

Båda barnen vaknar vid en tidpunkt då man faktiskt orkar leva. Båda äter frukost under förnöjsam tystnad. Ingen kissar på ryamattan. Ingen leker att ponnyhästarna badar i smörpaketet. Ingen trycker in smörgåskanterna i videoluckan. Båda barnen klär på sig muntert sjungandes. Ingen drar någon i håret. Ingen bryter ihop i avgrundsvrål på hallgolvet. Båda barnen går lycklig skogspromenad. Håller hand. Skrattar. Busar. Matar småfåglar. Går hem. Sitter blickstilla vid köksbordet. Ingen häller mjölk i håret. Ingen hasar ner under köksbordet var tredje sekund. Båda äter upp sin mat och säger mmmm. Sen ritar de. Alldeles koncentrerat. Helt nöjda. Ingen sticker penna i någons öga. Ingen stoppar kork i halsen. Ingen tatteverar sin lillebror. Ingen tar av sig blöjan och bajsar på golvet. Och sådär fortsätter det hela dagen. Klockan åtta gäspar båda synkroniserat, pussar varandra godnatt och somnar utan ett pip. Jag är i chock. Jag är nästan lite_rädd_för mina egna barn. Nu är den stora frågan: när har de ljuva två tänkt sig att kompensera the bad way för denna overkliga dag?

Salmas slutsats

Makaron-utdrivningen tog sin tid men gick förhållandevis smärtfritt. Den första fräste ungen ut själv med mycket möda och stort besvär. Den andra hade "pluppats" halvvägs upp i hjärnan och den fick jag pilla ut med ett hårspänne. Efteråt konstaterade Salma:

"Det är inte så roligt med makaroner i näsan. Det är iallafall mycket roligare med vanligt snor"

Gott så.

Kvällsprojekt

Salma 17.00:

Mamma! Jag har tatteverat mig! Fint va? Jag har tatteverat Leo också - för han ville det.

Salma 17.20:

Mamma! Jag pluppade upp två makaroner i näsan och nu vill de inte pluppa ut igen! Buhuu!

Sådärja. Just när min torsdag kändes lite trist och tråkig så fylls den med spännande grejer som "tatteverings"-sanering och makaronutdrivning. Fint.

Höstdag på Skansen

Brr. Satmånaden november närmar sig med besked. Mörkret kommer svepande allt tidigare och klädfajten i hallen inför varje utgång är ett faktum. Jag vet inte hur det är med andras ungar, men mina kids är rörande överens om att alla månader=tropiska månader. Jacka? Mössa? VANTAR?! Ja, det finns inga gränser för vilka grymheter dessa barn utsätts för.

Nåväl, alldeles nyss var det iallafall solvarm höst och jag och dotra gjorde Skansen med stor och liten väninna. En perfekt dag med skuttiga lyckliga barn, pannkakspicnic, varm choklad, ponnyridning, get-gos och så höjdpunkten: att få mata grisarna med äpplen och mangos!

Att bota ilska

Salma får ett klassiskt ilskeutbrott när hon icke får se film klockan alldeles-för-sent. Falsettvrål, parkettstamp och dörrsmäll. Efter en kvart kommer hon ut ur sitt rum igen, med harmonisk uppsyn.

Jag: Hej! Vad har du gjort därinne?

Salma: Varit arg.

Jag: Mm-hm. Vad gör du då? När du är arg därinne?

Salma: Det är hemligt för mammor.

Jag: Aha...

Salma: Mamma?

Jag: Ja?

Salma: Visst får inte barn säga skit?

Jag: Nä, helst inte.

Salma: Men om man säger det i smyg och hemlighet går det bra.

Jag: Jaså du. Var det det du gjorde därinne?

Salma: Japp. Elva gånger.

Jag: Ojdå. Kändes det bättre sen?

Salma: Japp!

Jag: Så du är inte arg längre?

Salma: Nix pix hallonfix!

För att?

Salma befinner sig mitt i den berömda varför-fasen när precis allting ska förklaras, varenda uppmaning motiveras. Det skulle aldrig falla Salma in att göra något utan att ha en fullgod förklaring till varför detta ska göras. Och nej, det spelar absolut ingen roll att det rör sig om vardagsrutiner som genomförts hundratals gånger tidigare, varje gång skall man förklara som vore det den allra första gången.

Salma säger inte "varför då?" som jag tycker att de flesta andra barn gör. Istället har hon lagt sig till med ett lite snofsigt "för att?":)

Salma! Dags att äta!
För att?
Salma! Kom och borsta tänderna!
För att?
Salma, ta inte Leos leksaker!
För att?

Jag tar det med ro. För det allra mesta. Men okej. Det finns tillfällen när jag vill brisera i ett mäktigt högljutt "BECAUSE I SAY SO!!!" Det kan ju faktiskt bli en smula tröttande. Men också väldigt roligt. Som igår när vi klättrade upp på berget i skogen bakom huset för att se på utsikten.

Jag: Salma, gå försiktigt nu. Du får inte ramla ner från berget.
Salma: För att?

Grattis Hanna!

Bär runt på Leo till klockan 05.00 på morgonen. Blundar sedan i hela 45 minuter innan det är dags att gå till jobbet. Får skavsår from hell på båda fötterna av nya stövlarna. Missar bussen. Spiller kaffe över hela mig på jobbet. Blir osams med rasist-tant på avdelningen. Blir tvungen att jobba över. Missar bussen. Blåsorna på båda hälarna spricker. Haltar hemåt i jobb-tofflorna. Årets mest imponerande ösregn vräker ner över mig. Ösregnet förvandlas till hagel. Hagelkornen förvandlas till mindre istappar. Jag springer. Jag vrickar därmed foten. Kommer hem. Kaffet är slut. Mjölken är slut. Allting är slut. Leo är sjuk. Salma är arg. Helal åker iväg på semester till Skottland med polarna i sex dagar. Grattis till mig!

Aj

Leos jättejobbiga förkylningsastma var allra värst under hans första levnadsår, och har sedan långsamt blivit bättre. Och visst är man väl ganska fantastiskt funtad ändå, för jag hade minsann redan börjat förtränga hur jobbigt det varit. Eller, man kanske inte ens orkar reflektera över hur tufft det är när man är mitt uppe i det. Men nu när han efter en hyfsat lång tid av friskhet plötsligt blir såhär jättedålig igen, då minns jag plötsligt tydligt.

Alla dessa nätter då jag suttit spänd som en fiolsträng med Leo i soffan och stirrat på ring-in-och-vinn-program bara för att hålla mig vaken och inte tappa honom i golvet. Alla nätter man legat nervöst klarvaken och bara väntat på ett andningsuppehåll. Lyssnat på Leos rosslande andetag, bubblandet i bröstkorgen, förtvivlad bebisgråt. Alla nätter när Helal jobbat och jobbat och jag burit runt ledsen tungandad bebis i lägenheten timme efter timme. Oron, vanmakten och den förlamande tröttheten. Dimsynen och illamåendet efter alla uppesittarnätter. Jag hoppas att Leo inte minns det, allt det jobbiga.

Nu ligger lillungen alldeles däckad i soffan med snutten på huvudet. Inget alls sov han natten som var, och inget alls lär han sova natten som kommer. Jag tycker så synd om honom. Aj.

Salmas humor

Det är solig höst. Salma och jag ligger på en filt i mina föräldrars trädgård. Vi pratar länge om allt möjligt och sjunger några sånger. Så är vi tysta en stund, ligger tätt intill varandra och tittar på himlen. Jag ser att Salma tänker på något roligt, hennes ögon glittrar och det börjar liksom bubbla i hennes kropp. Så bryter fnisset ut och strax ligger hon och vrider sig av skratt på filten. Riktigt kiknar av skratt gör hon.

Jag: Men Salma, vad tänker du på nu?

Salma: Hahahaa, jag tänker på hahaha morfar som...HAHAHAA -

Jag: Morfar som vaddå?

Salma: Som hahahaha ramlar ner i en DEG med bara HAHAHA -

Jag: Med bara?

Salma: Med bara kalsonger på sig! I en DEG! Med KALSONGER! HAHAHAHAHAHA!

Älskade älskade lilla hon.

Fredag

Imorgon är vi bjudna på en "pytteliten familjesammankomst" för att fira en förlovning inom Helals släkt. Idag fick jag veta att den pyttelilla sammankomsten ska äga rum på en hyrd restaurang med sisådär NITTIO gäster. Genast kändes det akut att köpa nya skor då det enda jag äger är ett par trasiga fejk-converse och ett par rosaprickiga gummistövlar. Så nu har ett par fina läderstövlar införskaffats. Från Sturegallerian. Eller var det Ica Maxi? Hursom, imorgon är det svennebanan undertecknad och nittio kurder som drabbar samman i vilt kindpussande och stor språkförvirring. Yes.


Fadern, sonen och de fredagsheliga majsbågarna.

Leo Peo Hallonpuff!

En morgon för nästan ett år sedan kröp Salma nära en nyvaken Leo i dubbelsängen och fnissade "gomorron Leo Peo Hallonpuff!" Detta underbara spontana smeknamn har han givetvis fått dras med sedan dess:)

Här är han, vår Hallonpuff. Jätteglad, jättekelig och jättevild. Han behagade börja gå vid femton månaders ålder, och ser fortfarande redigt berusad ut när han vinglar omkring, men fort ska det gå. Papegoj-fasen är här och han kämpar och kämpar med att härma precis allt vi säger. Han hejar och hejdåar, vinkar, äter med sked (nåja...), pratar i överlycklig falsett såfort han får syn på en sparv, kan peka ut mage, näsa och snopp. Framförallt snopp. Och han dansar till allt som kan tänkas likna en melodi. Men sötast just nu är slängpussarna som han delar ut med glittrande blick. Särskilt när han vill charma till sig något. En piggelinglass eller så:)

Cliffhanger deluxe

Älskade dottern befinner sig mitt i en alldeles förjävl...ehm, intressant fas just nu. Och jag hoppas hysteriskt att detta är KULMEN på treårstrotset och inte INLEDNINGEN på det.

Det är mycket avgrundsvrål, stamp-i-golv och smäll-i-dörr. Och såklart: DUMMA DUMMA SUPERDUMMA MAMMA!!! Och hur mycket jag än önskar att vi åtminstone kunde vara sams då det är dags att sova, så blir det ju inte alltid så. Som häromkvällen då jag med frustrationen sprängandes i kroppen stampade ut från Salmas rum och lät henne ligga ilskevrålandes i sängen med fötterna hamrandes mot väggen. I tjugo minuter höll hon igång med ett medelstort världskrig därinne. Sen blev det alldeles tyst. Så hörs en späd röst:

Salma: Mamma?
Jag: Ja gumman?
Salma: Jag är inte arg längre.
Jag: Åh så skönt!
Salma: Men jag är_ inte_ glad heller!
Jag: Åkej...
Salma*med dramatisk/hotfull röst*: Vi_får_väl_se_hur_det_blir_ imorgon...

Hej blogg!

Nu jobbar jag igen. Ibland. Och det är underbart skönt. Långa arbetsdagar vill jag inte ha, men de där timmarna hemifrån då och då är så bra för mig. Skönt att vara jag i ett annat sammanhang, skönt att vara ifrån barnen en stund, skönt att sakna dem. Och att vara efterlängtad. Klockan 06.20 slår jag upp porten och går mot jobbet, drar djupa andetag i kall morgonluft och får tänka dagens första tankar alldeles för mig själv. Det är dagens näst bästa stund.

Klockan 13.20 kommer jag hem, klampar lite extra högt i trapphuset så att barnen hör mig komma, och blir mött av små ivriga barnakroppar som liksom svämmar över mig när jag kliver in i hallen. Dagens allra bästa stund.

Höstsolen lyser och barnen vill bo i parken. De gräver och klättrar, jagar och gömmer, hoppar, balanserar, ramlar och tjuter av skratt och av gråt. Sen lägger de sig tätt intill varandra på gungan och vilar under klarblå himmel.

Trött

Återkommer. Ska bara skicka iväg ungarna på internat, spränga en bomb i lägenheten och flytta till Bali en stund. Men sen så.