Aj

Leos jättejobbiga förkylningsastma var allra värst under hans första levnadsår, och har sedan långsamt blivit bättre. Och visst är man väl ganska fantastiskt funtad ändå, för jag hade minsann redan börjat förtränga hur jobbigt det varit. Eller, man kanske inte ens orkar reflektera över hur tufft det är när man är mitt uppe i det. Men nu när han efter en hyfsat lång tid av friskhet plötsligt blir såhär jättedålig igen, då minns jag plötsligt tydligt.

Alla dessa nätter då jag suttit spänd som en fiolsträng med Leo i soffan och stirrat på ring-in-och-vinn-program bara för att hålla mig vaken och inte tappa honom i golvet. Alla nätter man legat nervöst klarvaken och bara väntat på ett andningsuppehåll. Lyssnat på Leos rosslande andetag, bubblandet i bröstkorgen, förtvivlad bebisgråt. Alla nätter när Helal jobbat och jobbat och jag burit runt ledsen tungandad bebis i lägenheten timme efter timme. Oron, vanmakten och den förlamande tröttheten. Dimsynen och illamåendet efter alla uppesittarnätter. Jag hoppas att Leo inte minns det, allt det jobbiga.

Nu ligger lillungen alldeles däckad i soffan med snutten på huvudet. Inget alls sov han natten som var, och inget alls lär han sova natten som kommer. Jag tycker så synd om honom. Aj.