Mammas dag

Igår firade vi mammas födelsedag och Mors Dag. I strålande solsken ute i trädgården med björksus och syréndoft. Jag kan inte minnas att det någonsin regnat då mamma fyllt år. Finaste vädret till finaste mamman år efter år!



Salmas present var såklart ett porträtt av mormor. Och en sol och en läskig spindel:)


Av oss fyra barn fick mamma detta smycke med våra namn. Det var väldigt fint på henne, tycker jag.

Kailoola

Jag kan inte tupplura på dagen. Råkar jag somna på eftermiddagen så är jag mordisk resten av dygnet. Helal är tvärtom. Han bara måste lägga sig ner en stund varje eftermiddag Jaja det är åldern, brukar jag höhö:a.

Leo tupplurar gladeligen i timtal och är så bortom alla gränser gullig med lilla rumpan i vädret och knubbiga nävarna knutna. Salma vill absolut inte sova på dagen. Egentligen. Men när hon ser Helal snarka så skönt i soffan kan hon ändå inte låta bli att krypa upp och linda in sig i hans armar. "Jag ska bara ta en liten liiiten kailoola (tupplur på kurdiska) med pappa" mumlar hon och gäspar. Efter två sekunder sover hon sött.

Morfarn spontanshoppar

Jo, denna däringa morfarn är full av bra initiativ, tycker Salma:)

Snart åker gigantiska poolen upp också. Eventuellt flyttar båda mina barn hemifrån i samband med detta;)

Syskonkänslor

Salma och Leonard står så nära varandra. Och jag blir lika hjärtknipande överraskad varje dag då de ligger i en hög av bubblande skratt, för jag trodde aldrig att det skulle gå så fort! De är ju så små och har varit tillsammans så kort tid, tänker jag förundrat. Hur kan de redan vara så tokiga i varandra, så fulla av kärlek?

Leonard har vuxit till sig en hel del på sista tiden, och mer och mer börjat uttrycka sin högljudda stål-vilja. Så konflikterna mellan syskonen duggar tätt. De bråkar om leksaker, om vem som hade vad först, och om vem som ska sitta allra närmast mig. Salma knuffar Leo i smyg så att han välter, och Leo drar Salma i håret med all kraft. Och återigen är jag förvånad. De är ju så små, tänker jag. Hur kan de redan vara så osams och arga på varandra?

Ibland tycker de båda att det är skönt att vara ifrån varandra. Som igår då Salma fick åka till Nyckelviken med sin morfar och titta på djuren. Hon var mycket stolt och nöjd över att lillebror minsann inte fick följa med just då. Men sen när hon kommer hem på kvällen...ja då ser hon bara Leo. Han kryper mot henne med ivriga små flämtanden och hon utbrister med skratt i hela ansiktet "men hej lilla mannen!" och Leo snurrar hit och dit på hallmattan av glädje. Sen är det illbus och skrikskratt resten av kvällen och många smackande pussar på varandra innan de somnar. Mina finaste.

Hjärnskakning vs hjärnsnurr

Är man inomhus (vilket jag i största mån undviker) så finns det bara EN sak som kan få Leo att ta en paus från vansinnesklättringar och livsfarligheter. Tvättmaskinen. Han står som klistrad när maskinen brummar till och drar igång. Så rullar hans blå ögon i takt med kläderna i trumman och en jämn ström av saliv rinner över lilla hakan. Total fascination.

Oklart dock om denna aktivitet är så värst mycket mer hälsosam än fönsterbrädesklättring?

Nästan som på SPA

Leo klättrar upp i soffan, upp på ryggstödet, en liten tripp på elementet och så vidare upp på fönsterbrädan. Det tar sisådär 7 sekunder och upprepas ca 8 gånger i timmen. Dag efter dag efter dag. Det är så fantastiskt avslappnande att ha barn. Bara att luta sig tillbaka och vicka på tårna. SPA-känsla dygnet runt, skulle man kunna säga.

En ny liten stjärna!

I fredags kunde vi äntligen åka och kika lite på senaste bebbetillskottet i gänget. Vi är fem tjejer som känt varandra sedan...alltid? Skrattat och bråkat och sprungit mellan varandras hus hela barndomen. Tjuvrökt, köat till Backstreet Boys-konserter och stalkat killar under tonåren. Och nu börjar det myllra av ungar omkring oss. Sex barn än så länge, och fler lär det ju bli. Om fem år kommer våra träffar vara ett enda vansinneskaos och mer likna ett kollo än något annat.

Lilla Alice var givetvis söt som en docka. Malin och Henrik kan nämligen bara tillverka undersköna barn som sover som grisar:)

Flätor då och nu

Vissa stunder i barndomen minns jag så väldigt tydligt. Som alla kvällar när jag var nybadad och ville ha mitt hår flätat. Jag minns hur jag letade gummisnoddar, så många som möjligt. Och hur jag satte mig med benen i kors på golvet framför fåtöljen där mamma eller pappa satt redo att fläta. Det var lite krångligt att få plats att lägga benen i kors i mitt ankellånga nattlinne minns jag. Jag älskade att bli flätad, älskade själva stunden, att bli ompysslad bara jag. Många flätor skulle det vara, jättemånga. Ibland förhandlades det lite om flätornas antal. Åtta! sa jag. Fyra! sa pappa. Och så landade vi väl ungefär på sju:)

Och nu flätar jag min egen nybadade dotters hår och förundras över hur tiden flyger. Borrar in näsan i hennes bruna lockar och minns.

Nybadade underbarungar

Vid havet

Lördag och strålande sol. Vi åker till havet. Salma studerar fascinerat en död orm, miljoner småkryp och stora mängder fågelbajs. Leo kryper i alla riktningar samtidigt tills han blir alldeles vimmelkantig och välter. Liggandes som en skalbagge på rygg får han syn på fiskmåsarna som flyger strax över hans huvud och lyckan är total. Han viftar med sitt tjocka pekfinger i luften och skriker med falsettröst "Titta dääää! Titta dääää! Titttttttaaaa däääääääää!"

Vi äter pastasallad, äpplen och kiwi. Och skrattar åt vår optimism när vi tog med en picknickfilt och faktiskt inbillade oss att ungarna skulle sitta fint på den. Att man kanske skulle få vända ansiktet mot solen en stund. Ha! Istället jagar vi dem över klippor, bryggor och gräs och trycker in mat i deras små munnar i farten. Och det är härligt, härligt.

Så kastar vi hamburgerbröd till måsarna och änderna och vandrar hemåt med mycket sömniga, fnittriga, solsvettiga spagettibensbarn.

Att hjälpas åt

Jag vill att mina barn ska få vara med, hjälpa till, vara delaktiga i allt fixande och trixande här hemma. Jag har alltid minst en unge på diskbänken och ofta en i diskhon när maten ska lagas. Salma vispar och blandar, rör i grytor och diskar. Leo fejar ivrigt med sin lilla städsvamp. Salma tycker alltid att det är roligare att hjälpa mig att rulla strumpor och vattna blommor än att leka med något annat. Och det gör mig glad, jag njuter nästan alltid av mina små hjälpare. Men det tar ju tid - herreminjävlagud så mycket tid det tar - med all denna hjälp. Det gäller att planera och se till så att marginalerna finns där. En middag som tar mig en kvart att laga tar ju gärna en timme när Salma ska skära paprikan, mäta upp riset, vispa såsen och så vidare.

Ibland finns inte riktigt de där marginalerna. Stressen bubblar upp och man önskar inget annat i hela världen än att få vika en endaste maskin tvätt utan hjälp. Att få baka en sats småkakor och vara klar på den tid som står angivet i receptet. Men så vet jag ju. Det finns en tid för allt. Om bara några år har jag inte dessa ivriga hjälpare vid min sida. Då är det jag som står och tjatar om att vi är en famiiilj å alla mååste faktiskt hjälpas ååååt. Så det är bara att andas och släppa ambitioner om prydligt vikt tvätt och perfekta småkakor. Hela tiden påminna sig själv om att man just precis nu står mitt i deras barndom. Mina små ungars barndom. Deras grund, alla små ögonblick de kommer minnas och luta sig emot.

Lugna sig i tanken att mina kläder visserligen är ständigt skrynkliga, men vikta av lyckliga små händer.

Till Leo

Älskade unge. Nyss var vi två ett och jag vaggade omkring och undrade hur det skulle kännas att få barn nummer två i min famn. Om det skulle gå att älska dig lika mycket. Nu älskar jag dig gränslöst och har så gjort sedan allra första sekunden. Så självklart grep du tag om mitt hjärta och blev en ny mittpunkt i mitt liv.

Älskade unge. Nyss låg du i min mage och gav mig ständigt hjärtsnörp genom att envist vägra röra på dig. Nu klättrar du runt i världen och rör på dig så mycket och helst på så farliga platser och höga höjder att jag blir tokig.

Älskade unge. Nyss mötte jag för första gången din blick. Din mörka utforskande blick. Nu vaknar jag varje morgon med dina blågröna glittrandes mot mig, fulla av skratt och bus.

Älskade unge. Du är din alldeles egna person, helt olik din syster. Du är högljudd och vild, du skramlar och bankar, du klättrar och ramlar, du kastar och kladdar och du är så glad, så glad. Världens gosigaste barn är du när du pausar från strapatserna och kommer krypande upp i mitt knä, lägger mjuka kinden mot min och pussar alldeles blött på min näsa. Och varje gång du kastar huvudet bakåt, rynkar näsan, kisar med ögonen och flinar stort med dina fyra och en halv tänder så sjunger det i mig.

När Leonard föddes

080427

Jag vaknar med en obestämd men ändå på något sätt bekant känsla. Rastlös. Häver mig upp ur sängen och börjar vagga omkring lite i lägenheten. Efter en stund börjar det surra och mola i kroppen, och nu vet jag. Detta måste bli Bebbs födelsedag! Molandet övergår snabbt i ganska vassa men korta värkar. Jag drar upp rullgardinerna i vardagsrummet och står länge och tittar ut. Klockan är halv fem på morgonen och fåglarna börjar kvittra. Jag väntar.

Värkarna är regelbundna direkt och vid sju på morgonen smyger jag in till Helal i sovrummet. “Hur är det?” mumlar han sömnigt. “Bebbs vill nog komma ut till oss idag” säger jag och Helal blir klarvaken. Är det sant?!” frågar han och ser lätt chockad ut. Vi ligger kvar i sängen en stund och kramas.

Jag ringer mina föräldrar, bara för att förvarna eftersom de ska ta hand om Salma när det är dags för oss att åka in. De står i vår hall innan jag hinner blinka:) Jag ringer till förlossningsavdelningen och får prata med den barnmorska som jag gått hos under graviditeten. Jag blir så lättad och tacksam. Tänk att just hon jobbar idag och ska vara med när jag föder. Hon som vet vad som är viktigt för mig och som jag tycker så mycket om!

Värkarna tar i ganska ordentligt och jag känner redan en stark tryckkänsla nedåt. Men eftersom de ännu är såpass korta så vill jag stanna hemma. Jag småpratar med Helal och mina föräldrar. Vid varje värk går jag ut på balkongen och andas kall morgonluft. Salma vaknar och när jag ser henne blir jag alldeles uppfylld av iver. Snart är hon storasyster, min underbara flicka! Åh vad jag längtar efter att få ha båda mina barn i famnen!

När det är två minuter mellan värkarna blir Helal riktigt nervös och övertalar mig att vi ska åka in trots att jag tror att det är alldeles för tidigt. Men vi åker. “Det är precis som förra gången” säger jag. Då åkte vi också in på morgonen, det var samma ljus, samma känsla av andakt.

Christina står och väntar på oss precis innanför dörren. Hon kramar mig, leder in oss på vårt fina rum. Barnmorskestudenten Sofia kommer och hälsar och vi sitter och småpratar på sängen. Undersökningen visar att jag är öppen nästan åtta centimeter. Det känns overkligt. Jag ligger och koncentrerar mig på andningen, Helal håller min hand och Christina stryker mig långsamt över benen vid varje värk. Jag är så avslappnad.

Vi börjar promenera fram och tillbaka i korridoren. När en värk kommer stannar vi och jag lutar mig mot Helal och gungar från sida till sida, blundar. I värkpauserna skakar Helal försiktigt mina axlar så att jag slappnar av. Efter en timme vill jag tillbaka till rummet för lugn och ro. Värkarna tar i mer och mer, jag går fram och tillbaka framför de stora fönstrena, och rakt in i Helals famn vid varje värk.

Trycket nedåt ökar och jag börjar bli rädd och hålla emot. Christina tar mig om axlarna och säger att jag ska ge efter för trycket, låta hela min kropp dras ned mot golvet , bara låta det hända. Helal lägger händerna på mina höfter och hjälper mig att stå stadigt och fortsätta gunga istället för att bli spänd och gå upp på tå. Ännu en timme går och jag sätter mig på en pall på hjul vid sängkanten och vilar överkroppen mot en saccosäck. Börjar andas lustgas lite försiktigt och tycker att det är riktigt skönt. Gungar fortfarande från sida till sida vid varje värk, pallens hjul glider lätt över golvet. När värken tar slut lägger jag kinden mot saccosäcken och bara vilar. Värkarna sliter i mig, men jag är så lugn och kan verkligen njuta av vilan mellan värkarna. Helal sätter sig bakom mig, hans stora händer i varma cirklar över min rygg hela tiden. Han lindar en sval handduk om mitt huvud. Jag gungar, andas och vilar.

Tryckkänslan pulserar ner genom kroppen, jag tycker mig kunna känna tydligt hur barnet roterar nedåt. Värkarna blir längre och värktopparna nästan outhärdliga. Jag suger i mig lustgas med kraft och ljuden jag ger ifrån mig blir underligt dova i masken jag trycker mot ansiktet.

Jag går på toaletten med lustgasen i ett fast grepp. Blod och sipprande fostervatten. När jag kommer tillbaka till rummet står förlossningspallen mitt på golvet och Christina har plockat fram instrument och rena handdukar. Jag stannar till och stirrar. Är det dags redan nu? Jag trodde ju det var långt kvar? Helal sitter i en fåtölj bakom mig, jag lutar mig i hans famn och värkarna är alldeles för jobbiga nu. Jag märker att jag inte kan höra vad någon säger, jag bara ser deras munnar röra sig. Jag glider in i mig själv, blundar, utandningarna blir till mörka skrik. Jag vill bara ha Helal nära och Christina tycks höra mina tankar och sätter sig en bra bit ifrån oss lutad mot väggen, ser mig i ögonen, nickar och ler. Just när jag tänker att det omöjligt kan bli mer smärtsamt så tar Sofia hål på hinnorna, vattnet forsar och krystvärkarna kommer.

Jag tappar helt fattningen först och min kropp blir en spänd båge. Jag håller emot allt vad jag orkar men det hjälper inte. Varje gång jag försöker ta ett andetag så krystar min kropp istället och det är helt vidrigt. Jag kastar iväg lustgasen och vrålar. Ser att mina ben skakar helt okontrollerat. Helal trycker ansiktet mot min hals, jag slänger armarna bakåt och gräver in naglarna i hans nacke. “Tryck bort smärtan bara, så fort du får en värk” säger Christina lugnt.

Barnets huvud står och bränner något vansinnigt. Jag förvånas över att barnet liksom trycker sig ut själv. Jag behöver inte göra någon medveten ansträngning, kroppen bara krystar hela tiden ändå och plötsligt är huvudet ute. Allt blir märkligt stilla. Helal blåser kall luft i mitt ansikte och säger om och om igen att snart snart är det klart. Men en lång stund är det så stilla, så stilla. Min kropp slappnar av, mitt huvud vilar mot Helals bröstkorg.

Så kommer en värk - den värsta, och jag vänds ut och in. I nästa sekund sprattlar något halt mot min mage, Helal flämtar och skrattar och jag försöker få styrsel på mina armar för att kunna hålla i barnet, vårt barn! Detta ögonblick, en kroppssensation omöjlig att jämföra med något annat. Det går så fort och är så stort, det största. Nu är han här och våra händer famlar över honom. Han skriker så det rungar och allt runtomkring oss tre försvinner nu. Jag vill ta in allt, den jordiga doften i rummet, ljudet av Helals röst när han för första gången pratar med den lilla, känslan av barnets varma våta hår mot min handflata.

Detta var verkligen VÅR förlossning! Så otroligt skönt att jag fick just min barnmorska som visste hur jag ville ha det. Inget spring i rummet, inga undersökningar. Jag fick stå och gå så länge jag ville och ingen försökte prata med mig om jag inte själv ville. Totalt lugnt, tyst och tryggt. Och bara Helal nära nära hela tiden.

Jag behöver inte bli sydd någonting alls utan får krypa ned i sängen och gosa med bebis direkt. Christina går runt i rummet och tänder ljus. Lilla pojken lägger pannan i djupa veck och letar sig blundandes fram till mitt bröst. Han får tag, rullar ihop sig tätt intill mig och kisar försiktigt upp på mig. Hans lilla varma hand griper om min tumme.

Kärlek

Mitt hjärta smälter. Varje dag.

Att argumentera

Vi tar en promenad till centrum för att hyra film. Salma väljer "Micke och Molle" och jag väljer "Eden Lake" En skräckis. Salma råkar få syn på det läskigt blodiga fodralet och flämtar till.

Salma: VAD är DET för film?!

Jag: Ehm..en lite konstig film...kanske lite läskig...bara mammor och pappor får se den!

Salma: Men jag är nästan en mamma eller pappa! Titta vad stor jag är! *ställer sig på tå och sträcker armarna i luften*

Jag: Jooo, men den är nog för läskig iallafall, Micke och Molle är mycket roligare!

Salma: Men mamma! Lyssna på mig! Jag har sett den Onda Fen och jag blev inte rädd. Och jag har sett när jägaren sköt Bambis mamma och jag blev inte rädd. Och jag har sett när Scaaar puttade ner Simbas pappa från den höga klippan och jag blev inte rädd. Och jag har sett supermånga grodor som var mosade och döda och jag blev inte rädd. Jag är mooodig!

Jesus. Damen langar fram argumenten värre än den värsta förhandlaren. Ungen är tio år ifrån sin tonårstid och jag är redan körd.

Planen

Träffade fina syster Julia i Sickla. Och helt mystiskt och fullständigt oförklarligt satt vi en stund senare och svullade Afternoon Tea på café Koloni. Gott. Hur mycket te, scones, marmelader, färskostar, morotskaka, brownies, biscottis, småkakor och karameller man vill ha. Och man vill ju ha. Mycket. Hur det går med beach 09-planen? Jodå utmärkt. Om planen var att se ut som Jabba the Hut lagom till midsommar.


Syndens bord

De misstänkta.

Spännande

Det är alltid lika spännande att sprätta upp kuvertet med telefonräkningen i denna familj. Man vet aldrig vad som väntar. Får våra ungar i ett obevakat ögonblick tag i en telefon så kan man bara vara säker på en sak: de ringer inte inrikes.

Älskade busungar

Ungarna gosar, studsar runt, busar, grimaserar, fnittrar och moffar jordgubbar:)

Upp på berget vi gå...

Vi har fått många lediga dagar tillsammans på sista tiden. Tid för långa promenader, lekparker och picknick. En dag tog vi med oss lite jordgubbar upp på berget bakom huset och vräkte oss i vårsolen...


Våren har flugit i Salma och hon pratar ofta och länge om allting som hon äääälskar i livet. Just denna dag ääälskade hon sina träningsskor, de rödaste jordgubbarna, solen, fågelkvittret och att sitta på filt. "Men mamma. Tyvärr älskar jag inte myror. Jag älskar dem inte alls!":)


Kommer man någonsin få till en familjebild där samtliga kollar in i kameran med ett ljuvt leende? Haha!

Lilla livet

Sova skönt i vagnen. Vakna med ett leende. Klättra lite i parken. Sova lite mer. Leo-livet är ganska sweet. Och han med:)