Leonard har vuxit till sig en hel del på sista tiden, och mer och mer börjat uttrycka sin högljudda stål-vilja. Så konflikterna mellan syskonen duggar tätt. De bråkar om leksaker, om vem som hade vad först, och om vem som ska sitta allra närmast mig. Salma knuffar Leo i smyg så att han välter, och Leo drar Salma i håret med all kraft. Och återigen är jag förvånad. De är ju så små, tänker jag. Hur kan de redan vara så osams och arga på varandra?
Ibland tycker de båda att det är skönt att vara ifrån varandra. Som igår då Salma fick åka till Nyckelviken med sin morfar och titta på djuren. Hon var mycket stolt och nöjd över att lillebror minsann inte fick följa med just då. Men sen när hon kommer hem på kvällen...ja då ser hon bara Leo. Han kryper mot henne med ivriga små flämtanden och hon utbrister med skratt i hela ansiktet "men hej lilla mannen!" och Leo snurrar hit och dit på hallmattan av glädje. Sen är det illbus och skrikskratt resten av kvällen och många smackande pussar på varandra innan de somnar. Mina finaste.
2 kommentarer:
Tack för kommentaren på min blogg :-)Gillar att läsa din blogg, du skriver bra, o jag känner igen mig i många situationer. Jag har också blivt paff över hur tex mina minsta två (3,5 & 1,5 år gamla) kan gräla o vara osams redan, o sen hurudan tyst kommunikation de har. Likadant var o är ännu mellan de två äldsta. Barn e härliga. Vad vore livet utan dem? Svar:TRÅKIGT :-)
kärlek! sådär är det lite mellan E o hennes kusin som snart är 2, han avgudar henne men blir sur när hon inte fattar hur man leker med leksakerna ;)
Skicka en kommentar