Plattskallens längtan

Den spirande våren får det att klia i kroppen. Jag vill så mycket. Jag vill gå i skogen, åka till havet, städa balkongen, börja träna, rensa garderober, putsa fönster, göra om och göra rätt och bli en ny människa. Såhär känns det varje år, det liksom spränger under huden. Detta är den enda månaden på året då jag kan få för mig vansinniga saker som att börja jogga och dylikt. Hu - vad är det som händer med psyket egentligen?

Hursomhelst. Inte mycket låter sig göras när barnen fortfarande är hängiga. Vi skrotar omkring inomhus och längtar efter friskare tider. Pärlar halsband, bygger tågbanor och färglägger blad efter blad i alla målarböcker. Det får lov att vara så just nu.

Salma: Du målar ju ganska snyggt mamma!

Jag: Åh tack! Du med!

Salma: Ja, en annan dag kanske du lär dig att måla såhär som jag kan!

Jag: Det hoppas jag verkligen. Vad heter din häst?

Salma: Sweetie Belle såklart! Vad heter din?

Jag: Tjaaa, kanske Lotta?

Salma: Men åhhh! Så kan hon ju inte heta! Du får välja om hon ska heta Toola Roola eller Starsong eller Rainbow Dash!

Jag: Men jag vill att hon ska heta Lotta.

Salma: Okej, då får hon heta Pinkie Pie.

Jag: Men -

Salma: Näj mamma, du förstår inte riktigt. Jag kan de här namnen! Du får välja mellan Toola Roola eller Starsong eller -

Jag: Eller Lotta?

Salma: Nu blir jag sur på dig.

Jag: Hoppsan då!

Salma: Du är så envis, din lilla plattskalle!

?

Avatar-dejt

När var Helal och jag på bio senast? Bara vi två? Jag minns faktiskt inte. Eller jo, jag minns att vi såg "King Kong" fyra dagar innan Salma föddes. Jag minns hur jag satt nedklämd i trång biostol med min svällande vätskefyllda michelinkropp, enormt kissnödig med sammandragningar och vadkramp och bara väntade på att den förbannade evighetsfilmen skulle ta slut. Tänk att det var mer än fyra år sedan. Galet.

Sedan dess har vi haft en annan sorts bioupplevelser. Vi brukar turas om att gå på bio med Salma, hon har alltid älskat det och suttit som ett ljus i biosalongen. Mycket Alfons Åberg, Spöket Laban, Nicke Nyfiken och prinsessfilmer har det blivit. Men nu. Första biodejten på evigheter. Bara jag och Helal. Nästan lite...pirrigt:)

En skön stund. Lite lång film dock. Och lite mycket läsk. Mot slutet satt vi och hoppade och kved av kissnödighet i våra fåtöljeroch innan eftertexterna börjat rulla sprintade vi mot toaletterna. Romantiskt.

Uppladdning

Efter en härlig dag ute i solen med pappan laddar nu barnen allt vad de orkar inför Melodifestivalen som komma skall ikväll. Samtliga bidrag spelas om och om igen i vårt vardagsrum där eftermiddagssolen skiner in. Salma hoppar, snurrar och hittar på snitsiga steg. Leo står fastnaglad i parketten och svänger blöjrumpan så häftigt att svetten pärlar längs nacken. Sen kastar de sig över varandra i soffan, kittlas, kramas och fnittrar. Erik Saade och ingen annan hejar vi på ikväll, har Salma bestämt.

Jag: Varför är Erik bäst då, tycker du?

Salma: *himlar med ögonen* Men FÖRSTÅR du inte mamma?!

Jag: Näej? Vaddå?

Salma: Han är ju så MODIG! Han dansar ju i ÅSKA och REGN! Skulle DU våga dansa i åska och regn mamma? Det tror jag INTE!

Rapport från en SURIS

Pust. Nu har vi varit sjuka i snart två veckor. Det har varit evighetsfeber, hosta, astma, ögoninfektioner, halsont, öronont och yadda yadda yadda. Och precis som vanligt under en jobbig sjukdomsperiod inser man hur jävla UNDERBART det är när alla är friska och glada.

Många dagar med två febergnälliga barn kan vara jobbigt, men inget är så jobbigt som en gnällig mamma. Har jag hört. Den senaste veckan har jag haft en sådan grym huvudvärk. Jag har bara hasat omkring med dunk-dunk-dunk i pannan och väääst åt ungarna att vara_lite_tyssstare_innan_jag_blir_gaaalen. Kul mamma. Imorse stampade Salma i golvet och skrek "Du är INTE rolig mamma! Du är bara en SURIS! Jag är TRÖTT på dig!" Och ungefär exakt då bestämde jag mig för att dra iväg till vårdcentralen.

En hejdundrandes bihåleinflammation konstaterad och dubbel dos antibiotika i lilla apotekspåsen, och jag ser ljusningen. "Imorgon är jag nog inte en Suris längre" viskar jag till Salma vid läggningen. "Nähä? Skojade du bara när du var sådär sur mamma? Du kanske är en luris-suris?" flinar Salma. Och så är vi vänner.

Nu vill vi vara friska och njuta av fågelkvitter, dripp-dropp från hustaken, rännilar längsmed vägkanterna, sol och blått, blått, blått.

Liten sjuk älskling sover ändå ganska gott med snutten på huvudet, kossan under armen och Budi på ryggen. Och jag kan sitta hur länge som helst och se på dem när de sover, mina ungar.

Vinter. På riktigt.

Lekplatsen utanför vårt hus. Snön väller över det meterhöga staketet. Solen lyser. Hurra!

Vilken vinter vi har haft! Detta har jag verkligen längtat efter att barnen ska få uppleva. Varje "vinter" sedan Salma föddes har jag suckat över bristen på snö och sörjt med Salma då hon besviket konstaterat att det inte går att åka pulka idag heller, för på marken finns bara grus och slask. Men i år! I år har barnen rullat och simmat i snö och jag har dragit pulka så att jag eventuellt fått livslånga förslitningsskador i höger arm. Vi har tillochmed byggt snötunnlar - det trodde jag nog aldrig att jag skulle få göra igen.

Visst kanske det känns en smula tradigt när man upptäcker omöjligheten i att dra dubbelvagn till dagis i meterhög lössnö. Inte ens pulka funkar över alla snövallar. Och en aningens frustrerande är det ju när man bestämmer sig för att ta bussen istället och inser att hela trafiken är inställd. Askul är det kanske inte att bära tjugosju kilo ungar på höften hela vägen till dagis. Och lite snopet är det när man ska sätta ned Leo på marken och han swischar ned genom en förrädisk snövall ända ned till underjorden. Men annars - helt fantastiskt! Mera såna vintrar tack!

Jag har sagt det förut, men det är verkligen fantastiskt att genom sina barn få återuppleva sin egen barndom. Bli påmind om alla känslor. Genom deras ögon kunna lägga märke till saker som jag själv för längesedan slutat se. När Salma kämpar sig högst upp på berget, krånglar sig ner i pulkan, håller emot med fötterna i snön och biter sig lite nervöst i läppen - då minns jag så väl känslan. Och alla de där vinterdagarna och kvällarna i "Långa backen" på Paviljongvägen där vi bodde.

Jag minns vantarna som knölade sig över händerna och hur svårt det var att få ett bra grepp om pulkasnöret. Hur snön rann innanför kläderna och ner i kängorna och hur jag inte brydde mig alls för jag var ändå varmsvettig efter allt ihärdigt kämpande upp och upp och upp igen i backen. Och jag minns ilandet i kroppen och de allt högre guppen vi byggde, och så besvikelsen när grusbilen kom sent på kvällen och förstörde hela backen och alla barnen skrek "MEN ÅHHH!" Så travade man hem och in i hallen med plaskblöta stickstrumpor som mamma raskt hängde på elementet. Jag minns känslan av hemma-värmen mot mina kinder, knallröda av vind och kyla. Och den sköna tröttheten, alltid blandad med ett visst mått av surhet för att man tvingats gå in just-när-det-var-som-roligast.

Och nu sitter Salma snösvettig och rödkindad och ropar åt mig. "Titta nu då när jag åker mamma! Ser du? Ser du nu hur modig jag är?!" Och så tar hon sats och skjuter ifrån, och pulkan flyger nerför backen och jag riktigt känner hur det ilar i hennes lilla kropp och hon skriker och skriker och vill åka igen och igen.

Status:ynkligt

När Salma på lördagkvällen säger att hon "inte är så sugen" på sitt lördagsgodis, då blir man mycket misstänksam. När hon på söndagen meddelar att hon hellre vill gå och sova än att se sin älsklingsfilm - ja, då är det definitivt ynkliga tider på gång. Idag är båda ungarna 40 grader heta, snoriga, hostiga och ögoninfekterade. De rör inte en fena, säger knappt ett pip. Sitter urlakade i soffan och suckar. Vill bara ha Bolibompa, piggelinglass och medlidsamma pussar. Och det får de.

Observera Leos peta-näsan-och-klia-munnen-samtidigt-teknik. Effektiv son man har.

Till vår fyraåring

Vi har ställt klockan på tidig ringning, denna onsdag då du fyller fyra år. Men långt innan klockan börjat pipa kommer du flygande in i vårt sovrum, kastar dig i dubbelsängen och ropar:

"Mamma! Pappa! Nu är jag fyra år! Nu idag! Titta på mina ben! Visst är de längre, jaaaa för de har ju växit inatt och lyssna på min röst, den låter mycket större nu!"

Och du knölar ner din lilla kropp mellan våra, suckar lyckligt och sträcker upp benen mot taket. Beundrar deras nya längd. Vi kramar och pussar och bekräftar att du absolut vuxit en bra bit under natten och att jodå, vilken fyraårsröst du fått. Minsann! Du suger åt dig vår beundran, flinar stolt och lite generat och ligger sedan med tusen myror i kroppen kvar i sängen medan vi skyndar oss att duka frukostbricka och samla ihop paket.

Finaste dotter. Du med tusen frågor och sötaste allvarsrynkan i pannan. Du med argaste ögonen, bubbligaste skratten och lenaste händerna. Du som utmanar, vägrar och "aldrig i liiivet" tänker göra som vi säger. Du som vände upp och ned på våra liv för fyra år sedan och har förgyllt varje dag sedan dess. Grattis älskade lilla du!

Eventuellt inbjuden

På onsdag fyller Salma fyra år (herregud herregud det är inte klokt vad hände med min lilla bebis herregud herregud osv), och hon är just nu en smula galet exalterad inför den stora dagen då hon "ska bli vuxen".

Salma: Om bara FEM dagar fyller jag år mamma - du kommer väl ihåg det? FEM!

Jag: Klart jag gör!

Salma: Då får du göra ett kalas till mig!

Jag: Jaaadå!

Salma: Det måste vara ballonger överallt mamma! Du måste blåsa upp kanske hundra stycken!

Jag: Haha, ja jag får väl göra det.

Salma: Råååsa ballonger! Och glitter!

Jag: Mmmm.

Salma: Och så måste du göra en tårta! En råååsa!

Jag: Japp

Salma: Och ballongerna ska både hänga i taket och ligga på golvet. Som ett hav. Ett ballonghav!

Jag: Okej...

Salma: Och så kan du hänga upp julgransljus! Överallt!

Jag: Eehm, njäee...

Salma: Och köpa presenter! Och ta fram min snyggaste klänning! Och sätta Hello Kitty-spännen i mitt hår!

Jag: Ja ja ja.

Salma: Sen kanske du får komma på mitt kalas.

Jag: Sen KANSKE jag får komma på ditt kalas?!

Salma: Ja, jag måste tänka om du får eller inte. Vi får se.

Ett litet litet barn

Jag vaknar mitt i natten av ett förtvivlat vrål från Salmas rum. Springer dit och försöker lokalisera katastrofen. "Min fot har hamnat utanför täcket!" gastar Salma. "Men lilla gumman, det är väl bara att stoppa in den igen?" säger jag och har lite svårt att hålla mig för skratt. Salma spänner blicken i mig och ylar "jag kan inte göra ALLTING själv mamma! Jag är faktiskt bara ETT LITET LITET BAAAARN!"

Gärningsman okänd

Jag har preciiiis advents-städat. Dammsugit och skurat. Så råkar jag blinka i en nanosekund och plötsligt är mitt adventsstädade hem förvandlat till ett tvättmedels-inferno.

Jag: MEN VAD I SJÄLVASTE %%%!!!###***???
Ungarna: *avlägsnar sig smidigt från vardagsrummet*
Jag: OCH VEM HAR GJORT DET HÄR?!
Salma: Inte jag!
Leo: Itte yaaa!

Nähä nä. Okej. Det var väl jag då.


Notera fotavtrycken.

Dotterns kakbak/mammans nostalgi

Ibland är det svårt att förstå hur tiden går. Hur små blir större, hur mycket som händer med ett barn på bara ett år. Förra julen satt Salma just här i köket, på den här stolen, lika nybadad och ivrig som nu. Hon rörde runt i mjölet så att det yrde omkring oss, och hon bankade med små knutna händer på degklumpen framför sig. Krånglade en stund med kaveln men struntade sedan i den, tryckte hastigt och klumpigt avhuggna figurer i degen och åt upp det mesta innan det kommit in i ugnen.

Den här gången spritter hon av glädje precis som då, men samlar sig. Varsamt sprider hon ut mjölet, knådar degen och kavlar så fint ut den framför sig. Biter sig koncentrerat i läppen, rynkar pannan, räknar ut hur hon ska placera formarna för att få plats med så många figurer som möjligt. Suckar belåtet över sin prestation. Bär oändligt försiktigt sina kakor till plåten och sitter alldeles tyst på huk framför ugnen och ser dem växa.

Jag småpratar lite med henne medans hon bakar, men blir strax ombedd att sluta. "Mamma, jag är väldigt upptagen, jag måste faktiskt vara noooga med det här, annars kanske allting förvandlas till plattmos - och det vill du väl inte?" Så jag sitter tyst på min stol och ser på henne. Hon är så fin. Och det värker lite i mig som det alltid gör när det så tydligt känns att tiden flyger.

Schhhh Helal!

Barnen: KLAMP-KLAMP-KLAMP-SKRIK-TJUT-BANK
Helal: Schhhhh! Kan ni vara lite lugnare?
Barnen: JAGA-JAGA-SKRIIIIIIK-MORRRR-TJUUUT
Helal: Näej, sluuuuta nu! Schhhh!
Barnen: STAMPA-STAMPA-PANG-BOM-SKRIIIIIK-JAGA-JAGA-KASTA-KASTA-VRÅÅÅÅÅL
Helal: MEN KAN NI LUGNA NER ER?!!!
Leo strängt till sin far: Schhhhhh!

Jag är rädd.

Båda barnen vaknar vid en tidpunkt då man faktiskt orkar leva. Båda äter frukost under förnöjsam tystnad. Ingen kissar på ryamattan. Ingen leker att ponnyhästarna badar i smörpaketet. Ingen trycker in smörgåskanterna i videoluckan. Båda barnen klär på sig muntert sjungandes. Ingen drar någon i håret. Ingen bryter ihop i avgrundsvrål på hallgolvet. Båda barnen går lycklig skogspromenad. Håller hand. Skrattar. Busar. Matar småfåglar. Går hem. Sitter blickstilla vid köksbordet. Ingen häller mjölk i håret. Ingen hasar ner under köksbordet var tredje sekund. Båda äter upp sin mat och säger mmmm. Sen ritar de. Alldeles koncentrerat. Helt nöjda. Ingen sticker penna i någons öga. Ingen stoppar kork i halsen. Ingen tatteverar sin lillebror. Ingen tar av sig blöjan och bajsar på golvet. Och sådär fortsätter det hela dagen. Klockan åtta gäspar båda synkroniserat, pussar varandra godnatt och somnar utan ett pip. Jag är i chock. Jag är nästan lite_rädd_för mina egna barn. Nu är den stora frågan: när har de ljuva två tänkt sig att kompensera the bad way för denna overkliga dag?

Salmas slutsats

Makaron-utdrivningen tog sin tid men gick förhållandevis smärtfritt. Den första fräste ungen ut själv med mycket möda och stort besvär. Den andra hade "pluppats" halvvägs upp i hjärnan och den fick jag pilla ut med ett hårspänne. Efteråt konstaterade Salma:

"Det är inte så roligt med makaroner i näsan. Det är iallafall mycket roligare med vanligt snor"

Gott så.

Kvällsprojekt

Salma 17.00:

Mamma! Jag har tatteverat mig! Fint va? Jag har tatteverat Leo också - för han ville det.

Salma 17.20:

Mamma! Jag pluppade upp två makaroner i näsan och nu vill de inte pluppa ut igen! Buhuu!

Sådärja. Just när min torsdag kändes lite trist och tråkig så fylls den med spännande grejer som "tatteverings"-sanering och makaronutdrivning. Fint.

Höstdag på Skansen

Brr. Satmånaden november närmar sig med besked. Mörkret kommer svepande allt tidigare och klädfajten i hallen inför varje utgång är ett faktum. Jag vet inte hur det är med andras ungar, men mina kids är rörande överens om att alla månader=tropiska månader. Jacka? Mössa? VANTAR?! Ja, det finns inga gränser för vilka grymheter dessa barn utsätts för.

Nåväl, alldeles nyss var det iallafall solvarm höst och jag och dotra gjorde Skansen med stor och liten väninna. En perfekt dag med skuttiga lyckliga barn, pannkakspicnic, varm choklad, ponnyridning, get-gos och så höjdpunkten: att få mata grisarna med äpplen och mangos!

Att bota ilska

Salma får ett klassiskt ilskeutbrott när hon icke får se film klockan alldeles-för-sent. Falsettvrål, parkettstamp och dörrsmäll. Efter en kvart kommer hon ut ur sitt rum igen, med harmonisk uppsyn.

Jag: Hej! Vad har du gjort därinne?

Salma: Varit arg.

Jag: Mm-hm. Vad gör du då? När du är arg därinne?

Salma: Det är hemligt för mammor.

Jag: Aha...

Salma: Mamma?

Jag: Ja?

Salma: Visst får inte barn säga skit?

Jag: Nä, helst inte.

Salma: Men om man säger det i smyg och hemlighet går det bra.

Jag: Jaså du. Var det det du gjorde därinne?

Salma: Japp. Elva gånger.

Jag: Ojdå. Kändes det bättre sen?

Salma: Japp!

Jag: Så du är inte arg längre?

Salma: Nix pix hallonfix!

För att?

Salma befinner sig mitt i den berömda varför-fasen när precis allting ska förklaras, varenda uppmaning motiveras. Det skulle aldrig falla Salma in att göra något utan att ha en fullgod förklaring till varför detta ska göras. Och nej, det spelar absolut ingen roll att det rör sig om vardagsrutiner som genomförts hundratals gånger tidigare, varje gång skall man förklara som vore det den allra första gången.

Salma säger inte "varför då?" som jag tycker att de flesta andra barn gör. Istället har hon lagt sig till med ett lite snofsigt "för att?":)

Salma! Dags att äta!
För att?
Salma! Kom och borsta tänderna!
För att?
Salma, ta inte Leos leksaker!
För att?

Jag tar det med ro. För det allra mesta. Men okej. Det finns tillfällen när jag vill brisera i ett mäktigt högljutt "BECAUSE I SAY SO!!!" Det kan ju faktiskt bli en smula tröttande. Men också väldigt roligt. Som igår när vi klättrade upp på berget i skogen bakom huset för att se på utsikten.

Jag: Salma, gå försiktigt nu. Du får inte ramla ner från berget.
Salma: För att?

Grattis Hanna!

Bär runt på Leo till klockan 05.00 på morgonen. Blundar sedan i hela 45 minuter innan det är dags att gå till jobbet. Får skavsår from hell på båda fötterna av nya stövlarna. Missar bussen. Spiller kaffe över hela mig på jobbet. Blir osams med rasist-tant på avdelningen. Blir tvungen att jobba över. Missar bussen. Blåsorna på båda hälarna spricker. Haltar hemåt i jobb-tofflorna. Årets mest imponerande ösregn vräker ner över mig. Ösregnet förvandlas till hagel. Hagelkornen förvandlas till mindre istappar. Jag springer. Jag vrickar därmed foten. Kommer hem. Kaffet är slut. Mjölken är slut. Allting är slut. Leo är sjuk. Salma är arg. Helal åker iväg på semester till Skottland med polarna i sex dagar. Grattis till mig!

Aj

Leos jättejobbiga förkylningsastma var allra värst under hans första levnadsår, och har sedan långsamt blivit bättre. Och visst är man väl ganska fantastiskt funtad ändå, för jag hade minsann redan börjat förtränga hur jobbigt det varit. Eller, man kanske inte ens orkar reflektera över hur tufft det är när man är mitt uppe i det. Men nu när han efter en hyfsat lång tid av friskhet plötsligt blir såhär jättedålig igen, då minns jag plötsligt tydligt.

Alla dessa nätter då jag suttit spänd som en fiolsträng med Leo i soffan och stirrat på ring-in-och-vinn-program bara för att hålla mig vaken och inte tappa honom i golvet. Alla nätter man legat nervöst klarvaken och bara väntat på ett andningsuppehåll. Lyssnat på Leos rosslande andetag, bubblandet i bröstkorgen, förtvivlad bebisgråt. Alla nätter när Helal jobbat och jobbat och jag burit runt ledsen tungandad bebis i lägenheten timme efter timme. Oron, vanmakten och den förlamande tröttheten. Dimsynen och illamåendet efter alla uppesittarnätter. Jag hoppas att Leo inte minns det, allt det jobbiga.

Nu ligger lillungen alldeles däckad i soffan med snutten på huvudet. Inget alls sov han natten som var, och inget alls lär han sova natten som kommer. Jag tycker så synd om honom. Aj.