Syskon

Det är så märkligt. Salma har ju träffat bebisar förut, men aldrig brytt sig märkvärt om dem. Men när vi kom hem med lillebror så var det som om hon direkt kände att detta är speciellt. Hon tittade så kärleksfullt på honom och utbrast lite fnittrigt stolt "Sajmas lillebror!" som om hon verkligen förstod innebörden av detta. Att de hör ihop.

Dagarna går och hon är så fin med honom. Klappar så försiktigt och puttar in nappen när han gråter. Studerar honom noggrant och konstaterar att "lillebror har inga tänder...kan inte tugga tuggummi" och "åhh, lilla bejbis har sååå gulliga fingrar!" Min fina fina tjej som blev så stor helt plötsligt. Och så liten. För visst har hon det jobbigt också i allt det nya. Trotsar, skriker, slåss. Vill allt och ingenting. Vrålar ofta åt mig att jag ska gå bort, gå ut. Men om jag ändå stannar kvar så blir ilskan till ledsenhet och hon vill bara kramas och kramas. Stackars lilla unge. Men jag tror det lättar, bara vi inte gör alltför stor affär av lillebror.

Här är bilder från första mötet mellan Salma och Bebbs:

Vi ställer ner babyskyddet framför Salma som tittar och tittar...

Ser ni hennes blick? Sååå underbar!

Salma känner försiktigt på lillebrors fingrar...

och när han börjar gallskrika ger hon honom en mjuk kram. Aj mitt hjärta. Världens finaste barn har jag.