Framförallt är det svårt att hitta tillfällen att umgås med bara Salma nuförtiden. En viss liten ätmaskin vill ju såklart ha mjölkbaren i närheten hela tiden. Men det känns viktigare än någonsin att få de där små stunderna då det bara är hon och jag, och bästa läget är tidigt på morgonen när Klas-Hassan är fulltankad och jag kan sticka iväg en stund.
Då promenerar vi på den lilla vägen mot skolan där Salma ska börja gå varje morgon med en liten ryggsäck om ynka fyra år *snyft* Salma vill provsitta på varje sten längs vägen , och så har hon börjat balansera på allt. Trottoarkanter, staket, murar, väglinjer...Superkoncentrerad är hon, och det tar tydligen på krafterna. Imorse sjönk hon ner vid vägkanten efter en timmes balanserande och utbrast "nu orkar jag inte mer mamma - det är sant!" Gullungen.
1 kommentar:
men vet du.. jag tror så här:
Bara det att du _tänker_ så mycket och att du har ett sting av dåligt samvete för att tiden inte räcker till gör att du gör ett kanonjobb. Du är ju medveten om att båda barnen behöver din tid och kärlek och då gör du ditt bästa för att så ska bli fallet! Även om stunderna som S nu får med "bara mamma" är korta innebär det inte att de är mindre värda, snarare tvärtemot. Njut istället av lyxen av att få ha två barn, njut av vetskapen att de fått en av de största gåvorna ni kan ge dem, syskon.
Jag förstår din känsla och känner så väl igen den..
Och barnen som blir stora..Vår stora lilla skrutta är 4,5 snart.. nästa år är det tack och lov ett helt år kvar till 6års men ändå. Varför kan de inte bara få vara små ett tag? (fast hur kul hade det varit då*ler*)
kram!!
Skicka en kommentar