Det finns två saker här i världen som kan få min käre sambo riktigt ur form. Det första är brist på fysisk träning. Får han inte tillfälle att dra till gymmet såfort behovet pockar på så är det jämmer och elände som råder på Trädgårdsvägen. Det andra är hunger. Det är rent ut sagt fascinerande att se vad som händer med denna man när hungern slår till. Och det gör den, märkligt nog, ofta helt utan förvarning.
Och helt plötsligt orkar Helal inte prata, knappt röra sig. Pannan faller ihop i djupa veck och han blir fullständigt handlingsförlamad. Han kan inte tänka ut hur han ska få tag i mat, han minns inte var kylen står, och han kan under inga omständigheter laga till en maträtt. Livet blir svartare än svartast och undergången är farligt nära.
Om jag vann ett gäng miljoner så skulle jag inte i första hand resa jorden runt, köpa en villa, skänka till välgörenhet eller placera i fonder. Nej, jag skulle anställa en personlig mat-assistent till Helal. Jag föreställer mig att denna assistent skulle vara mycket kort och inte göra något särskilt väsen av sig. Bara smyga omkring tätt efter Helals hälar och le uppoffrande. Skulle han någon gång säga något så skulle det vara med viskande röst och italiensk brytning. Möjligtvis skulle han ha en liten snirklig mustasch och en liten svart hatt. Dygnet runt skulle han följa Helal, alltid redo att inom tjugo sekunder servera delikat rykande varm mat.
Jag irriterad? Nä. Men fan vad jag saknar den där lilla assistenten idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar