Hej du lilla envisa!

Igår kväll när jag kom hem från skolan låg det ett efterlängtat brev på hallmattan. Nämligen "välkommen på ultraljuds"-brevet!:) Vilket datum? Jo, IDAG! Bra framförhållning de har där på ultraljudsmottagningen...säger hon som anmälde sin graviditet i vecka sjutton, haha!

Nåja, det fanns ju inte på världskartan att avboka en sådan rolighet, trots att jag egentligen borde ha varit i skolan. Helal och jag droppade av Salma på dagis och susade iväg till Sös imorse, upprymda och lite nervösa. Vi lussebulls-fikade i väntrummet och jag hävde i mig ca arton koppar te eftersom man helst ska vara kissnödig vid undersökningen.

Denna överkonsumtion ångrade jag en hel del när jag en stund senare insåg att det skulle bli en mycket lång undersökning med en hel del tryck och kläm på magen. Bebbs hade lägligt nog placerat sig i en mycket skum och framförallt akrobatisk ställning, helt dubbelvikt med fötterna uppe vid öronen. Händerna hade den konstant framför ansiktet så man såg i stort sett...ingenting. Barnmorskan ruskade och skakade på magen. Bebbs ändrade inte läge ens en millimeter. Jag fick studsa upp och ner på britsen (mycket smickrande med brallorna nerdragna till knäna och med strålkastarbelysning) men efter 40 minuter gav den stackars barnmorskan upp och hämtade sin äldre kollega som tampats med envisa akrobatiska bebbar i 20 år.

Just när jag började förlika mig med tanken på att jag faktiskt skulle vara tvungen att kissa på mig innan detta var över, så sträckte Bebbs generöst ut benen och kikade fram mellan händerna i någon minut. Så söt och alldeles perfekt! Barnmorskan fick mäta det som skulle mätas och i absolut sista sekund blev jag utsläppt från rummet, sprang ut i korridoren och stirrade med vild blick efter en toalett som *tack guuud* inte låg farligt långt bort.

Vi fick med oss tre halvbra bilder hem och tycker båda att det ser ut att vara en liten mini-Salma därinne:)