Den Stora Oron

Är det verkligen så smart att skaffa sig något som man sen omöjligt kan vara utan? Usch, jag hade aldrig trott att jag skulle bli så nojig som jag är nu! När min lilla skrutt låg i magen oroade jag mig för vad hon egentligen höll på med därinne och jag längtade efter att hon skulle pluppa ut så att jag kunde ha mer koll på hennes förehavanden. Men nu när hon är ute i världen vill jag helst bara stoppa tillbaka henne i magen! Världen är ju så stor och jättelivsfarlig - och hon är ju så liten, så liten.

De värsta orosmomenten är följande:
1. Plötslig spädbarnsdöd. Hua, vad hemska nätterna kan vara. Jag ligger där i mörkret och bevakar henne som en hök, fullt beredd att störta upp och ge hjärtmassage ifall hon skulle få för sig att sluta andas. Och hon skrämmer upp mig stup i kvarten! Andas helt omärkligt och ligger blick stilla och blek och visar inte ett ynkans livstecken förrän jag sliter upp henne halvt panikslagen och börjar ruska hennes lilla kropp. Då öppnar hon ett sömnigt öga och ser ut att undra vad i helsicke jag pysslar med. Suck.

Igår såg jag en bil med registreringsnumret PDS när jag var ute och promenerade med lillan. Slänger man om bokstäverna lite blir det PSD, vilket är förkortningen för plötslig spädbarnsdöd, vilket fick mig att böla hela vägen till ICA. Jag kan ju inte vara normal. Skyller på hormon-kaos.

2. Att jag ska tappa barnvagnen i rulltrappan. Aaaa, jag ser framför mig hur vagnen studsar ned trappsteg för trappsteg i slow-motion för att sedan malas till flisor vid trappans slut.

3. Att någon jättesjuk gammal gubbe ska hosta rakt ned i vagnen och smitta min älskling med nåt livsfarligt virus.

4. Att jag ska tappa henne. Mycket befogad oro då jag stapplar upp på nätterna för att amma henne efter att knappt ha sovit en blund. Plötsligt är alla mattor så hala och alla trösklar så höga.

5. Att lilla bebin ska få en hockey-puck i huvudet och dö. Okej, detta kräver sin förklaring:
Nästan varje dag promenerar jag alltså fram och tillbaka till ICA för att handla. På vägen dit måste man passera en liten hockey-rink där små åttaåringar spelar. Och av någon gravt störd anledning har jag fått för mig att någon förr eller senare kommer råka skjuta ut en puck över staketet och att denna puck mycket beslutsamt skulle segla in i det minimala utrymme som finns mellan vagnens vindskydd och sufflett, knocka Salma i pannan och orsaka katastrof. Ja, jag inser ju själv att detta är en äkta tvångstanke, men det hjälper inte. Jag tar istället världens längsta omväg genom ett backigt villa-område bara för att slippa passera Dödens Rink.